Stora ungdomssucken

Åh.
Farväl Falkenberg.
Hej då Uppsala.

Varför har jag så svårt att hantera att jag inte kommer vara ung för evigt?
När jag försöker tänka förnuftigt på det ser jag att det går bra att vara 45 också. Men jag vill inte. Eller det går inte.
Jag är inte klar. Jag kommer aldrig bli klar. Jag får svårt att andas av saker som aldrig blev gjorda. Och av saker som inte kommer att hända igen.

Kan jag inte få göra om?
Jag vill leva en gång till.

Det här är det jag tänker allra mest på. Inte för att jag är olycklig. Inte för att jag ångrar hur jag levt mitt liv. Utan för att jag vill så mycket mer och för att jag hatar livets obeveklighet.

Vad är det jag rädd för?
Är jag rädd för att dö?
Eller bara för att åldras?
För att stelna?
För att aldrig få uppleva extas igen?

Tvivlet jagar en ny kick. Ett nytt kvitto på att han är ung.
Det är inte vad vi kallar hållbar tillväxt.