Ytbärgartango.

För tillfället lägger jag min hatt i Uppsala. Jag sitter ensam eftersom hon jag bor hos, T, är och fikar med en kompis hon inte sett på länge. Det passar mig bra. Jag har nämligen lite text jag vill skriva.

T och hennes kompis träffades under tiden de gjorde sina examensjobb på apotekarprogrammet här i Uppsala. Kompisen är tydligen arbetslös. T berättade i morse att hennes kompis dansar tango. Kompisen började med det ett tag efter att hon mist sitt arbete. Den här sommaren åker hon ibland till Gröna Lund där de har tangokvällar på fredagarna. T sade att det nog är det här med tangon som har hållit hennes kompis över ytan på sistone.

Jag kom då på att jag har en sak jag vill säga och det är:

Kultur är viktigt.
Tango räddar liv.

Lärde.

"Nulla dies sine line."
Gaius Plinius den äldre har ju tydligen sagt eller skrivit så. Mycket kvickare blev det på svenska:
"Inte en dag utan en rad."

Jag lever efter den devisen just nu. Fast inte här på bloggen då.

Latin förresten. Tänk att dom pratade så. Det är ju så knöligt. Jag förstår att det endast lever som skriftspråk nuförtiden.

Jaja, carpe noctem!

Minnesspår.

Jag såg tanten i grönt! Hon gick på Nybrogatan med raska steg. Jag har för mig att hon är orienterare också.

Tanten i grönt var språklärare på högstadiet. Hon fick sitt namn av min kompis Niklas som hade sinne för att se mönster i vardagen. Han gillade matematik och hade säkert blivit logiker eller datavetare eller nåt som jag inte vet särskilt mycket om. Niklas såg att just den här språkläraren alltid hade någonting grönt på sig och när man väl hade lagt märke till det, då tänkte man på det varje gång man såg henne. Och varje gång hade hon gröna kläder. Hon blev tanten i grönt.

Men vet ni vad! Idag när jag såg tanten i grönt hade hon röda jeans, en vit kofta på vit t-shirt och vita somriga skor. Hon hade låtit håret bli lite längre. Inte ens hennes handväska var grön, utan svart.

Niklas dog i en trafikolycka 2002. Att se tanten i grönt framkallade fina minnen av honom, men påminde också om att livet går vidare. Till och med tanter i grönt förändras.

Sommarlek.

Förra veckan lekte jag på festival. Lekte under lasern på Trentemøller, lekte i dans till Amadou & Mariam, lekte att benen på alla i publiken var en mörkgrön och fuktig skog när Röyksopp spelade upp sin mystiska elektronica.

Sen lekte jag kyrkobesökare och sjöng Härlig är jorden. Och jag gick på djurpark och lekte med en vittofssilkesapa. Till sist kom jag hem och lekte tecknare och sjusovare.

Jag kan leka dragspel och fjällturist, tårpil, sädesärla och imam. Just nu leker jag författare.

Snabbare.

I december 2000 chattade Ulf Lundell på aftonbladet.se:

fredrik29 säger: Kommer du nånsin att förstå dig på den ironiska generationen???

Ulf Lundell säger: jag jobbar på det, och jag känner ömhet för jag tror ironin var det enda dom kunde ta till mot generationen innan, det vill säja min

Han gjorde alltså då den analys som Henrik Schyffert nästan ett decennium senare byggt hela sin show The 90's - ett försvarstal på. Lundell var knappast ensam om den och Schyffert lär säkerligen låta sina tankar påverkas av andra än Lundell allena. Snyggt gjort av den gamle ändå.