När jag rotar runt på gamla hårddiskar dyker meddelanden från förr upp. Vad var det som hände?
Jag minns inte.
Äh, jag vet inte.
Och vattnet flyter och faller, forsar och far i Ljungan, Stångån och Po.
I Torne älv, i Lule älv, i Ume älv.
I Elbe och Rhen.
I Lagan, Viskan, Ätran och Nissan.
I Vindeln, Wisla, Volga och Ob.
I Ganges och Indus, i Seine och i Nilen.
I Oder och Mosel och Lena och Tibern.
I Kongofloden, Gula floden och Yukonfloden.
I Motala ström, i Stockholms ström, i Haverö strömmar.
I Donau.
I Missouri och Mississippi, i Daugava och Dnepr.
I Zambesi och Svarta volta.
Vattnet flyter i Hudson.
Vattnet forsar i Eufrat.
Vattnet faller i Niger.
Vattnet far i Aura å.
Just nu och hela tiden annars.
Skulle det inte vara skönt att vara ett djur? Slippa den här hjärnan vi har. Inte veta något om usel buskis, tomgångskörning och anorexia.
Bortom horisonten finns ett bördigt landskap där allt levande har tillräckligt med näring. Det är varmt, men ingen törstar. Det finns inget maktspel. Det finns inga övergrepp. Det finns ingen nedlåtenhet. Men det finns harmoni och omtanke och respekt.
Bortom horisonten finns mitt Shangri La. När vi blickar ut över det bördiga landskapet ser vi betande hjordar, lummiga träd och en sjö som glittrar i solen. Vi ser inte en collegefilm med roliga killar och storbröstade, trådsmala tjejer. Vi vet inte ens vad det är.
Vi vet inte ens vad det är.
Vi är bara en apa som ligger invid sjön och chillar med ena benet dinglandes i vattnet.