Okej.

När alla andra ställer sig
kan det vara njutbart att sitta kvar
När alla andra dansar
att stå still

Svikt.

Jag såg en skallig man kring 50. Han hade ganska långt hår på sidorna, öppen mun och vild, ihålig blick. Han gick målmedvetet i korridoren.

Jag såg en person på långt håll i väntsalen med lila ansikte, verkligen mörkt lila ansikte.

Min skapare låg utslagen.

Jag var tillbaka i vitt igen.

Hotell Björken.

Jag såg en grå kvinna sitta orörlig och stirra rakt ut i luften med en vit kräm i ena mungipan. Hon hade en sked höjd i ena handen, i den andra en liten burk yoghurt.

En knotig man reste sig från stolen genom att köra fram den vänstra armen och handen som ett spjut rakt framför sig för att få fart att ta sig upp.

Andra var på konferens.

Inte jag.

Detaljer.

- Det borde vara vitt och lite skimrande nedanför tigrarna.
- Jag tror att jag kanske såg den tidigare.
- Alltså, de där gröna prickarna måste ju synas på nästa bit också, men jag kan inte hitta den.

Att pussla är att zooma in och ut ur den stora bilden, att hänge sig åt små, små detaljer för att få ihop alltet. Det är rofyllt och ganska underbart.

Och så kanske man lyssnar på:

Laura Veirs- Black butterfly
Susanne Sundfør - Father father
Leila - In the garden

Bryssel t o r dag 23.

Hemkomst.

Nu tar minnena vid. Annars är det väl liksom bortkastat att hatta omkring såsom vi gjort.

Jag minns innehavaren av en jättestor husbil, den gamla norrmannen som bara höll sig till Skandinavien. Han uttalade det som självklart och det enda rätta. Kanske var han rädd, ty han kunde bara norska. Men varför så avvisande attityd mot kontinenten?

Jag minns den till stor del osmakliga maten på någon slags ekologisk och rättvisemärkt restaurang i Gent. Servitrisen var timid och tvekande. Jag fick för mig att hon inte stod för det hon representerade. Jag frågade om musiken de spelade - den ganska bombastiska Huset på klyckingben av Mussorgskij, inte direkt matsalsmusik i mitt tycke - men hon sa bara: Det är ägaren som har bestämt.

https://open.spotify.com/track/5Y9rh2xhGruJWOwch7gMMk?si=AEwa7vt8Ri62wklpLfZSUA

Jag minns en glad slovensk tolk som just kommit tillbaka till Bryssel efter ett halvårs tjänstledighet. Hon hade städat och sånt på ett pensionat i Alperna. Hon hade åkt slalom varje dag medan det var säsong, precis som hon förutsatt sig. Vi nämnde Bojan Križaj och Rok Petrovič, två andra slovener.

Det är människorna som gör det ändå.

Man borde kanske bli lite mer social.

Bryssel t o r dag 22.

Lisch, som dom säger. Det är Lischöping i korthet. Liiidköping som dom säger på Lidingö.

Vi drog till med en utställning på konsthallen där Bea Szenfelds fascinerande papperskreationer och Stina Wirséns teckningar/illustrationer/konst visades. Bra kultur innehållandes humor. Jag menar, en papperspäls. Att göra det det lyxigaste plagget av det typ minst värda materialet. Och Wirsén tycks alltid öppen för infall.

Det vill jag också vara.

Det får jag jobba på.

"Vi åker till Västerås!"

"Ja!"

Bryssel t o r dag 21.

Att ha dessa rubriker med endast en siffra som skiljer dagarna från varandra var en miss, men jag är i slutet av rapporteringen, så ni får stå ut med träigheten.

Var har vi kommit? Jo, till Lidköping och till en dag på stranden med bad i Vänern och med Piratens Bock i örtagård, som jag fick till hemfärden från värden i Bryssel. En skröna som heter duga! Men karaktärerna på något vis rimliga ändå även fast de är karikatyrer. Den skrupellöse Esping, hans förtryckta och resignerade fru, Vricklund med sin integritet och så vidare.

Det tar jag med mig.

Bryssel t o r dag 20.

Kom till Aalborg.
Läste på en vägg.
"Marx er fjong".
Förstod inte.
Men kul var det.

Bryssel t o r dag 19.

Vi stod i Elbergen med utsikt mot Emsland kärnkraftverk. Natten hade varit stilla och vi gjorde oss redo för ännu en dag på vägarna. Norrut!

Eller nordost snarare. Förbi Bremen med sikte mot Hamburg, men trafiken i Hamburg ville vi undvika, så vi tog en lov öster därom. Detta gjorde att vårt nattläger den här gången blev Klüthsee camping und seeblick.

Seeblick. Men inte såg vi någon sjö trots att vi gick runt hela campingen.

Kvällen innan hade det inte stått något om kernkraftwerkblick heller, men det var ändå mer okej för då hade vi inte fått upp några förhoppningar om att det skulle vara på ett visst vis.

Jag gick in till campingföreståndaren och gjorde det tydligt att de kunde ta sin marknadsföring och stoppa upp där solen aldrig skiner.

Nej, jag tog en dusch bara.

Bryssel t o r dag 18.

Mitt i Nederländerna (cirka) ligger Kröller-Müller Museum. Det ligger i en stor park som ägdes av Anton Kröller. Hans fru Helene Müller samlade på konst. Hon var en av de första att tycka att Vincent van Gogh var bäst.

Helene köpte så mycket van Gogh att det nu är världens näst största samling av hans konstverk. Bara Rijksmuseum i Amsterdam har fler.

I Antons park öppnade de Kröller-Müller Museum med alla tavlorna och skänkte sedan hela klabbet till det holländska folket när de dog.

Så ska en slipsten dras.