Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.
På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.
Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.
Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.
Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!
Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.
Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.
måndag, maj 31, 2010
fredag, maj 28, 2010
Poltergeist.
2007 såldes mitt barndomshem i Bergsåker. Farmor och farfar byggde det 1948 och pappa bodde där tills han var över 60.
För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.
- Näe, antar jag att pappa svarade.
Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.
Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.
Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.
Beware of the Tvivlet ancestors!
För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.
- Näe, antar jag att pappa svarade.
Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.
Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.
Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.
Beware of the Tvivlet ancestors!
måndag, maj 24, 2010
Avslut - Beirut dag 15
Klockan är 21.59 lokal tid. Taxin tar oss till flygplatsen vid midnatt. Den som har följt ända från inlägget Förberedelser vet att förhoppningen var att lera från Rygginstitutets elljusspår skulle möta den rosaaktiga plattbeläggningen på strandpromenaden Corniche an Nahr. Antingen drar jag på mig joggingskorna nu eller så får de skamset ligga där de ligger - kvar i resväskan.
Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.
Summering:
Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.
Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.
Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.
Ses i Sverige!
Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.
Summering:
Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.
Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.
Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.
Ses i Sverige!
söndag, maj 23, 2010
Livet - Beirut dag 14
Vi hamnade fel och hizbollah tog oss, men de har bra och snabb uppkoppling så det är lugnt.
Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.
- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.
Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.
Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.
Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.
Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.
När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.
Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.
- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.
Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.
Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.
Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.
Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.
När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.
lördag, maj 22, 2010
Utflykt - Beirut dag 13
Trettonde dagen - otursdagen. Nä, men så får det inte bli, för idag ska vi segla ut på okända vatten. Vi ska nämligen lämna Beirut för en liten stad halvannan timme norrut. Batroun heter den och jag tror inte att den är så märkvärdig, men Mayaline - hon som inte kom, men sen var snäll - har sin födelsedagsfest där. På en strand som heter Pierre and friends.
Konstigt namn på en strand.
Och om den här trettonde dagen är en otursdag kanske vi tar fel buss och hamnar i bergen rakt i armarna på Hizbollah. De kidnappar oss och kräver en massa pengar och diplomatiska eftergifter för att släppa oss, men UD och svenska staten vägrar hjälpa oss eftersom de avråder svenskar att åka till Libanon. Vårt hopp står då till det internationella samfundet, men vad bryr sig det om två naiva pojkar från Sverige? Det har viktigare saker för sig.
Och vem är Pierre? Och vilka är hans vänner? De kanske har stora, svarta skägg. De kanske är terrorister.
Nu ska vi äta frukost. Sedan stävar vi ut på okända vatten. På den trettonde dagen.
Konstigt namn på en strand.
Och om den här trettonde dagen är en otursdag kanske vi tar fel buss och hamnar i bergen rakt i armarna på Hizbollah. De kidnappar oss och kräver en massa pengar och diplomatiska eftergifter för att släppa oss, men UD och svenska staten vägrar hjälpa oss eftersom de avråder svenskar att åka till Libanon. Vårt hopp står då till det internationella samfundet, men vad bryr sig det om två naiva pojkar från Sverige? Det har viktigare saker för sig.
Och vem är Pierre? Och vilka är hans vänner? De kanske har stora, svarta skägg. De kanske är terrorister.
Nu ska vi äta frukost. Sedan stävar vi ut på okända vatten. På den trettonde dagen.
fredag, maj 21, 2010
Fotografier - Beirut dag 12
Dag 12! Vad har vi gjort egentligen?
Jo, vi har gjort ganska mycket. Nästan allt vi hade tänkt och lite annat som vi inte hade tänkt. Vi har ännu några dagar kvar att göra det ogjorda gjort.
Ikväll, till exempel, ska vi spela in när Nisreen sjunger och spelar oud för oss. Hon sjöng så starkt förra gången att det blev distortion i vår lilla mikrofon. Sedan ska vi träffa Ghazi som har ett skivbolag som gör "världsmusik från Libanon". Vad är det?
Fler bilder syns nu på Tvivlet Bild.
Jo, vi har gjort ganska mycket. Nästan allt vi hade tänkt och lite annat som vi inte hade tänkt. Vi har ännu några dagar kvar att göra det ogjorda gjort.
Ikväll, till exempel, ska vi spela in när Nisreen sjunger och spelar oud för oss. Hon sjöng så starkt förra gången att det blev distortion i vår lilla mikrofon. Sedan ska vi träffa Ghazi som har ett skivbolag som gör "världsmusik från Libanon". Vad är det?
Fler bilder syns nu på Tvivlet Bild.
torsdag, maj 20, 2010
Vision - Beirut dag 11
En Golf dundrade förbi oss i vansinnesfart på en smal, smal gata och vi fantiserade om att ha en grej som högg av alla hjul på bilen och att bilen fortsatte att glida på asfalten med gnistror slåendes omkring sig. Vid gatans slut fanns det ett hopp som bilen for ut över och den flög iväg in i nästa stadsdel. Där landade den på huvudgatan, precis bredvid en hovmästare som basunerade "Welcome!"
Det var en av dagens höjdpunkter.
Det var en av dagens höjdpunkter.
onsdag, maj 19, 2010
Beirut dag 10
Min vän Tvärsäkerheten tycker att jag ska blogga om livet - det drömda och det glömda. Stoff till sådana bloggposter finns på alla platser där det finns en människa, men just nu - mitt i sena natten - tror jag inte att jag har kraften att mejsla fram en iakttagelse av slik poetisk dignitet. Sånt kostar på. Trött och hungrig avfärdar jag härmed Tvärsäkerhetens propå.
Vi har gjort en fin intervju idag med en improvisationsmusiker som gör ljud med en trumpet. När israeliska armén fällde bomber i Libanon 2006 gjorde han inspelningar på sin balkong. "Mazen Kerbaj - trumpet, Israeli air force - bombs" står det på medverkandelistan. Men han är less på den där inspelningen. Dels för att folk fortsätter att dra upp den (som vi), dels för att han inte tycker att det är bra musik. Dagens intervju där på balkongen kommer bli bra till programmet.
Ställningen i vändtia håller jag, likt det drömda och glömda, också inne med. Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja den senaste tidens resultat.
Vi har gjort en fin intervju idag med en improvisationsmusiker som gör ljud med en trumpet. När israeliska armén fällde bomber i Libanon 2006 gjorde han inspelningar på sin balkong. "Mazen Kerbaj - trumpet, Israeli air force - bombs" står det på medverkandelistan. Men han är less på den där inspelningen. Dels för att folk fortsätter att dra upp den (som vi), dels för att han inte tycker att det är bra musik. Dagens intervju där på balkongen kommer bli bra till programmet.
Ställningen i vändtia håller jag, likt det drömda och glömda, också inne med. Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja den senaste tidens resultat.
tisdag, maj 18, 2010
Tre - Beirut dag 8.
This is Lebanon calling. Vi har roligt här!
Ikväll ska vi åka upp i bergen och vara med när bandet Mashrou3 Leila repar. Vi vet inte riktigt vilka berg som avses, men det ordnar sig nog.
En trea bland bokstäverna tänker du. Jag tror att ljudet ska vara ett kort och öppet "ja". Som jajamänsan, alternativt bara ett kort och öppet "a", men varför inte skriva just a i så fall?
Min röst kommer för övrigt fylla både slott och koja när hela Sverige ikväll rattar in Kalejdoskop klockan 22.30. Det är lång musik som gäller, så det är bara att lyssna och låta sig föras bort av jamaicansk ur-reggae och annat.
Ikväll ska vi åka upp i bergen och vara med när bandet Mashrou3 Leila repar. Vi vet inte riktigt vilka berg som avses, men det ordnar sig nog.
En trea bland bokstäverna tänker du. Jag tror att ljudet ska vara ett kort och öppet "ja". Som jajamänsan, alternativt bara ett kort och öppet "a", men varför inte skriva just a i så fall?
Min röst kommer för övrigt fylla både slott och koja när hela Sverige ikväll rattar in Kalejdoskop klockan 22.30. Det är lång musik som gäller, så det är bara att lyssna och låta sig föras bort av jamaicansk ur-reggae och annat.
måndag, maj 17, 2010
Continuité - Beirut dag 7
Det här börjar ju likna en riktig blogg med inlägg varje dag. Kontinutet är ordet för dagen.
Vi har haft lite otur med människor som antingen uteblivit från intervjuer, gjort sig onåbara eller varit mycket svåra att bestämma tid och plats med. Då gäller det att hålla modet uppe och ta det man kan få. Vi har två veckor på oss och därmed ingen tid att deppa över uteblivna, om än ack så rara, ärtor. Ordet kontinuitet drar viskande genom Beiruts gränder.
Och idag när vi gjorde en liten sammanställning över vad vi har kvar att göra såg det ganska bra ut ändå. Vi har pratat Charbel, Mayaline, Zeid, Marc, Nisreen, Hamed och Fadi. Vi ska träffa Sandra, Carol, Ghazi och Mazen. Och helst Ziad och Jawad också. Och Soumaya. Plus att vi ska träffa några av de vi redan intervjuat igen.
Ja, men vi har kanske har gjort hälften ungefär och vi har ju varit här halva tiden. Det är en händelse som ser ut som en tanke och den tanken är: Kontinuitet.
Den som vill kolla vad det är för figurer vi träffar kan kolla in den utmärkta fotografisamlingen Music is life på fotografen Tanya Traboulsis hemsida.
Så den aktuella ställningen i vändtia:
Tvivlet - Tvärsäkerheten 5-3
Vi har haft lite otur med människor som antingen uteblivit från intervjuer, gjort sig onåbara eller varit mycket svåra att bestämma tid och plats med. Då gäller det att hålla modet uppe och ta det man kan få. Vi har två veckor på oss och därmed ingen tid att deppa över uteblivna, om än ack så rara, ärtor. Ordet kontinuitet drar viskande genom Beiruts gränder.
Och idag när vi gjorde en liten sammanställning över vad vi har kvar att göra såg det ganska bra ut ändå. Vi har pratat Charbel, Mayaline, Zeid, Marc, Nisreen, Hamed och Fadi. Vi ska träffa Sandra, Carol, Ghazi och Mazen. Och helst Ziad och Jawad också. Och Soumaya. Plus att vi ska träffa några av de vi redan intervjuat igen.
Ja, men vi har kanske har gjort hälften ungefär och vi har ju varit här halva tiden. Det är en händelse som ser ut som en tanke och den tanken är: Kontinuitet.
Den som vill kolla vad det är för figurer vi träffar kan kolla in den utmärkta fotografisamlingen Music is life på fotografen Tanya Traboulsis hemsida.
Så den aktuella ställningen i vändtia:
Tvivlet - Tvärsäkerheten 5-3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
