Det otänkbara.

Det som inte har något slut är farligare än det som tar slut. Det oändliga skrämmer, inte det ändliga. Ur den aspekten känns det bra att jag en gång ska dö.

Å andra sidan vet jag ju inte vad som kommer att hända efter döden. Det vet ingen. Och att försöka föreställa sig det är att försöka föreställa sig det oföreställbara.Det är som att försöka tänka det otänkbara. Men om jag ändå försöker hamnar jag lätt i tankar om evigheten, den oändliga evigheten.

Okej. Nu tänker jag på att jag dör, så får vi se vad som händer: Försvinner mitt medvetande när jag dör? Är mina tankar bara celler och atomer och kvarkar och sånt? Hur kan universum fortsätta utan mitt medvetande? Och vadå fortsätta? Som att det är på väg nånstans. Finns universum bara? Eller började det en gång och kommer det att ta slut? Vad fanns i så fall innan universum fanns? Och vad händer när det tar slut?

Nej, universum kan ju inte ta slut. Hur skulle det kunna göra det? Fast samtidigt, hur skulle det kunna finnas i evigheters evigheter, i miljarders miljarders miljarders hundratusen miljoners år och sen lika många till, och sen lika många till, och lika många till etc i det oändliga? Nej, det är otänkbart. Det går helt enkelt inte att tänka på.

Att skåda in i evigheten väcker fruktan. Människan är sysselsatt med att i så många led så möjligt undvika att tänka på det otänkbara. Jag, till exempel, ska åka och spela innebandy nu.