Avklingning.

Och nu ligger det bara där.

Jag tycker bättre om Karin Boyes rad "visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som gör mödan värd" än Robert Brobergs som jag citerade häromdagen. Hon ställer inte målet och vägen dit i total kontrast mot varandra. När jag nu tittar på pusslet, efter att ha vandrat den långa vägen, tycker jag att det är skönt att ha kommit fram. Målet betyder någonting. Inte ingenting.

Men det hade varit tämligen ointressant att ha ett färdiglagt pussel liggandes på matbordet om jag inte hade varit med och lagt det själv. Det är vägen som gör mödan värd.

Målet.

Så där nånting då. Sista biten lagd. Känslan har mer av lättnad än glädje i sig. Tillfredsställande är det hur som helst.

Och nu kan vi trasa sönder det hela igen. För det är väl lite som Robert Broberg sjöng: "Målet är ingenting, vägen är al-la-la-la-la-la-la-allt."

Ihållande.

Vi måste få ett slut på det här.

Hatet (tyvärr).

Tvivlet skriver inte de viktigaste och angelägnaste texterna just nu, men har i alla fall förslag på två artiklar som bör läsas av den som bryr sig om andra människor och vill ha ett anständigt samhälle.

Niklas Orrenius: Hur blir man en människa i hatarens ögon (DN)
Maria Sveland: Hatet som gör mig politiskt deprimerad (DN)

Som Kristian Luuk brukar säga: Vart är vi på väg?