8½ timme till november

Nu är det november.
Tänkte jag skriva.
Det är ju fortfarande oktober, men eftersom regnmolnen (som egentligen är ett enda stort moln) är så kompakt och överväldigande domedagsgrå känns det som ett riktigt nomvemberväder. Om man är i Stockholm vill säga. I Piteå lyser väl ändå snön upp lite grann.
Jag sitter i radiohuset, vars fasad smälter in i molnen. Regnet smattrar på fönsterbläcket och jag lyssnar på Final Fantasy. Klassisk violin möter elektroniska mattor och ibland sjunger Owen Pallett med sin fina popröst.
Han spelar på Södra Teatern imorgon och då är jag där med mikrofonen för en pratsund. Jag tror att vi ska prata om Coldplay och Godspeed You! Black Emperor. Bred och smal popmusik.

Täthet

Drygt ett och ett halvt dygn i Sundsvall kan nu summeras. Jag har hälsat på mamma i Hällsjö, varit hos Lars på Skönsmon och hos Fredrik och Malin i Lillhällom. Jag har sett bandy på Gärde, varit på alpin bytesmarknad på Södra Berget och ätit mat på Sju Kryddor. Jag har besökt Casinot, blivit nekad i dörren på Skeppsbron och blivit infixad på Kåren.

Topp 3:
Antons dansande dammsugning i endast kalsonger.
Höstutsikten från Södra. Nollgradigt. Knallblå himmel. Ett stilla hav.
Kavorka.

Packade och drog

Oj, vad jag packade igår och idag. Det blev nog lite för mycket faktiskt. Det var slitsamt att ta sig till stationen. Å andra sidan, desto skönare att sätta sig på bussen och dra. Piteå var lite glåmigt idag.

Resan inleddes vidrigt. Med två jätteväskor skulle jag ta mig ner genom snön och blåsten till busstationen. Jag var rejält svettig när jag kom fram och bussen var naturligtvis försenad. 20 minuter redan mellan Luleå och Piteå, men allt som allt blev det bara en timmes försening till Sundsvall.

Vissa av Norrlandskustens bussar stannar inte lika ofta som andra och kallas "expressbussar" och på dessa måste man betala ett "expresstillägg" på tio kronor hur långt man än ska åka.
En kvinna som skulle till Byske - den första anhalten efter Piteå - sa på den allra strävaste finlandssvenska när hon lämnade över den där tiokronan:
- Ingen express idag direkt...

Bakom henne satt en gråskäggig man som frågade värdinnan hur mycket försenad bussen skulle bli till Skellefteå och det visade sig att det nog rörde sig om en halvtimme. Han, å sin sida, smekte då fram en lugn, lugn norrländska:
- Jaha. Ja, ja har tjugo minuter mellan bussarna. Jag ska till Arvidsjaur. Men men, vi får se vad som händer när vi kommer till Skellefteå.

Värdinnan ja. Hon hade väl ingen särskild dialekt, men pratade otroligt starkt och framträdde med självklar pondus trots att hon inte hade någon koll. Först var det en kille i Piteå som hade problem med att få in sin enorma basfiol i bagageutrymmet, men värdinnan kallade den hela tiden "bastuban". Och sen var det en kvinna som ville åka till Sikeå och fick till svar:
- Jag har ingen om vad det kostar, men det visar sig när jag slår in det på maskinen.
Och slutligen basunerade hon ut läsksortimentet:
- Cola, Fanta gul och röd.

Packar och drar

Tvivlet lovar att tvivla lite mindre. Det gäller liksom att tvivla på rätt saker och definitivt fler saker än bara sig själv.

Det skulle tydligen bli storm i natt, men i Piteå är det -5, stjärnklart och helt vindstilla. Det är vinter här helt enkelt. Jag åker till Stockholm via Sundsvall och får hösten förlängd. Det blir bra det. På det hela taget känns det skönt att åka härifrån. Jag gillar visserligen mitt rum och några av människorna här, men nu är det dags för fler människor. Dags att ta ett steg mot det som ska bli mitt liv.

Det gäller att tvivla rätt, se framåt och jobba på att vara jämlik.

Liv i Stockholm

På söndag anländer jag till Stockholm för att kursen arbetsplatsförlagt lärande börjar på måndag. Jag ska bo i ett kollektiv.
Vad har du för tankar om vad ett kollektiv innebär?
Det här kollektivet består i alla fall av män i 35-årsåldern och ligger mitt på S:t Eriksplan. Det finns tvättmaskin i lägenheten, trådlöst nätverk och hemmabioanläggning. Badrummet är dessutom utrustat med en jacuzzi.
Att hyra ett rum här kostar 6400 kronor i månaden.

Jag är, såhär på förhand, lite rädd. Vad är det här för människor? Kommer jag att passa in? Hur kommer det sig egentligen att detta lyxkollektiv överhuvudtaget finns?
Wiktor, vars efternamn står på lägenhetsdörren, verkar i alla fall trevlig och gynnsamma omständigheter gjorde att jag kunde pruta hyran till 3500.

Min ekonomi balanserar på marginalen, men jag ser framemot fältobservationerna.

Lyckas jag?

Nu när jag bor i Norrbotten har jag chansen att se även andra delar av norra Sverige. Eller varför inte norra Norge och Finland? Nu ligger ju de där roliga ställena som Kiruna, Rovaniemi, Riksgränsen och Narvik inte lika långt bort som annars.
Fast det kostar ju fortfarande pengar att ta sig dit och när jag bodde Uppsala tänkte jag ofta att jag borde åka till Stockholm, men det hände ganska sällan att jag verkligen gjorde det.
Egentligen är det bara att bestämma sig. Att göra eller att inte göra. Jag tror att jag i januari kan ha råd att göra en av dessa grejer som hittills bara ha tillhört det diffusa "man borde...".
16-21 januari äger Tromsö Internationella Filmfestival rum. Jag vill dit. Kommer jag att lyckas?

Staden och musiken

Igår var jag på fest på Kåren, eller kÅre som upplevelseproducenterna hade döpt om det till. Det var nåt slags afterski-tema på hela grejen. Hade jag bott Uppsala eller Sundsvall eller någon annanstans skulle jag aldrig ha gått dit, men nu bor jag i Piteå och betalar glatt inträde och sjunger med i bandets Kom igen, Lena-cover. Man får inte vara fin i kanten häruppe.
Jag var det först och tänkte inte gå till Kåren. Jag trodde att jag ändå skulle hata alla. Men jag blev uppmanad att gå dit, kolla läget och vara supersjälvständig, snygg och grym.
Ja, varför inte?
Så jag anlände sist av alla till förfesten. Bildade en oväntad kvartett med Ida, Christine och Alexander. Vi rökte cigaretter och var grova i munnen. Sen drack jag så mycket öl jag kunde och satsade hårt på eskapismen. Jag blev för full. Vid stängningsdags tog det hundra år att få ihop ett sms som jag inte ens vet om jag lyckades skicka.
Jag somnade på toaletten.
Jag klev upp 17:15.
Supersjälvständigt.

Musiken är bra idag.
Silver Pozzoli - Around my dreams
Joy & The Hit Kids - Run away (fluxblog.org!)
Defranco's - Heartbeat it's a lovebeat
Super Flu - Lady in pink (Oh my gosh!)

Upplysta gator

Det är inte första gången den här hösten som det snöar i Piteå, men det är första gången som snön inte smälter så fort den nått marken. I natt har det snöat mycket lite, vilket gör att snön ligger nere i gräset och döljs av grässtråna. Men de asfalterade gatorna täcks av snön. Grått har bytts mot vitt. Det ser märkligt ut. Märkligt, men fint.

Konst

Rekommenderas: Pärlplatteklubben

Distans

Jag startade Liv i Piteå för att berätta om mitt liv i Piteå. Men hur mycket berättar jag egentligen om mitt liv i Piteå?
Förut var jag nästan alltid privat. Ju äldre jag blir desto återhållsammare med att skriva om känslan av att vara jag. Jag minns Lunarstorm. Där skrev jag alltid om att jag inte var kär, eller att jag kanske var det, eller kanske inte och att nu kanske jag har hittat någon att bli kär i.
Jag kanske har andra kanaler nu.
Men det allt överskuggande uppdraget just nu är ändå inte att prata om mig själv. Det allt överskuggande uppdraget formuleras mycket enkelt i två steg:
1. Lyssna
2. Ställ en fråga

Mattias Alkberg BD

Kom kom.

Bäst igår, bäst idag och förmodligen bäst imorgon också.

Snart inget val

Det stora problemet med ungdomar är att de inte är likadana. De väljer olika grejer. Valfrihet är farligt.
Idol, Aftonbladet Klick, Solo, Cosmopolitan, NRJ. Det här kan aldrig gå väl.

Begraven i ytlighet. Vilken paradox.

Nåja, det fixar väl sig själv snart. Jag menar, när oljan tar slut.