Mördargetingen.

Det kom in en geting i mitt kök. Den surrade precis så störande som getingar vanligtvis gör. Så jag tog fram stekspade och lappade till så att den åkte rakt in i väggen och tystnade. "Träff direkt", tänkte jag nöjt, men sedan greps jag av dåligt samvete.

Vad hade getingen gjort för att behöva dö stekspadedöden?

Den hade bara flugit omkring. Letat efter mat kanske. Surrat livfullt på sin väg genom tillvaron. Det var ju snarare så att det var mitt eget fel att getingen var därinne. Med öppen balkongdörr på en av årets hittills varmaste dagar får man räkna med en och annan insekt.

Jag började leta efter getingen. Den kanske bara hade svimmat av. Jag kunde kanske bära ut den i dess rätta biotop. Men, då var den borta! Jag sökte vida omkring där den smashats in i väggen, men jag kunde inte hitta getingen. Men jag har heller inte hört den surra sedan mitt oetiska överfall.

Nu sitter jag och fantiserar om att den har åkt in någon springa där den ostört kommer att ligga och växa till sig. Så en dag, när jag är ensam i min lägenhet, kommer springan att vara för liten och väggarna kommer att ge vika för den jättelika insekten. Det smular till och den kommer utkrypandes. Så står vi där, öga mot öga, jag och den hämndlystna mördargetingen.

Och jag ba': "Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåt!"
Och den ba': "Jag har legat här inne och återhämtat mig från den svåra skadan och funderat över vad som är värt nånting här i livet. Det är ju som att jag fått livet åter och jag är en ny geting nu. Och jag tror att jag har lärt mig livets svåra gåta, den om att älska, glömma och förlåta. Jag tycker att vi drar ett streck över det här. Jag lever ju!"

Jag pustar ut, kramar om getingen och säger förlåt igen. Sedan går jag till balkongdörren, öppnar den och getingen går ut. Den kravlar sig upp på räcket och betraktar utsikten en lång stund. Jag får för mig att den är lite rädd för att ge sig iväg. Men så kommer en kraftig vindpust och den hämndlystna mördargetingen sveps med mot nya äventyr.

Dagboksstil.

Klämdag.
Halvjobbar.
Intervjuade i förmiddags två fotbollskillar om hur det är att vara med i ett lag. Svårt att få dem att berätta, svårt att få dem att resonera. Jag vet att det finns där. Jag ska träffa de igen var för sig.

Ser några foton från Göteborg. Indiepoppare i solsken och giraffer i djurpark. Blir sugen på livet. Vill ha mer.

Drar mig tillbaka en stund. Hoppas på en promenad hemåt i gryningen istället.

Bokbuss.

- Shoosh! Vad händish?

Jag hamnade med de tuffa grabbarna längst bak i bussen idag. De hälsade med knytnäve mot knytnäve och pratade invandrarslang. Stämningen var varm och de skrattade nästan hela tiden.

Bredvid mig, på platsen näst längst bak, satt en kille med kepsen på sned. Han såg ut att ha sitt ursprung från någonstans mellan Turkiet och Iran. Han hade en kort, svart skinnjacka och var väl 15 eller 16 kanske. I handen hade han en bok, vilken han ägnade mer intresse än sina kompisar. Boken var Den osynliga flickan av Deborah Ellis. Från barnboken.nu:

Under den hårda talibanregimen i Kabul blir livet alltmer ohållbart för Parvana och hennes familj. När Parvanas pappa blir fängslad beslutar sig Parvana för att göra det enda möjliga - att klä ut sig till kille och ta arbete på marknaden. En nyanserad och personlig skildring av ett krigshärjat land i vår tid.

Den osynliga flickan talade uppenbarligen till killen på bussen. Det gjorde mig glad. Mest för att killar mitt i tonåren vanligtvis inte är intresserade av elvaåriga flickors livsöden, men också för att jag antar att hans föräldrar har flytt från någon form av förtryck och att han nu vill lära sig mer om sådana förhållanden. Och då blev det Den osynliga flickan. Jag får för mig att han gräver där han står och det är alltid sympatiskt.

Men om detta vet jag egentligen intet.

Perspektiv.

Men hur gick det till - egentligen? Varför blev det som det blev? Maciej Zaremba visar sin klass igen när han vänder på perspektivet i berättelsen om byn Vojakkala som övriga Sverige hittills trott har terrroriserats av en romsk familj. Det känns som att han kommer närmare sanningen är vad andra journalister gjort. Och till synes även närmare än hovrätten - tyvärr.

Läs: En annan bild av Vojakkala

Förändring.

Tvivlet 3.0.
Alla andas ut.
Livet börjar om.

Mellanspel.

Nej, Blogger/blogspot, det var INTE det här vi kom överens om.

Som den återkommande besökaren märker ser det inte ut som vanligt här. Och det är för att Blogger/blogspot har lurat mig! Måtte djävulen ta alla Blogger/blogspots! Blogger/blogspot påstod att det skulle bli enklare att få sidan att se ut som jag vill.

Vi får ändra på detta till helgen. We can work it out. Yes, we can! Change we can believe in!

Myt.

Härskare över den yttersta periferin. Vid första anblick ser det ut som ett sånt där epitet med tragisk diskrepans mellan titeln och personens egentliga befogenhet. Som Gyllene Tider sjunger: "Här kommer Kung av sand! Här kommer Kungen av ingenting alls..." Men den yttersta periferin kan ju också vara det som omsluter allt och då går det att tala om verklig makt. Den egyptiska guden Osiris var Härskare över den yttersta periferin.

Han hade det inte så lätt, Osiris. Hans bror (ständigt dessa släktdramer) lockade in honom i en sarkofag av bly och kastade ner den i Nilen, där sarkofagen flöt omkring ett tag innan den omslöts av en tamarisk i staden Byblos. En tamarisk är en buske som kan bli många meter hög. Osiris sarkofag växte in i stammen, som kom att användas som byggnadsmaterial i ett nytt palats. Osiris fru, Isis (hon var också kändis), kunde så småningom lokalisera sin inbyggda man och tog anställning i palatset för att kunna få ut honom. Vilket hon också lyckades med! Och magiskt nog lyckades hon också få liv i Osiris. Så det var bara att åka hem.

Nej, det var det ju inte. För de var tvungna att gömma sig undan brodern Set som fortfarande ville Osiris illa. Därför försökte de hålla sig i Nilens vass (ständigt denna vass), men Set såg dem och styckade Osiris i 13 eller 15 bitar, det är inte så noga. Bitarna spred han ut över hela Egypten. Och Isis fick börja leta efter sin make igen.

Tillsammans med sin syster Nefty letade hon i flera år och hade till sist alla bitar. Hon satte ihop dem och trollade återigen liv i Osiris och lyckades dessutom hålla henne gömd tills hon blev gravid (det var tydligen det som gällde). Sen dog Osiris igen och Isis behövde väl inte honom längre för det var då de andra gudarna utsåg Osiris till Kung av underjorden, eller Neb-er-tcher, eller Härskare av den yttersta periferin.

Och så vitt jag vet sitter han där än. Vägandes de dödas själar mot sanningens fjäder. Antingen tyngs de ner av synd och slukas av Ammit eller så lyfts de upp och kommer till Aaru.

Lådångest.

Begrebet angest. Søren Kierkegaard var väl typ först med att ägna en hel bok åt det. Tankar som extistentialisterna, med Sartre i spetsen, plockade upp ett sekel senare. Jag ska ägna ett par dagar åt ångest i en låda. Jag ska inte vara i lådan. Nej, ångesten. Och ångesten är inte min utan intervjuobjektets. Jag hoppas på ett spännande samtal. Varför tänker hon att hon har ångesten i en låda?

Göromål.

Jag börjar dagen med att skriva en att-göra-lista. Sen sätter jag igång. Jag läser om fantastiska Jimmy Giuffre på allmusic.com. Jag kollar de senaste recensionerna på dagensskiva.com. Jag tar en sväng förbi mina bloggbekanta för att ta del av deras senaste uppdateringar. Rytmisk och mystisk är en kort berättelse om en utflykt. Överraskande är mycket riktigt Peter O'Tooles entré framsållad av Saom. Jag ser hela klippet. Blir underhållen. Brorsan ringer och frågar om jag vill spela fotboll. Ja, jag vill spela fotboll. Kommer på att jag själv borde blogga. Börjar skriva. Nu har jag kommit hit. Två timmar efter att jag skrev en att-göra-lista. Jag avslutar bloggposten och tänker att jag kanske ska få nånting gjort idag.

Existensminimum.

Tänker långt, tänker kort.
Tänker till, tänker bort.
Tänker stort, tänker smått.
Tänker inget, tänker nåt.

Jag finns alltså.
Mer säger jag inte.

Programinformation.

Kalejdoskop.
I kväll.
I P2.
Och sedan i trettio dagar via webben.

Musikmystik.

"Någonstans under det beskäftigt intellektuella språkets förvillelser kanske vi helt enkelt består av musik."

Jag vill gärna tro det. Citatet är från DN Kulturs söndagskrönika av Lars Linder. Krönikan finns ännu inte på nätet, men den kanske kommer. Den handlar i alla fall om musikens mysterium och om den här boken: Musicophilia, skriven av neurolog Oliver Sacks.

Sacks menar tydligen att hjärnans olika delar binds samman av en rytmik. Det här gör mig nyfiken. Jag måste nog ta och läsa den där boken. Tänk om vi är musik! (Ja, jag blir kanske lite väl exalterad här, men det är nästan endast när det kommer till musik som mystikern i mig kvicknar till. Jag var inne på området bara för ett litet tag sen.)