Liv i Piteå - första dagen

Söndag 2005-08-28

En bit bort från mitt nya hem ligger en liten och dyr konsumbutik. Därifrån har jag nyss burit hem nio artiklar som jag har packat upp. När jag nu tittar in i mitt kylskåp ser jag en liter mjölk och en liten ask messmör. I skafferiet finns havregryn och strösocker. På köksbänken ligger ett kilo bananer och en grovlimpa från Skogaholms. Vid diskhon står och ligger diskmedel, diskborstar och disktrasor. I övrigt är det tomt. Min lägenhet ekar och jag har en söndag att slå ihjäl.

Okej, helt tomt är det ju inte. Min farfars gamla ryggsäck står här. Där i finns t-shirts, strumpor, kalsonger, träningsoverallsjacka, jenas, handduk, hygienartiklar och en mössa. Sovsäck, kudde och liggunderlag har jag också med mig. Så börjar mitt liv i Piteå. Jag har pengar på fickan och jag vet att liggunderlagsdagarna tar slut på onsdag. Jag är ingen flykting.

Det finns faktiskt några grejer till i ryggsäcken. En kastrull, två skedar, en djuptallrik, ett glas och en smörkniv. Plus en träslev. Jag har det bra, visst har jag det.

Men innan skolan börjar imorgon finns ändå söndagen kvar att slå ihjäl.
TV - nej
Radio - nej
Dator - nej
Sven Lindqvists Terra Nullius - ja
Aftonbladet - ja
Svenska Dagbladet - ja
Papper och penna - ja

Det ska nog gå ändå. Sista söndagen i augusti. Solsken och femton grader varmt. Vilket är en himla tur eftersom jag inte har något att sitta på i min etta. Så nu sitter jag mellan fyrvåningshusen på en sån där parkmöbel där bänk och bord sitter ihop. Jag tror på mitt nya område.

Äsch, salt! Alltid är det nåt. Jag som har tänkt så bra hittills. Jag måste ju ha salt i min gröt.

*Går till Konsum*

Idag har jag anlänt från Uppsala. Jag tog flyget eftersom jag var så sent ute med bokning. Standbybiljett fyllde sitt syfte.

Landar i Luleå och bland de första jag ser är allas vår K-Laz, Robinson-Klas. Han har baggy jeans. Han syns. Äger han? Ja, ganska. Men han får ingen taxi. Vilket skämt, här åker man till Luleå och ser K-Laz direkt. Klart att han är på flygplatsen, bygdens nöjesprofil.

Jag tog taxi till Piteå. Fast pris 165 kr. Klev av vid musikhögskolan och det första min blick fastnar på är en helt vanlig lyktstolpe. Eller den hade vanligt helt vanlig om inte någon monterat en skylt på den. Det står: "Kvinnofrid - en självklarhet." Luleå har Klas. Piteå har kvinnofriden. Och båda visar sig på direkten. Men jag litar mer på att Klas finns än att kvinnofrid är en självklarhet i Piteå.

Halvt om halvt på chans går jag åt det håll jag tror min lägenhet ligger. Jag tänker att jag ska stoppa någon och fråga var jag bor, men gör inte det och jag kommer fram ändå. Jag låser upp, kliver in, nöjs över mitt nya tjäll och installerar mig. Det tar väl 20 sekunder.

Nu börjar det. Den tanken har jag hela tiden. Idag är första dagen på en nästan två år lång period som kommer bli en historia som inleds med: "När jag var i Piteå..."

Kanske såhär:
När jag var i Piteå och skulle handla för första gången gick jag helt sonika åt vänster. Efter ett tag kom jag till en butik och jag klev in. Medan jag irrade runt där inne kunde jag så smått uppfatta slutet av ett samtal mellan den unge skåningen i kassan och den norrbottniska kunden runt 60. Den äldre sa högt och tydligt:
- Men du har ju varit väldigt hjälpsam mot mig och min fru. Det måste jag säga.
- Jo, men ni har varit trevliga ni också, svarade skåningen skåningen ytterst lågmält.
- Nä, men du har varit hjälpsam. Du vet, jag har alltid haft något emot sörlänningar, vet du.
- Jaså, sade han ännu lågmäldare.
- Ja. Jaja, tack ska du ha i alla fall. Hej då!

Det hände på Konsum i Djupviken i Piteå, söndagen den 28:e augusti 2005.