Glimt.

Prokrastinerar vidare.

Men på söndag kommer i alla fall Kalejdoskop. Det känns skönt med ett offentligt avtryck som ett bevis på att jag faktiskt gör nånting ibland. Här är den så kallade trailern:

Svängom.

Apropå uppseendeväckande dans.

Omdaning.

Det är mycket nu. Mycket uppskjutning. Mycket Youtube. Mycket som bara nuddas vid av tanken för att sedan trängas bort. Många skulle säga - och jag också ibland - att jag inte gör någonting.

Jag tänker
- att jag ska skriva en dikt om vad som skulle hända om man verkligen kunde klä ut sig till en flod.
- att jag ska ringa den där trumpetaren och öltillverkaren i Revsund och fråga om han har några problem.
- att jag ska se längdskidåkningen på teve.
- att jag ska kontakta ett produktionsbolag "helt förutsättningslöst".

Förutsättningarna för den kontakten, eller baktanken så att säga, är ändå att jag behöver en inkomst. Jag har ju bara kvar en regelbunden just nu och för att vara regelbunden är den egentligen väldigt sporadisk.

Så det jag har nu, det är ställtid. Jag insåg det idag och därför tillåter jag mig att vara planlös den här veckan.

Och det är ju då man gör små upptäckter också.

Som den att på Mississippi 1870 fick gentlemannatjuven så han teg.



Och att U Can't Touch This var 1990 års Gangnam Style. Folk gillar lustiga danser. Jag också.  Stop! Hammertime! (Jag gillar även hans kläder.)

Jahapp. Vad ska man göra nu då?

Vårkänning.

Det var idag det började. Takdropp och grannen på rollatorn.

Och mer naturlyrik! En del av Dan Anderssons Vårkänning. Fast det ännu är en bra bit bort.

Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

Bedrägligheten.

Gamla citat är inte helt lätta att handskas med. Betydelsen av en del ord förskjuts sakteliga genom åren. Olika översättningar görs. Tolkningar smygs in.

På wikipedia hittade jag en annan version av det där citatet från Rousseau.

"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'."

Ordet "borgerlig" är alltså inte med där. 

Jag kan inte franska, som det ursprungligen skrevs på, men hur står det på engelska?

En version säger: “The first man who, having fenced in a piece of land, said 'This is mine', and found people naive enough to believe him, that man was the true founder of civil society”

Jag får slå upp engelskans "civil". Använder Google översätt. Får fram: Civil, borgerlig, medborgerlig, medborgar-, hövlig, samhällelig. Använder även Folkets lexikon. Får fram: borgerlig, civil, hövlig, medborgerlig, värdslig, icke-militär, lekmanna-, artig, civiliserad och medborgar-.

Inte lätt det där inte, som sagt i första meningen, men Rousseaus poäng går väl fram hyggligt.

För övrigt tycker jag att den som har kunskapen att förädla jordens frukter på något sätt bör premieras.

Skogsskatten.

1.
- Blev det mycket skatt eller gick det bra?

Det var banktjänstemannens fråga till pappa som precis berättat att han lät avverka det mesta av skogen för drygt tio år sen.

- Jo, det blev ju mycket skatt.

Bankmannen sänkte ögonbrynen bekymrat.

Vi var där för ett informationsmöte inför en så kallad generationsväxling och det var välbehövligt. Det är mycket att hålla reda på med regler hit och avdrag dit, bonitet här och samägandeavtal där. Men det här med att olika vägar att undvika skatt var ett genomgående tema och det var som att han förutsatte att vi skulle tycka att skatt var av ondo. Ungefär: Varför ska staten blanda sig i? Det är ju vi som äger och brukar skogen!

Bergsåkersbönderna fick en gång skogen av staten. Eller kronan som man sa då, på 1700-talet. En bit skog för ved och virke och som fäbodvall på sommaren.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Någon där i Bergsåker räknas väl som bonde fortfarande, men de flesta av de som ärvt och delat upp skogen mellan sig generation efter generation är inte direkt beroende av skogen.

Vilken rätt har de - vi - egentligen?

Härlig är skogen. Härlig är granplantan med blänkande droppar vid grenarna när solen tittar fram efter en åskskur i högsommarvärmen. Den växer. Det gör träd. Upp mot himlen.

Jag skrev ner några frågor när jag kom hem från banken: Vem äger skogen? Vem äger blommorna som växer där? Vem äger fåglarna som ilar mellan träden? Vem äger vattnet som porlar i bäcken, vinden som susar uppe i tallkronorna och luften som bär med sig dofter av myr och mossa?

"Blev det mycket skatt eller gick det bra?"

Det gick bra. Vi gav en del till det vi har gemensamt.

2.
Vi har jorden till låns.

Så säger samerna. (En del i alla fall.)

3.
"Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå - då blir det någonting över!"

Så låter Kerstin Ekman karaktären Skord säga i boken Rövarna i Skuleskogen.

4.
"Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade; detta tillhör mig - och hittade andra som var nog enfaldiga att sätta tro till honom - han var den verklige grundläggaren av det borgerliga samhället".

Så skriver Jean-Jacques Rousseau i ”Om samhällsfördraget” (1762).

5.
"Skatterna i skogen."

Så heter den lilla skrift vi fick med oss av bankmannen. Den handlar inte om när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå.

Gryning.

Det här med att orden inte tar sig ut. Det vill jag egentligen ändra på. Jag önskar ibland att jag var en sån som bara kan köra på, men det är jag inte. Ofta är det någon liten detalj som talar emot det jag har för avsikt att göra och så låter jag bli. Det är Tvivlet. På riktigt. Om det inte är vattentätt får det vara.

I höstas blev jag kallad rigid och tänkte först att det var trams, men har insett att det under vissa förhållanden är rätt.

Jag borde öppna mig lite. Jag tror att det skulle vara bra för mig.

(Nu är jag väldigt nära att sudda ut det jag har skrivit. Ensam med mina tankar. Det blir allt snävare. Till slut handlar tankarna om tankarna själva. Och bloggen om bloggen själv. Och nån gång har jag väl lärt mig att det är fult att vara självupptagen.)

Stålsätter mig. Skriver.

"Det flödar mycket inom dig", sa hon.

"Jo", sa jag. Men tänkte: Vem flödar det inte mycket inom?

Det var kuratorn. Det var hon som sa det. Hon som pratar om triaden "tänka-känna-handla". Hon menar att jag har fastnat i att bara tänka och känna. Det är där emellan det studsar fram och tillbaka, men det kommer inte ut.

Olösta inre konflikter.

"Det måste komma ut", säger hon. Sånt jag känner och tänker. Jag tror att hon har rätt samtidigt som jag undrar varför. Vad spelar det för roll vad jag tänker och känner? Egentligen?

För världen, universum och alltet spelar det nog ingen roll, men för mig själv borde det ha viss betydelse. Och då tror jag att vi redan har kommit fram till kärnan här. Min självkänsla. Räcker det att det spelar roll för mig själv? Är jag någon?

Eller så är jag bara för ensam på dagarna. Jag brukar tänka att det är i samspelet med andra vi blir till. Det är relationerna som spelar roll. Allting är, bör vara eller måste vara relativt.

Ja! Det låter ju mycket bättre! Se upp för ensamheten!

En stridare ström, ett öppnare flöde här på Tvivlet skulle fullborda "tänka-känna-handla"-triangeln oftare och sätta mig i relation till omvärlden. Orden måste alltså ta sig ut för mitt eget välbefinnandes skull. Det är väl ett skäl så gott som något att skriva.

(Ändå inte övertygad. Markera och radera är fortfarande ett alternativ. Trivs ju på nåt sätt i "inte ska väl jag" och "vem bryr sig egentligen". En bekvämlighetszon. Gah, sluta med det där nu! Ältandet har hon också varnat mig för.)


Nå. Jag bloggar, alltså finns jag. Nu kör vi på här ett tag.

Tvärstopp.

Under ständigt stegrande produktion reducerar Tvivlet publiken till ett minimum.

Orden är inte slut, verkligen inte. Det är bara det att de inte tar sig ut. Jag har till exempel tänkt på ett ord som kommod på sistone, men det har liksom inte passat in.

Ord som kommod kom till mitt kontor dit flor och Pompadour ävenledes for.

Så här sitter jag nu. Man kanske borde sätta upp en revy ändå. Ett hål i tiden. Ni vet som dom säger efter att ha tagit sig ur prekära situationer - livet passerade revy. Jag tänker ju ändå allt oftare att jag ska sluta bry mig om det aktuella. Det är alldeles för mycket nu nu.

Lösa tankar - och jag tror vi börjar komma något på spåren. Tankarna hinner inte fastna innan bistrare väder är att vänta nästa månad och gästarbetare utnyttjas i skogsbolag och britterna ska få rösta om EU och säsongen är över för Sanny Lindström och butiker ger fel råd om läkemedel och nu måste småhusköpare få ett bättre konsumentskydd.

Det finns ett ord för vad jag talar om: Kommod.

Nej, skojar bara. Informationsstress ska det vara. Tiden och dagarna ligger öppna, men hjärnan går på högvarv. Tankarna spinner helt nära sin egen banas axel. Jag vill vara friare.

Ord som kommod passar inte in. Får fortsätta tänka på detta.

Stabilt.

Ingen risk för inflation i december heller.

Maxim.

I november ödslar man inte med orden.