Utkast.

Om jag skriver ett filmmanus någon gång - och det är ju precis det jag gör - då ska det handla om en nallebjörn som hamnar i dåligt sällskap. Världens oskyldigaste lilla nallebjörn mitt i den mest nedgångna och slummigaste slum, där Mjukisormen och Den onda dockan styr över alla. Nallebjörnen måste langa rökheroin och sälja sin kropp för att överleva. Han ser ingen utväg och börjar själv ta morfin på kvällarna för att döva sig i misären.

Äh, det där känns gjort. Jag funderar lite till.

Förflyttad.

- Tvivlet bor inte här längre, sa han och hoppade in i en silverfärgad Passat med blå släpvagn. Sedan dess har han inte synts till och på gatan undrar dom:

- Kanske har han gått till sjöss, till Halifax eller Rio?
- Eller sitter han på kasinot med sina sista staplade korvören?
- Jag tror att han har åkt till det heliga landet för att leva rent.

Nu ska jag berätta. Havet passar inte den lätt sjösjuke Tvivlet, han har ingen dragning till destruktiv hasard och rent lever han redan, så rent en tvivlare nu kan leva. Tvivlet är mycket närmare än dom tror. Han sitter i en svart snurrfåtölj, några hundra meter längre bort, en fyra-fem trappor opp. Där lutar han sig tillbaka och tänker på hur han ska klä sig när han kommer upp i åren.
























- Jag ska ha uniformer i långa banor! Och så ska jag äta pepparkakor och dricka belgiskt klosteröl så att det skummar i mustascherna.

(Mannen på bilden skrev 1900-talets fjärde mest sålda bok, efter Bibeln, Koranen och Maos lilla röda. Vilken är boken? Vem är mannen?)

Per Qualche Dollaro In Piu.

Den här eftermiddagen bjuds jag på All Shook Up, men inte med Elvis, utan i en dansbandsversion med någon som jag inte vet vem det är. Tankarna gick åt Christer Sjögren först, men jag tror inte att det är det heller. Istället för att forska vidare i detta vrider jag upp volymen på självvald musik:

Upprepning.

Någon som lyssnar på musik i lägenheten under måste ha en hjärna som är ovanlig. Han eller hon lyssnar varje eftermiddag på samma låt om och om igen på mycket hög volym. Jag har aldrig varit med om detta. Return to sender elva gånger på raken. Jag hör vartenda ord Elvis sjunger. Nästa eftermiddag är det något med Di Leva. Just nu är det för femte gången i rad någon sorts modern disco med manlig sångare som ofta går upp i falsett. Rätt ofta förekommer fjolårets dansbandskamps Scotts version av Fröken Fräken. Den är nog den som irriterar allra mest. Fjorton gånger.

Jag skulle kunna gå ner och säga till, men jag har aldrig gjort det. För det första tänker jag att om jag säger till kommer jag själv aldrig kunna spela musik så att grannarna hör. För det andra har jag en fantasi om att den här personen inte passar in i samhället och att den här lobotomistiska eftermiddagsritualen på något sätt är ett livsuppehållande andningshål. Det hålet vill jag inte täppa till. Men det skulle också kunna vara en person som ingen någonsin bryr sig och som sitter där varje eftermiddag och hoppas att någon granne ska lägga märke till honom eller henne och komma och säga till. Som ett kvitto på att personen faktiskt finns.

Nu gick danspoplåten precis igång för nionde gången i rad. Det faktum att jag flyttar imorgon gör detta så mycket lättare att uthärda. Men jag jublar inte förrän jag registrerat de nya grannarnas beteenden.

Final.

Semesterns sista bilder nu uppladdade. Två dagar innan vintertidens inbrott (sommartidens utbrott). Ordlekar som man inte vet vad man ska ha till sätter man inom parentes.

Vidare.

Ett populärt sätt att göra sig lustig på allmän plats i Agay är att avlägsna den första bokstaven på diverse skyltar med ortsnamnet. Det har jag ingen bild på, men här är några andra: Tvivlet Bild.

Rymd.

Jag höll på en dag förra veckan med ett inlägg som aldrig blev som jag ville. Här kommer det i alla fall parentetiskt. Egentligen handlar alla inlägg nu om att det finns nya bilder att titta på.

(Katastroferna biter sig kvar i mig. För den som är långt bort och har "nyheter från utlandet-perspektiv" är katastrofer inget ovanligt. Ena dagen torka, den andra översvämning och den tredje en supertyfon. Ända tills katastrofen rör dig och de dina. "Man kan inte förstå hur något sånt här kan hända. Det är förfärligt. Livet är helt omkullkastat." Men i Belgien läser någon tidningen och höjer inte minsta lilla hårstrå i ögonbrynen för det är bara ännu en katastrof.

Att allt är som vanligt och ändå inte - hur ska man förstå det?

Det är till exempel inte helt ovanligt att många arter under en period på jorden dör ut. Under de senaste 542 miljoner åren har det hänt minst fem gånger. Vissa hävdar att det kan ha hänt upp emot tjugo gånger. Senaste gången det hände, för 65 miljoner år sedan, dog ungefär en tredjedel av alla däggdjur. Med det perspektivet frestas jag att säga: "Vad gör det om vi nu producerar och konsumerar jorden till döds? En flora, en fauna, en mänsklighet betyder ingenting 4 000 ljusår och 500 miljoner år bort."

Förra året gav Ulf Danielsson, professor i teknisk fysik, ut en bok som heter Den bästa av världar - skapelse, slump, apokalyps, död. Enligt Sydsvenska Dagbladet är det bästa kapitlet det om meteoriter och naturkatastrofer: "Där möts mänskliga tragedier och kosmisk likgiltighet, religiös vilsenhet och filosofisk förtvivlan, dinosauriernas utplåning och världars uppgång och fall, utan att trängas."

Mänskliga tragedier och kosmisk likgiltighet. Det är alltså där jag tycks uppehålla mig för tillfället. Jag ska ta och läsa det där kapitlet.)

Här skulle det ha varit ett slut om att det är lidandet som skapar mening, men jag fick alltså inte till det och just nu har jag ingen lust att tänka mer på det där.

Axplock.

En båt dras upp på land. En promenad tas i regnet. En konsert ges i kyrkan. Ett bord med hjul på inhandlas. Nationellt nödläge utlyses. Ett pojkrum inreds. Besök från Västerås väntas. En travrad infriar förväntningarna, men inte på långt när förhoppningarna.

Och nya bilder laddas upp.

Allt ser ut precis som vanligt när jag tittar mig omkring. Jag får ett sms från Röda Korset med ett förslag om att skänka 50 kronor till drabbade av olika katastrofer i Asien. Katastrof kommer tydligen från grekiskan och betyder omstörtande, men allt är precis som vanligt. En katastrof hit eller dit. Kan 50 kronor döva mitt samvete? Knappast. Kan 50 kronor bota cynikern i mig? Ja, lite grann kanske.

400 000 hemlösa på Filippinerna. 50 kronor skänks till Röda Korset.

Kontinuitet.

Jag utlovade en fortsättning och den kommer redan här. Eller där. På Tvivlet Bild alltså. Paradou!