Bedrägligheten.

Gamla citat är inte helt lätta att handskas med. Betydelsen av en del ord förskjuts sakteliga genom åren. Olika översättningar görs. Tolkningar smygs in.

På wikipedia hittade jag en annan version av det där citatet från Rousseau.

"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'."

Ordet "borgerlig" är alltså inte med där. 

Jag kan inte franska, som det ursprungligen skrevs på, men hur står det på engelska?

En version säger: “The first man who, having fenced in a piece of land, said 'This is mine', and found people naive enough to believe him, that man was the true founder of civil society”

Jag får slå upp engelskans "civil". Använder Google översätt. Får fram: Civil, borgerlig, medborgerlig, medborgar-, hövlig, samhällelig. Använder även Folkets lexikon. Får fram: borgerlig, civil, hövlig, medborgerlig, värdslig, icke-militär, lekmanna-, artig, civiliserad och medborgar-.

Inte lätt det där inte, som sagt i första meningen, men Rousseaus poäng går väl fram hyggligt.

För övrigt tycker jag att den som har kunskapen att förädla jordens frukter på något sätt bör premieras.

Skogsskatten.

1.
- Blev det mycket skatt eller gick det bra?

Det var banktjänstemannens fråga till pappa som precis berättat att han lät avverka det mesta av skogen för drygt tio år sen.

- Jo, det blev ju mycket skatt.

Bankmannen sänkte ögonbrynen bekymrat.

Vi var där för ett informationsmöte inför en så kallad generationsväxling och det var välbehövligt. Det är mycket att hålla reda på med regler hit och avdrag dit, bonitet här och samägandeavtal där. Men det här med att olika vägar att undvika skatt var ett genomgående tema och det var som att han förutsatte att vi skulle tycka att skatt var av ondo. Ungefär: Varför ska staten blanda sig i? Det är ju vi som äger och brukar skogen!

Bergsåkersbönderna fick en gång skogen av staten. Eller kronan som man sa då, på 1700-talet. En bit skog för ved och virke och som fäbodvall på sommaren.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Någon där i Bergsåker räknas väl som bonde fortfarande, men de flesta av de som ärvt och delat upp skogen mellan sig generation efter generation är inte direkt beroende av skogen.

Vilken rätt har de - vi - egentligen?

Härlig är skogen. Härlig är granplantan med blänkande droppar vid grenarna när solen tittar fram efter en åskskur i högsommarvärmen. Den växer. Det gör träd. Upp mot himlen.

Jag skrev ner några frågor när jag kom hem från banken: Vem äger skogen? Vem äger blommorna som växer där? Vem äger fåglarna som ilar mellan träden? Vem äger vattnet som porlar i bäcken, vinden som susar uppe i tallkronorna och luften som bär med sig dofter av myr och mossa?

"Blev det mycket skatt eller gick det bra?"

Det gick bra. Vi gav en del till det vi har gemensamt.

2.
Vi har jorden till låns.

Så säger samerna. (En del i alla fall.)

3.
"Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå - då blir det någonting över!"

Så låter Kerstin Ekman karaktären Skord säga i boken Rövarna i Skuleskogen.

4.
"Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade; detta tillhör mig - och hittade andra som var nog enfaldiga att sätta tro till honom - han var den verklige grundläggaren av det borgerliga samhället".

Så skriver Jean-Jacques Rousseau i ”Om samhällsfördraget” (1762).

5.
"Skatterna i skogen."

Så heter den lilla skrift vi fick med oss av bankmannen. Den handlar inte om när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå.

Gryning.

Det här med att orden inte tar sig ut. Det vill jag egentligen ändra på. Jag önskar ibland att jag var en sån som bara kan köra på, men det är jag inte. Ofta är det någon liten detalj som talar emot det jag har för avsikt att göra och så låter jag bli. Det är Tvivlet. På riktigt. Om det inte är vattentätt får det vara.

I höstas blev jag kallad rigid och tänkte först att det var trams, men har insett att det under vissa förhållanden är rätt.

Jag borde öppna mig lite. Jag tror att det skulle vara bra för mig.

(Nu är jag väldigt nära att sudda ut det jag har skrivit. Ensam med mina tankar. Det blir allt snävare. Till slut handlar tankarna om tankarna själva. Och bloggen om bloggen själv. Och nån gång har jag väl lärt mig att det är fult att vara självupptagen.)

Stålsätter mig. Skriver.

"Det flödar mycket inom dig", sa hon.

"Jo", sa jag. Men tänkte: Vem flödar det inte mycket inom?

Det var kuratorn. Det var hon som sa det. Hon som pratar om triaden "tänka-känna-handla". Hon menar att jag har fastnat i att bara tänka och känna. Det är där emellan det studsar fram och tillbaka, men det kommer inte ut.

Olösta inre konflikter.

"Det måste komma ut", säger hon. Sånt jag känner och tänker. Jag tror att hon har rätt samtidigt som jag undrar varför. Vad spelar det för roll vad jag tänker och känner? Egentligen?

För världen, universum och alltet spelar det nog ingen roll, men för mig själv borde det ha viss betydelse. Och då tror jag att vi redan har kommit fram till kärnan här. Min självkänsla. Räcker det att det spelar roll för mig själv? Är jag någon?

Eller så är jag bara för ensam på dagarna. Jag brukar tänka att det är i samspelet med andra vi blir till. Det är relationerna som spelar roll. Allting är, bör vara eller måste vara relativt.

Ja! Det låter ju mycket bättre! Se upp för ensamheten!

En stridare ström, ett öppnare flöde här på Tvivlet skulle fullborda "tänka-känna-handla"-triangeln oftare och sätta mig i relation till omvärlden. Orden måste alltså ta sig ut för mitt eget välbefinnandes skull. Det är väl ett skäl så gott som något att skriva.

(Ändå inte övertygad. Markera och radera är fortfarande ett alternativ. Trivs ju på nåt sätt i "inte ska väl jag" och "vem bryr sig egentligen". En bekvämlighetszon. Gah, sluta med det där nu! Ältandet har hon också varnat mig för.)


Nå. Jag bloggar, alltså finns jag. Nu kör vi på här ett tag.

Tvärstopp.

Under ständigt stegrande produktion reducerar Tvivlet publiken till ett minimum.

Orden är inte slut, verkligen inte. Det är bara det att de inte tar sig ut. Jag har till exempel tänkt på ett ord som kommod på sistone, men det har liksom inte passat in.

Ord som kommod kom till mitt kontor dit flor och Pompadour ävenledes for.

Så här sitter jag nu. Man kanske borde sätta upp en revy ändå. Ett hål i tiden. Ni vet som dom säger efter att ha tagit sig ur prekära situationer - livet passerade revy. Jag tänker ju ändå allt oftare att jag ska sluta bry mig om det aktuella. Det är alldeles för mycket nu nu.

Lösa tankar - och jag tror vi börjar komma något på spåren. Tankarna hinner inte fastna innan bistrare väder är att vänta nästa månad och gästarbetare utnyttjas i skogsbolag och britterna ska få rösta om EU och säsongen är över för Sanny Lindström och butiker ger fel råd om läkemedel och nu måste småhusköpare få ett bättre konsumentskydd.

Det finns ett ord för vad jag talar om: Kommod.

Nej, skojar bara. Informationsstress ska det vara. Tiden och dagarna ligger öppna, men hjärnan går på högvarv. Tankarna spinner helt nära sin egen banas axel. Jag vill vara friare.

Ord som kommod passar inte in. Får fortsätta tänka på detta.

Stabilt.

Ingen risk för inflation i december heller.

Maxim.

I november ödslar man inte med orden.

Vilseledandet.

Råkade på det här roliga idag: Alla SKA med.

Hjälparen.

Någon gång har jag skrivit här att jag håller på med en bok. Eller en lång text snarare. Fast det enklaste är egentligen att säga att jag skriver på en bok, men problemet med det är att jag ju inte vet om det blir en bok.

Jag har skrivit på ett manus och just idag, denna oktoberonsdag då löven rasslade fram över stadens stenbeläggning, blev första versionen av detta bokmanus klart. Det borde ha skett för 8-9 månader sedan, men det är en liten detalj i berättelsen som jag inte varit nöjd med och som jag har skjutit framför mig. Idag tog jag tag i det. Det var lätt. Det tog inte ens en timme. (Varför tog det sån tid innan jag fixade det? Vad är det med mig?)

Nu har jag precis mejlat till en författare/lektör/skrivpedagog som jag tror är den perfekta personen att utveckla min berättelse. Jag hoppas att hon har tid med mig.

Han tog fram en påse med kläder som hängde inne i skåpet.

- Det är studentkostymen. Fatta, jag höll säkert på i en timme och provade kläder!
- Jaha.
- Jag fick pejja två och sju. Två och sju!

Plötsligt dök Lisa Norberg upp vid sitt skåp.

- Och du fick MVG, antar jag, sa Oskar.

Lisa Norberg tittade rakt in i skåpet med ett tillbakahållet leende samtidigt som hon sträckte ena armen efter sin väska. Hon verkade leta efter något att säga. Sedan låste hon skåpet.

- Ja, sa hon bara och gick iväg med samma leende i korridoren.

Oskar Lindén vände sig mot mig.

- Blev det något All Star Meal i natt?
- Ja, faktiskt.
- Vad tyckte du då?
- Jaa, det var väl gott. Tror jag. Jag minns inte riktigt.
- Tänkte du på det där med dressingen?
- Näe.

 Det har tagit längre än det borde, som sagt, men det kan jag inte göra något åt nu. Varför inte istället vara glad och tralla på en sång?

Förflutenheten.

Jag satt här idag och började plötsligt undra över var alla mina gamla MD-skivor är. Jag kunde inte plocka fram i min hjärna platsen där detta mitt privata lilla radioarkiv var placerat. En liten skräck infann sig att MD:arna skulle ha gått samma väg som alla mina affischer gjorde när jag flyttade från Piteå, nämligen ut i intet, spårlöst bort.

Jag började titta på tänkbara platser och redan på tredje stället stod den kartongfärgade kartongen där. På filmiskt vis fick jag blåsa bort dammet från den. Sedan öppnade jag locket och insåg direkt att samlingen stannade i maj 2007. Då gjorde jag min sista MD-inspelning och då avslutade jag min studentradiotid.

2001-2007. Allt finns inte samlat i lådan, men det ger en mycket bra bild. Från Bollen är rund med sportradioteatern Barry och programmet om det svenska tennisundret via Café, Verkligheten, Tusen dagar (härifrån), Betong, Bobby´s hammond, Popsie, SRS Topp 20 till min och Jonas resa i Jordanien, Syrien, Libanon och Turkiet. Det sista ledde också till en tredelad serie i P1 sommaren 2007.

Jag hade blivit proffs. En epok var över.

Två saker:
1. Det var alltid så svårt att få till bra ljud på mikrofonerna i studion.
2. Det var vansinnigt roligt att redigera.

Här nedan några stickprov ur förflutenhetens radiolandskap (med exempel på både dåligt studioljud och redigeringsglädje). Dessutom bakom kulisserna till Bollens tennisprogram. Höj volymen!

   Järryds telefonsignal by Tvivlet

   Accelerator - The big one by Tvivlet

   Ljudäventyr 9 april by Tvivlet

Brahmsvalet.

Det är ganska vanligt att tidningar av olika slag frågor människor vilka som helst om vad som helst. Det kan vara en spalt som heter Fem röster eller som i Aftonbladet Vi 5. Skräcken för Tvivlet är ju att någon plötsligt dyker upp och ska ha en att välja mellan två alternativ.

Därför har jag övat mig lite grann idag. Om en framfusig reporter till exempel vill ha reda på vilken som är bäst: Brahms ungerska dans nr 1 eller Brahms ungerska dans nr 5, då gäller det att vara beredd.





Ettan! Eller femman kanske... Äh, spela roll. Jo, ettan förresten. Om jag verkligen måste välja. Fast varför måste jag det egentligen? Nej, det måste jag ju inte. Men jag tar ändå ettan. De flesta gångerna i alla fall.

Så.