Re.

Det är en stor tillfredsställelse att återupptäcka gamla favoriter. Den här kom till mig igår efter säkert fem års frånvaro. Gitarrgrejset i början!

Vår.

Denna kväll den 21 april stod jag i köket och plockade fram ett paket micropopcorn.  Jag tittade inte ens ut genom fönstret när jag konstaterade: "Vad ljust det är!"

Och jag har hört flera säga på sistone att: Det är en fin tid nu.

Det är det. Det är en fin tid nu.

Uppsåt.

Häromdagen tog vi återkommande under morgonen upp ämnet om vem som ska lägga pinnen på varubandet. Ska den som precis lagt upp sina varor vara hjälpsam och lägga dit varupinnen eller ska den efterföljande i kön få ombesörja detta själv. Jag intog ställningen att jag brottades mellan de två alternativen. Jag vill vara artig, men när jag är det och den bakom börjar lägga upp sina varor blir jag obekvämt inklämd mellan den som håller på att betala och den bakom.

Allvarligt talat.
Allvarligt talat?
Allvarligt talat!

Å andra sidan, vad är det för fel att vara lättsam, sorgfri, uppåt, solig och pigg?

Nej, sådana stämningar och tilltal bör också finnas tillhands. Men jag ska säga dig vad problemet var.

Enda anledningen till att jag introducerade ämnet var för att en annan radiostation hade fått mycket lyssnarrespons när dom pratade om det.

Det var bara det.

Bekantskap.

Apan 2.04 in i detta klipp är ett föredöme och en del av inspirationen till inlägget Shangri La. De under första halvminuten är inte så tokiga de heller, men den efter två minuter och fyra sekunder är fullärd. Det vi bevittnar är ett 16 sekunder långt mästarprov.
 

Shangri La.

Skulle det inte vara skönt att vara ett djur? Slippa den här hjärnan vi har. Inte veta något om usel buskis, tomgångskörning och anorexia.

Bortom horisonten finns ett bördigt landskap där allt levande har tillräckligt med näring. Det är varmt, men ingen törstar. Det finns inget maktspel. Det finns inga övergrepp. Det finns ingen nedlåtenhet. Men det finns harmoni och omtanke och respekt.

Bortom horisonten finns mitt Shangri La. När vi blickar ut över det bördiga landskapet ser vi betande hjordar, lummiga träd och en sjö som glittrar i solen. Vi ser inte en collegefilm med roliga killar och storbröstade, trådsmala tjejer. Vi vet inte ens vad det är.

Vi vet inte ens vad det är.

Vi är bara en apa som ligger invid sjön och chillar med ena benet dinglandes i vattnet.

Anrop.

Bloggosfären hallå, hallå!

Det kanske är headsettet

Jag snackade med Larsa. Hallå?

Hallå?

Hallå. Jag snackade med Larsa igår.
Anna-Märta.
Din familj och min familj.

Om alla kommer, om alla fixar det, då gifter vi oss. Då måste alla fixa det. Men det vete fan om det går för alla. Om vi skickar ut det nu kanske. Så åker vi över jul och gifter oss på julafton kanske.

Hallå?
Hallå?

Det kanske är det här headsettet.

Vänta lite. Hallå? Ja, det är det.

Vad är det för föreläsning du ska på då?
Vad ska vi äta då?
Hör du inte mig?

Hallå?

Ja, det gör vi. Puss.

Och en minut efter att hon lagt på ringer det hos mannen snett framför.

- Nädå, jag sitter på bussen, så jag kan prata.

Fysik.

Regnet kan ta sig ner på många olika sätt. Jag tycker om när det strilar.

Erfarenheten.

För ett tag sedan sökte jag ett jobb som jag var osäker på om jag hade tillräckligt mycket erfarenhet för att få. Då skrev en vän några uppiggande rader till mig:

"Det här med krav på erfarenhet går alldeles för ofta till överdrift, ett slentrianmässigt krav som skapar inlåsning." 

Inlåsning. Bra ord. Inlåst vill man ju inte vara. Det måste flöda! Om bara de erfarna fåglarna sjöng skulle skogen eka av "det där har vi prövat förut" och "det där har vi redan gjort".

Friheten.

Det flödar mycket inom dig, sa hon. Och nu känner jag det. Oj, vad det flödar!

Kommer det ut något då?

Ja, några små anteckningar har det allt blivit, men det bästa är att jag de senaste fjorton dagarna har gått omkring med en känsla av öppenhet. Att jag är öppen för intryck. Öppen nog att beröras på djupet.

Detta sammanfaller med att jag bestämde att den 14:e juni skulle bli min sista arbetsdag på några veckor. Efter det har mina tankar fått vandra friare, homo oeconomicus har trängts undan och mitt hjärta har mjuknat.

Det här med arbete och fritid är komplext - kopplingar åt alla håll! - och det skulle ta lång tid att sortera alla tankar jag har just nu. Det flödar, som sagt. Vad sägs om att bara slänga fram tre iakttagelser?

1. Den 28:e juni såg jag en t-shirt med tryck. Det stod: "Make love, not work"

2. Den 11:e juli hittade jag fram till en gammal artikel/bloggpost hos The Guardian: Top five regrets of the dying. Det är ett referat av en bok som en sköterska som jobbar med palliativ vård har skrivit. Det handlar alltså om vad folk ångrar när de ligger på dödsbädden.

Nummer ett på listan på listan är att "jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte levat det liv som andra förväntade av mig." Nummer två på listan är att "jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt." I viss mån, men det är förstås olika från individ till individ, hör de ihop. För mig hör de ihop mycket.

3. Tidigare idag läste jag en bloggpost som uttrycker en ideologisk sida av det här. En infallsvinkel på politiken av idag.

"[S]om Stefan Löfven uttrycker det – utan att Mats Knutson förmår ifrågasätta: Det är bara genom mer arbete som vi får råd till välfärd. Vilket betyder att hur mycket vi än automatiserar, robotiserar, datoriserar, effektiviserar och rationaliserar så kommer vi ändå alltid att tvingas arbeta mer för att ha råd med skola, vård och omsorg. Som om produktion med hjälp av robotar, datorer och maskiner inte skulle kunna beskattas på liknande sätt som människans arbetstid beskattas."

Det är Birger Schlaug som skriver så. Det gamla miljöpartispråkröret är besviket på att politikerna har tillväxt och inte utveckling i tankarna. Det skulle lika gärna kunna vara Nina Björk som hade skrivit det. Hon har också ivrigt satt fingret på att vi trots alla de tidsbesparande åtgärder och uppfinningar som gjorts ändå fortsätter att jobba och jobba och jobba och inte tar ut tidsbesparingen i just tid.

Det gör mig faktiskt lite ledsen.

Folk kommer fortsätta ligga där på dödsbädden och ångra att de jobbade så mycket. Ångra att de inte var mer med sina barn, som egentligen var det som gav mening till livet. Ångra att de inte var mer med sina vänner, som var de som egentligen fyllde livet med glädje och gemenskap. Ångra att de inte oftare hade tid att sätta sig vid en sjö eller på ett berg och bara titta och känna vördnad.

Det där sista låter som frihet, tycker jag. Många politiker som vill att vi ska jobba mer menar att det leder till större frihet. Vad är det för frihet de i själva verket pratar om då?

Som sagt, tre iakttagelser bara. Ämnet är stort som världsalltet.