Att vara problemet.

Att söka jobb.
Det tär.
Att få avslag och försöka hålla humöret uppe.
Att vara framåt och glad och säga till främmande människor: "Jag är bra. Ta mig!"
Det tär.

Det ordnar sig för mig. Jag vet att det kommer att göra det.
Men alla som det inte ordnar sig för, som för varje dag sjunker ihop lite mer - kanske syns det på utsidan, kanske inte - som för varje dag får vända på slantarna som blir färre och färre...
Jag hoppas att dom/ni/du har en snäll kompis att prata med. För det är inte lätt.
Det tär.