Elva.

Jag har ägnat den senaste timmen åt att sortera papper. Vissa finner inte sin plats så lätt. Därför har jag en pärm som heter "Blandat". Där hamnade nu en tabell över olika ljuds styrka. Tryckluftsborr - 120 dB. Plattform på tunnelbanestation - 85 dB.

I pärmen Blandat hittade jag en skrivbok från femte klass. Där stod:

DET RETAR MIG HOS ANDRA:
- När folk inte håller vad de lovar.
- När man dömer ut folk på förhand.
- Tar grejer utan att fråga.
- När man vet att man har rätt fast de säger att man har fel.
- Divighet.
- När man inte vet vad man pratar om.

Ganska många saker. Vidare:

DET TROR JAG ANDRA IRRITERAR SIG PÅ HOS MIG:
- Att jag är lite divig även fast jag inte tänker på att vara det.

Här är en annan med koll på papperen:

Ena/Andra.

Jag tittade ut genom fönstret mot parken igår och tänkte att nu får de minsann ta och klippa gräset snart. Idag sitter jag och irriterar mig över gräsklipparbullret.

Thorsten.

I Folke i söndags fanns ett i mitt tycke intressant reportage om gamla fältinspelningar med spelmän från Medelpad. Dessa inspelningar och denna låtskatt har återupplivats på senare år tack vare en rådig insats av en träblåsare från Alnö. Ja, lyssna själv! Ligger på webben hela juni.

Och nu till själv anledningen att jag skriver om detta. Det är jag som har gjort reportaget.

Kontrast.

Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.

På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.

Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.

Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.

Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!

Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.

Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.

Poltergeist.

2007 såldes mitt barndomshem i Bergsåker. Farmor och farfar byggde det 1948 och pappa bodde där tills han var över 60.

För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.

- Näe, antar jag att pappa svarade.

Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.

Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.

Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.

Beware of the Tvivlet ancestors!

Avslut - Beirut dag 15

Klockan är 21.59 lokal tid. Taxin tar oss till flygplatsen vid midnatt. Den som har följt ända från inlägget Förberedelser vet att förhoppningen var att lera från Rygginstitutets elljusspår skulle möta den rosaaktiga plattbeläggningen på strandpromenaden Corniche an Nahr. Antingen drar jag på mig joggingskorna nu eller så får de skamset ligga där de ligger - kvar i resväskan.

Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.

Summering:

Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.

Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.

Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.

Ses i Sverige!

Livet - Beirut dag 14

Vi hamnade fel och hizbollah tog oss, men de har bra och snabb uppkoppling så det är lugnt.

Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.

- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.

Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.

Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.

Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.

Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.

När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.

Utflykt - Beirut dag 13

Trettonde dagen - otursdagen. Nä, men så får det inte bli, för idag ska vi segla ut på okända vatten. Vi ska nämligen lämna Beirut för en liten stad halvannan timme norrut. Batroun heter den och jag tror inte att den är så märkvärdig, men Mayaline - hon som inte kom, men sen var snäll - har sin födelsedagsfest där. På en strand som heter Pierre and friends.

Konstigt namn på en strand.

Och om den här trettonde dagen är en otursdag kanske vi tar fel buss och hamnar i bergen rakt i armarna på Hizbollah. De kidnappar oss och kräver en massa pengar och diplomatiska eftergifter för att släppa oss, men UD och svenska staten vägrar hjälpa oss eftersom de avråder svenskar att åka till Libanon. Vårt hopp står då till det internationella samfundet, men vad bryr sig det om två naiva pojkar från Sverige? Det har viktigare saker för sig.

Och vem är Pierre? Och vilka är hans vänner? De kanske har stora, svarta skägg. De kanske är terrorister.

Nu ska vi äta frukost. Sedan stävar vi ut på okända vatten. På den trettonde dagen.

Fotografier - Beirut dag 12

Dag 12! Vad har vi gjort egentligen?

Jo, vi har gjort ganska mycket. Nästan allt vi hade tänkt och lite annat som vi inte hade tänkt. Vi har ännu några dagar kvar att göra det ogjorda gjort.

Ikväll, till exempel, ska vi spela in när Nisreen sjunger och spelar oud för oss. Hon sjöng så starkt förra gången att det blev distortion i vår lilla mikrofon. Sedan ska vi träffa Ghazi som har ett skivbolag som gör "världsmusik från Libanon". Vad är det?

Fler bilder syns nu på Tvivlet Bild.

Vision - Beirut dag 11

En Golf dundrade förbi oss i vansinnesfart på en smal, smal gata och vi fantiserade om att ha en grej som högg av alla hjul på bilen och att bilen fortsatte att glida på asfalten med gnistror slåendes omkring sig. Vid gatans slut fanns det ett hopp som bilen for ut över och den flög iväg in i nästa stadsdel. Där landade den på huvudgatan, precis bredvid en hovmästare som basunerade "Welcome!"

Det var en av dagens höjdpunkter.