Jag lyssnade på Ulf Danielssons sommarprogram häromdagen. Han är professor i teoretisk fysik. Jag har nämnt honom förut, i höstas i inlägget Rymd, som jag tror på fler än det sättet hör samman med den här texten. Ulf pratade om sitt liv, om tillfälligheter som spelat in i det och om det kaotiska universum där inget sker av någon särskild mening. Att det finns liv på jorden är en slump.
Han tror inte på Gud, men det forskningsfält han ägnar sig gör att han ställs inför frågan. Är världsalltet ändå inte skapad av någon där i början? Finns det verkligen ingen mening med det här livet?
Något svar har han inte utan säger som Harry Martinsson: I valet mellan Guden och gåtan väljer jag gåtan.
Det var alltså detta som föranledde del 1 i Tvivlets återkomst. Måste jag välja? Är det inte nog att välja att inte välja? Det var skönt att få stöd av Danielsson i alla mina icke-val mellan det triviala - såsom lunchrumsdiskussioner om teveserier - och det outsägliga - såsom evigheten, guden och gåtan.
Jag väljer när jag måste.
Ulf Danielssons sommarprogram rekommenderar jag varmt denna kväll när molnen majestätiskt seglar från öster till väster, vilket är ovanligt, men knappast har med saken att göra.
torsdag, juli 29, 2010
torsdag, juli 22, 2010
Tvivlets återkomst, del 1
Snart försvinner communityn Lunarstorm från nätet. Jag var där ett tag och skrev en del i det som kallades "dagbok".
Den 9:e februari 2001 skrev jag följande:
"Hej, kamrater.
Jag är ganska nyligen hemkommen från skolan och hade en helt fantastisk cykeltur på vägen hem. Det är ännu bara den 9:e februari, men det var så oerhört mycket som påminde om våren att jag blev alldeles till mig. Det är precis den här tiden på året och det här klimatet som får mig att vilja spela bandy.
Ni som vet nåt om mig kanske känner till det ambivalenta förhållande till den trevliga sporten. Just här och nu känner jag för att snöra på mig grickerna och lira fartfylld, intensiv bandy. Det är också ett bra sätt att hålla sig i form vilket jag tycker är viktigt. Men det är samma sak varje år. I december och januari känner jag oftast ingen lust att spela bandy. Jag vet inte varför. Ingen lust bara. Ja, jag vet inte. Jag fortsätter nog ändå…
Andra saker som för mig in i vankelmodets snåriga buskage är:
Victor Borge - var han så jävla rolig egentligen? Många saker är rätt billiga i hans uppträdanden.
Hultsfred - Ska jag bevista festivalen eller inte? Det är väl främst den ekonomiska faktorn som är avgörande.
R.F.T.C - Är Rocket from the Crypts ”On a rope” en bra låt? Det börjar rätt bra, men den blir lite seg.
Att vara social - Det finns de som säger att jag faktiskt kan vara trevlig, så jag har funderat på att bli mer social. Men jag kanske bara blir konstlad och obekväm då. Över huvud har jag svårt att bara göra saker utan att fundera och då blir allt jag gör onaturligt på nåt sätt. Jag måste lösa upp hämningar jag har, men hur gör man det?
Om antingen-eller - Måste man alltid bestämma sig? Kan man inte få glida runt i tvehågsenhet och på så sätt vara öppen för förändringar? Om man bestämmer sig för det senare så har man ju bestämt sig för det i alla fall. "
Jag känner mig ganska lik. Mer om det i del 2.
Den 9:e februari 2001 skrev jag följande:
"Hej, kamrater.
Jag är ganska nyligen hemkommen från skolan och hade en helt fantastisk cykeltur på vägen hem. Det är ännu bara den 9:e februari, men det var så oerhört mycket som påminde om våren att jag blev alldeles till mig. Det är precis den här tiden på året och det här klimatet som får mig att vilja spela bandy.
Ni som vet nåt om mig kanske känner till det ambivalenta förhållande till den trevliga sporten. Just här och nu känner jag för att snöra på mig grickerna och lira fartfylld, intensiv bandy. Det är också ett bra sätt att hålla sig i form vilket jag tycker är viktigt. Men det är samma sak varje år. I december och januari känner jag oftast ingen lust att spela bandy. Jag vet inte varför. Ingen lust bara. Ja, jag vet inte. Jag fortsätter nog ändå…
Andra saker som för mig in i vankelmodets snåriga buskage är:
Victor Borge - var han så jävla rolig egentligen? Många saker är rätt billiga i hans uppträdanden.
Hultsfred - Ska jag bevista festivalen eller inte? Det är väl främst den ekonomiska faktorn som är avgörande.
R.F.T.C - Är Rocket from the Crypts ”On a rope” en bra låt? Det börjar rätt bra, men den blir lite seg.
Att vara social - Det finns de som säger att jag faktiskt kan vara trevlig, så jag har funderat på att bli mer social. Men jag kanske bara blir konstlad och obekväm då. Över huvud har jag svårt att bara göra saker utan att fundera och då blir allt jag gör onaturligt på nåt sätt. Jag måste lösa upp hämningar jag har, men hur gör man det?
Om antingen-eller - Måste man alltid bestämma sig? Kan man inte få glida runt i tvehågsenhet och på så sätt vara öppen för förändringar? Om man bestämmer sig för det senare så har man ju bestämt sig för det i alla fall. "
Jag känner mig ganska lik. Mer om det i del 2.
måndag, juli 05, 2010
onsdag, juni 16, 2010
Elva.
Jag har ägnat den senaste timmen åt att sortera papper. Vissa finner inte sin plats så lätt. Därför har jag en pärm som heter "Blandat". Där hamnade nu en tabell över olika ljuds styrka. Tryckluftsborr - 120 dB. Plattform på tunnelbanestation - 85 dB.
I pärmen Blandat hittade jag en skrivbok från femte klass. Där stod:
DET RETAR MIG HOS ANDRA:
- När folk inte håller vad de lovar.
- När man dömer ut folk på förhand.
- Tar grejer utan att fråga.
- När man vet att man har rätt fast de säger att man har fel.
- Divighet.
- När man inte vet vad man pratar om.
Ganska många saker. Vidare:
DET TROR JAG ANDRA IRRITERAR SIG PÅ HOS MIG:
- Att jag är lite divig även fast jag inte tänker på att vara det.
Här är en annan med koll på papperen:
I pärmen Blandat hittade jag en skrivbok från femte klass. Där stod:
DET RETAR MIG HOS ANDRA:
- När folk inte håller vad de lovar.
- När man dömer ut folk på förhand.
- Tar grejer utan att fråga.
- När man vet att man har rätt fast de säger att man har fel.
- Divighet.
- När man inte vet vad man pratar om.
Ganska många saker. Vidare:
DET TROR JAG ANDRA IRRITERAR SIG PÅ HOS MIG:
- Att jag är lite divig även fast jag inte tänker på att vara det.
Här är en annan med koll på papperen:
fredag, juni 11, 2010
Ena/Andra.
Jag tittade ut genom fönstret mot parken igår och tänkte att nu får de minsann ta och klippa gräset snart. Idag sitter jag och irriterar mig över gräsklipparbullret.
torsdag, juni 03, 2010
Thorsten.
I Folke i söndags fanns ett i mitt tycke intressant reportage om gamla fältinspelningar med spelmän från Medelpad. Dessa inspelningar och denna låtskatt har återupplivats på senare år tack vare en rådig insats av en träblåsare från Alnö. Ja, lyssna själv! Ligger på webben hela juni.
Och nu till själv anledningen att jag skriver om detta. Det är jag som har gjort reportaget.
Och nu till själv anledningen att jag skriver om detta. Det är jag som har gjort reportaget.
måndag, maj 31, 2010
Kontrast.
Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.
På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.
Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.
Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.
Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!
Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.
Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.
På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.
Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.
Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.
Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!
Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.
Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.
fredag, maj 28, 2010
Poltergeist.
2007 såldes mitt barndomshem i Bergsåker. Farmor och farfar byggde det 1948 och pappa bodde där tills han var över 60.
För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.
- Näe, antar jag att pappa svarade.
Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.
Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.
Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.
Beware of the Tvivlet ancestors!
För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.
- Näe, antar jag att pappa svarade.
Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.
Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.
Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.
Beware of the Tvivlet ancestors!
måndag, maj 24, 2010
Avslut - Beirut dag 15
Klockan är 21.59 lokal tid. Taxin tar oss till flygplatsen vid midnatt. Den som har följt ända från inlägget Förberedelser vet att förhoppningen var att lera från Rygginstitutets elljusspår skulle möta den rosaaktiga plattbeläggningen på strandpromenaden Corniche an Nahr. Antingen drar jag på mig joggingskorna nu eller så får de skamset ligga där de ligger - kvar i resväskan.
Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.
Summering:
Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.
Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.
Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.
Ses i Sverige!
Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.
Summering:
Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.
Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.
Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.
Ses i Sverige!
söndag, maj 23, 2010
Livet - Beirut dag 14
Vi hamnade fel och hizbollah tog oss, men de har bra och snabb uppkoppling så det är lugnt.
Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.
- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.
Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.
Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.
Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.
Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.
När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.
Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.
- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.
Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.
Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.
Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.
Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.
När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
