Nattskift.

Vaken i vargtimman
Det enda jag hör
är dånet av långtradarna
på motorvägen strax utanför
Jag tänker: Var är livet? Vad har jag gjort?
Säg mig, hur kunde jag bli så gammal så fort?
Den jag ser i spegeln kan inte va' jag
Måste vi slåss i veckor för att älska en dag?

Nej, så är det inte. Kom bara att tänka på "Sången dom spelar när filmen är slut". För jag är vaken i vargtimman och det enda jag hör är bruset från motorvägen. Men jag ser också hur solen går upp på husväggen mitt emot och ska jag vara riktigt ärlig hör jag också hur fåglarna börjar sjunga så smått. Det är vackert.

Jag kom på alldeles för sent att det ju är röd dag på fredag. Därför blev jag tvungen att jobba natt. Men nu är jag klar! Trött, hungrig och klar. Jag går till sängs.

Insikt.

Nutella på digestivekex blir slående likt Ballerina.

Musikaliska intryck av idag:
Les Claypool - Mushroom Men
Apparat Organ Quartet - Charlie Tango
Stockholm Lisboa Project - Vem kan segla förutan vind?/Salgueirais Do Mondego

Uppfyllelse.

Härförleden uttryckte jag en dröm. Drömmen om att återigen få spela tv-spel hos min bror. Ikväll, i skymningen av denna spirande vårdag, blir drömmen sann. Och lycklig är jag, och lycklig är jag.

Vardagsslit.

Åh nej! Skrivkraaaamp! Gaaaahrarhraharh!!!

Historierna tynger mig redan. Jag är levande begravd under min egen börda! Gaaaahrarhraharh!!! Dessa historier som till synes verkar enkla, men som avslöjar det becksvarta bråddjup som döljer sig precis under samhällets tunna fernissa. Gaaaahrarhraharh!!! Jag vill inte bli levande begravd!

Men jag såg faktiskt en kvinna med två plakat idag, en sådan där anordning som man hänger på sig och så har man ett plakat på ryggen och ett på magen. Framsidestext:

Näääj, skrivkraaamp igen! Jag hade tänkt att hitta på något vansinnigt, men jag kan inte! Gaaaahrarhraharh!!! Jag är levande bregravd!

Historierna II.

Verkligheten på Coop Nära, Järntorget:

En man i 70-årsåldern står med brunbeige överrock och buskiga ögonbryn framför tre italienska turister. Han håller upp en burk lingonsylt och säger: "This is what we usually have on ice cream". Och så sträcker han sig mot hyllan igen. "And this", säger han och greppar ett paket med stora och runda knäckebröd, "this we have to make great toasts of."

Frågan är vilka "we" är.

Historierna.

Erbjudande från min mejloperatör: "2 nr av Världens Historia + skaljacka eller 5 grillknivar för bara 39,50!" Det hade jag aldrig kunnat komma på. Verkligheten är för konstig.

Den här veckan ägnar jag åt att hitta på saker som jag skriver ner. Jag rör mig i Stockholm och idag såg jag inom loppet av några minuter högvakten, Magdalena Ribbing, Per Schlingmann och halstrad röding med dillslungad potatis. Om jag hade sagt att detta var vad jag såg under en kort promenad från slottet och en bit in i Gamla stan, då hade det inte varit trovärdigt. Det hade varit för mycket. Verkligheten illustrerar inte sig själv på det viset. Men jo, det är precis det den gör. Tydligen. Även om det är jag som står för hopkopplandet av det jag ser.

Jag skulle tro att resten av veckan går åt till att skriva ner sånt jag upplevt. Verkligheten är vildare än min vildaste fantasi.

Vännen och osten.

Jag ringde en gammal vän. Förut brukade vi prata om livet och om anledningarna till varför människorna gör som de gör. Sen kom våra vardagar att nästan helt sakna beröringspunkter och vi kom av oss. På onsdag ska vi ses igen och promenera omkring på Djurgården med hans son som är elva månader. Det blir spännande.

För övrigt har jag ätit en smaklös ost idag. Jag misstänker att den är en ekologisk lättprodukt. Det finns inga bra ekologiska ostar. Jag tror, när min ostanalys nu är klar, att den som satsar på en smakrik ekologisk ost har en smärre succé att se fram emot. Den bjuder jag på, alla ni ostföretagare som läser denna blogg. Ysta på!

Dröm.

Förrförra helgen spelade jag tv-spel hos min bror, som inte är min riktiga bror. Det var roligt. Det vill jag göra igen.

Lunch.

Står på balkongen i bar överkropp och äter kalla rester ur en plastlåda. Sex dagar gammal nudelwok. Ser havet. Det är inte ofta jag tänker på att man faktiskt kan se havet från balkongen. Mäklarglimt kallas det. Bilen som passerar har inga dubbdäck. Jag kan höra det. Grannen snett mittemot vädrar kläder som hängt i garderoben en lång vinter. För första gången i år står jag barfota på balkongmattan utan att bli blöt. Det känns som liv. Det luktar vår.

Överlevnad.

Fjärde inlägget på mindre än en vecka. Det måste vara rekord. I det här läget är det lätt att bli ivrig, gapa efter för mycket och bränna ut sig. Därför är det nu dags för semester efter denna arbetssamma vecka. Den friska fjällnaturen väntar för vederkvickelse och kontemplation.

Varför inte kolla lite bland dagarna förut? Jag stötte på inlägget 27 och insåg att jag klarade mig. Det var en rasande tur. Nu kan jag valsa omkring uti Havanna!

Musiken.

Just nu sitter jag hemma i den orangefärgade soffan. Jag sitter mellan två högtalare och lyssnar på Laura Nyro. Jag tittar på ena högtalaren. Den står ganska högt upp på ett skåp. Jag funderar på om man kanske borde placera högtalarna så att de inte syns, så att musiken bara fyller rummet liksom, men kommer fram till att jag vill att högtalarna ska synas. Det är roligt att tänka på att artisten är inne i högtalaren, att föreställa sig musiken.

Men egentligen är det farligt att tänka på. Det är ett av livets mysterier. Var kommer musiken ifrån? Jag menar, hur i helvete kan atomerna formera sig till Beethovens femma, Fever Rays When I Grow Up eller vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö, himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö? Plötsligt kommer luften i svang och den blir allt det där. Den blir musik.

Så funderar jag här mellan högtalarna och så funderar jag när jag hör Kalejdoskop i P2. Hur kan det låta sådär? Och hur kan de där atomerna åka in i mina öron och registreras av hjärnan? Varför är det musik?

Lyssna du också. Ikväll med en tvivelaktig figur vid spakarna.

Opinion.

En vanlig tisdag i finanskrisens Sverige. Fackförbundet Kommunals ordförande Ylva Thörn går till storms över att regeringen ger kommunerna extra miljarder först från nästa år: "Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet".

Hur djup är egentligen krisen? Politiker, nationalekonomer, bankdirektörer och proffstyckare dividerar. En hastig titt på insädarsidan i Sundsvalls Tidning ger dock vid handen att välfärden ännu tycks befinna sig på en fortsatt hög nivå. Signaturen Falkögats krav: "Sluta mata måsar med tårta!"

(Uppdatering 15:36 - "Sprida sig som en lavin"?)

Undanflykt.

När du har lovat runt och hållit tunt, när den lilla skämskudden inte räcker till för alla pinsamheter, när vardagen med koder och budskap och drömmar och poäng på allt blir till ett enda sammelsurium eller när uppförsbacken bara är för brant...

Göm dig!

Personlighet.

Visst bor det en romantiker i mig. Jag är en fena på att packa, stuva och sortera, men på kvällarna drömmer jag om halvårslånga vistelser bland bohemer i Tanger. Och sedan vända åter till fots "blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare".

Så såg tydligen den tyske poeten Friedrich Hölderlin ut efter ett halvår i Frankrike 1801-02. När han kom tillbaka hem fick han veta att hans olyckliga kärlek, hans Diotima, Susette Gontard avlidit. Hölderlin föll in i en "obotlig melankoli och levde över fyrtio år i ett tillstånd av andlig skymning, slagen till marken av det liv, som han dyrkat lidelsefullare än de flesta", skriver Gunnar Aspelin (inte mindre romantiskt) i sin Hegelbiografi.

Filosofen Hegel och poeten Hölderlin var kompisar. Om umgänget med Hegel skrev Hölderlin en gång i ett brev att det "är mycket välgörande för mig. Jag älskar de lugna förståndsmänniskorna, emedan man så väl kan orientera sig hos dem".

Jag skulle tro, när allt kommer omkring, att jag är mer utav en Hegel. Jag kan drömma om Tanger, men kommer aldrig återvända blek och avmagrad. Jag är för rik och förståndig. Dock, heglarna behöver sina hölderlinar, såsom dag behöver natt, som sanning behöver lögn. Och tvärtom. Tes-antites-syntes skulle Hegel ha sagt.

Jag forsätter att packa, stuva och sortera.