Konsumtionssamhället.

Oberoende tankar leder till kaos.
Att tänka är tråkigt.
Att tänka är hårt arbete och det är inte värt energin.

Skulptur.

Frihet av Zenos Frudakis

Att den är placerad utanför en läkemedeltillverkares huvudkontor får mig att tänka på en av Cornelis låttitlar: "Halleluja, jag är frisk igen"

Priset.

Litteraturhösten har pågått bra precis en månad här på Tvivlet och just idag är vi många som blir hjälpta på traven till att tänka på litteratur. Svenska akademien har precis offentliggjort årets nobelpristagare. Det blev Tomas Tranströmer.

En gång var jag på poesifestival anordnad av tidningen 00-tal. Ett av uppträdandena bestod i att slagverksensemblen Kroumata tolkade dikter av Tranströmer. Det är något av det mest abstrakta jag har varit med om.

Men det finns en dikt av Tranströmer som jag gillar skarpt. I alla fall hälften av den. Den heter Dagsmeja.

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som 

glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 

gram inte mer. 

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm

och kall.

Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn

framför sig. 

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången

på länge.

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Dikten fortsätter ungefär lika långt till med något om timmerstockar och flygplan.

Fotnot: Tidskriften 00-tal heter numer 10-tal.

Sömninträdet.

Jag skrev en gång om att jag försökte mig på att räkna får när jag inte kunde somna, men att jag hade problem med gestaltningen inne i huvudet. Nu på sistone har jag två gånger räknat får med lyckat resultat, dvs. sömn. Senast i natt då jag något uppskruvad ändå ville försöka somna eftersom klockan var mycket. "Det är ju en dag imorgon också", viskade jag in i kudden.

Den här gången föreställde jag mig att fåren gick på ett led över böljande gröna kullar i ett landskap som taget från något shire på brittiska öarna. Jag tittade på dom i fågelperspektiv. Ganska snabbt förvandlades fåren till molntussar och ledet löstes upp. Tussarna blev till ett molntäcke, men med ganska många luckor i och i dom luckorna kunde jag se hur en flod blänkande strömmade fram. Nu somnar jag, hann jag tänka.

När jag tänkte på det här i morse kom jag på att Karl Ove Knausgård i Min Kamp 1 beskriver en sömnlös natt som slutar med att han går iväg till sitt arbetsrum halv fem på morgonen utan att ha sovit. Väl där kommer han på att det är helt fel och går hem till sin höggravida flickvän igen.

Jag makade mig intill henne och lade handen på hennes mage igen. Från hallen smällde det i brevinkastet. En lastbil körde förbi utanför, den verkade vara stor, det skallrade i fönsterrutorna. Jag slöt ögonen. När medvetandets alla tankar och bilder snart började röra sig i riktningar som jag inte rådde över, och jag liksom låg och betraktade dem som en medvetandets slöa vakthund, förstod jag att sömnen väntade alldeles i närheten. Det var bara att fira sig ner i mörkret.

Just så.

Aten - dag 11.

Sista riktiga dagen i Aten blev en ledig dag. Det blev det efter att skrivkrampen infann sig direkt efter frukost. Han lät det hända helt enkelt.

Åkte till stranden istället.

Och himlen har samma färg som bloggens bakgrund! Det är ju sånt man drömmer om, men som vanligt är det små marginaler i den här sporten. Nästa gång kan det lika gärna vara stolpe ut och då är det ju krigsrubriker i pressen imorgon och alla vill att man ska avgå. Men nu ska vi se till att njuta av det här och kanske äta och dricka lite gott och sedan laddar vi om för nästa match. Vi får försöka ta en i taget här framöver.

Aten - dag 10.

Hur har jag det med peripetin egentligen?

Det är frågan som tankarna kretsat kring samtidigt som megafonförstärkta röster och polissirener strömmat in genom mitt fönster. Jag tror också att jag kom på en bra mening till slutklämmen.

Här kan man lyssna på radio i ca 28 dagar till:

Aten - dag 8.

I husets gästbok berättas att när en stipendiat i ett grekiskt rus uppe på terassen vred upp Mikis Theodorakis på hög volym kom upphovsmannen själv ut fly förbannad på balkongen ovanför och gormade om att stänga av den satans musiken.

Han kan alltså bo i huset ovanför, men jag vet inte.

Han är inte med i kvällens Kalejdoskop i alla fall.

Aten - dag 7.

På den sjunde dagen sprang han återigen upp på berget. Det dammade kring fötterna på honom. Förutom stenar och grus bestod den bara av torrt gräs. Han klev snett. Han tappade fotfästet allt som oftast. Han kämpade uppför berget. Och i munhålan växte sig törsten större och större.

Jag kom på idag att mina löprundor finns ju perfekt gestaltade på film: Öppningen av Yrrol.

Aten - dag 6.

Direkt från Hellas! Där de härliga lagrarna gro!

Det blir lätt så att man tänker en del på språk när man hamnar på ett ställe där det är helt obegripligt. En gång fick jag höra att de viktigaste orden i de relationer vi har är hej, tack och förlåt. Så kan det nog vara. Jag känner i alla fall ett direkt behov av de orden här i Aten, inte minst för att visa både välvilja och respekt. Och det är nog just därför de tre orden är så viktiga för en relation.

Men för sin egen hälsas skull bör man kunna säga ett ordentligt nej också.

Ikväll äter jag min middag i Plaka.

Aten - dag 4.

Idag har det varit strejk. Buss- och taxichaufförer lade ner arbetet. Och igår sa man till mig att det blir nog ganska vilda demonstrationer, "så undvik de mest centrala delarna. Om du inte gillar tårgas."

Jag har inte märkt något överhuvudtaget.

Ett par bilder från Filopappou.