Arg

Vi har lyssnat på radio i skolan idag. Olika inslag. Bland annat ett inslag ifrån ett sjukhus i Libanon 1996. Cecilia Uddén rappoterade från en sal där bara barn låg. Barn skadade av bomber. En pojke har skadats svårt i ansiktet. Han kommer aldrig kunna se igen. Han ropar efter mamma och det är ungefär det mest hjärtskärande man har hört i radio för vi har precis innan fått veta att mamman, och pappan, dött i samma flygplansattack.
Efter inslaget pratar vi. Då säger en kille att ljudillustrationerna inte tillförde någonting. Och man undrar: Har du inga känslor? Eller du kanske bara tycker att nyhetsrapportering ska vara fri från något så trivialt som känslor?
Argh.
Jag har varit så arg idag. Känt mig utanför.
Jag ska visa dom. Jag ska göra så bra radio att de trillar av sina stolar. Dom ska undra hur dom gör för att bli lika bra som jag. Och då ska jag säga precis hur jag har gjort, men dom kommer ändå aldrig lyckas för jag tänker bättre och snabbare än dom någonsin kommer göra.

Vilka dom?
Dom onda andarna. Dom som tycker så mycket. Dom som pratar mer än visar i handling.
Argh igen!