Kontrast.

Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.

På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.

Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.

Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.

Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!

Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.

Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.

Poltergeist.

2007 såldes mitt barndomshem i Bergsåker. Farmor och farfar byggde det 1948 och pappa bodde där tills han var över 60.

För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.

- Näe, antar jag att pappa svarade.

Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.

Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.

Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.

Beware of the Tvivlet ancestors!

Avslut - Beirut dag 15

Klockan är 21.59 lokal tid. Taxin tar oss till flygplatsen vid midnatt. Den som har följt ända från inlägget Förberedelser vet att förhoppningen var att lera från Rygginstitutets elljusspår skulle möta den rosaaktiga plattbeläggningen på strandpromenaden Corniche an Nahr. Antingen drar jag på mig joggingskorna nu eller så får de skamset ligga där de ligger - kvar i resväskan.

Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.

Summering:

Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.

Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.

Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.

Ses i Sverige!

Livet - Beirut dag 14

Vi hamnade fel och hizbollah tog oss, men de har bra och snabb uppkoppling så det är lugnt.

Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.

- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.

Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.

Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.

Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.

Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.

När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.

Utflykt - Beirut dag 13

Trettonde dagen - otursdagen. Nä, men så får det inte bli, för idag ska vi segla ut på okända vatten. Vi ska nämligen lämna Beirut för en liten stad halvannan timme norrut. Batroun heter den och jag tror inte att den är så märkvärdig, men Mayaline - hon som inte kom, men sen var snäll - har sin födelsedagsfest där. På en strand som heter Pierre and friends.

Konstigt namn på en strand.

Och om den här trettonde dagen är en otursdag kanske vi tar fel buss och hamnar i bergen rakt i armarna på Hizbollah. De kidnappar oss och kräver en massa pengar och diplomatiska eftergifter för att släppa oss, men UD och svenska staten vägrar hjälpa oss eftersom de avråder svenskar att åka till Libanon. Vårt hopp står då till det internationella samfundet, men vad bryr sig det om två naiva pojkar från Sverige? Det har viktigare saker för sig.

Och vem är Pierre? Och vilka är hans vänner? De kanske har stora, svarta skägg. De kanske är terrorister.

Nu ska vi äta frukost. Sedan stävar vi ut på okända vatten. På den trettonde dagen.

Fotografier - Beirut dag 12

Dag 12! Vad har vi gjort egentligen?

Jo, vi har gjort ganska mycket. Nästan allt vi hade tänkt och lite annat som vi inte hade tänkt. Vi har ännu några dagar kvar att göra det ogjorda gjort.

Ikväll, till exempel, ska vi spela in när Nisreen sjunger och spelar oud för oss. Hon sjöng så starkt förra gången att det blev distortion i vår lilla mikrofon. Sedan ska vi träffa Ghazi som har ett skivbolag som gör "världsmusik från Libanon". Vad är det?

Fler bilder syns nu på Tvivlet Bild.

Vision - Beirut dag 11

En Golf dundrade förbi oss i vansinnesfart på en smal, smal gata och vi fantiserade om att ha en grej som högg av alla hjul på bilen och att bilen fortsatte att glida på asfalten med gnistror slåendes omkring sig. Vid gatans slut fanns det ett hopp som bilen for ut över och den flög iväg in i nästa stadsdel. Där landade den på huvudgatan, precis bredvid en hovmästare som basunerade "Welcome!"

Det var en av dagens höjdpunkter.

Beirut dag 10

Min vän Tvärsäkerheten tycker att jag ska blogga om livet - det drömda och det glömda. Stoff till sådana bloggposter finns på alla platser där det finns en människa, men just nu - mitt i sena natten - tror jag inte att jag har kraften att mejsla fram en iakttagelse av slik poetisk dignitet. Sånt kostar på. Trött och hungrig avfärdar jag härmed Tvärsäkerhetens propå.

Vi har gjort en fin intervju idag med en improvisationsmusiker som gör ljud med en trumpet. När israeliska armén fällde bomber i Libanon 2006 gjorde han inspelningar på sin balkong. "Mazen Kerbaj - trumpet, Israeli air force - bombs" står det på medverkandelistan. Men han är less på den där inspelningen. Dels för att folk fortsätter att dra upp den (som vi), dels för att han inte tycker att det är bra musik. Dagens intervju där på balkongen kommer bli bra till programmet.

Ställningen i vändtia håller jag, likt det drömda och glömda, också inne med. Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja den senaste tidens resultat.

Tre - Beirut dag 8.

This is Lebanon calling. Vi har roligt här!

Ikväll ska vi åka upp i bergen och vara med när bandet Mashrou3 Leila repar. Vi vet inte riktigt vilka berg som avses, men det ordnar sig nog.

En trea bland bokstäverna tänker du. Jag tror att ljudet ska vara ett kort och öppet "ja". Som jajamänsan, alternativt bara ett kort och öppet "a", men varför inte skriva just a i så fall?

Min röst kommer för övrigt fylla både slott och koja när hela Sverige ikväll rattar in Kalejdoskop klockan 22.30. Det är lång musik som gäller, så det är bara att lyssna och låta sig föras bort av jamaicansk ur-reggae och annat.

Continuité - Beirut dag 7

Det här börjar ju likna en riktig blogg med inlägg varje dag. Kontinutet är ordet för dagen.

Vi har haft lite otur med människor som antingen uteblivit från intervjuer, gjort sig onåbara eller varit mycket svåra att bestämma tid och plats med. Då gäller det att hålla modet uppe och ta det man kan få. Vi har två veckor på oss och därmed ingen tid att deppa över uteblivna, om än ack så rara, ärtor. Ordet kontinuitet drar viskande genom Beiruts gränder.

Och idag när vi gjorde en liten sammanställning över vad vi har kvar att göra såg det ganska bra ut ändå. Vi har pratat Charbel, Mayaline, Zeid, Marc, Nisreen, Hamed och Fadi. Vi ska träffa Sandra, Carol, Ghazi och Mazen. Och helst Ziad och Jawad också. Och Soumaya. Plus att vi ska träffa några av de vi redan intervjuat igen.

Ja, men vi har kanske har gjort hälften ungefär och vi har ju varit här halva tiden. Det är en händelse som ser ut som en tanke och den tanken är: Kontinuitet.

Den som vill kolla vad det är för figurer vi träffar kan kolla in den utmärkta fotografisamlingen Music is life på fotografen Tanya Traboulsis hemsida.

Så den aktuella ställningen i vändtia:
Tvivlet - Tvärsäkerheten 5-3

Bilder - Beirut dag 6

Jag har inte varit så flitig med kameran. Ett litet ryck igår bara. Det är allt. Egentligen har jag ju inte ens en kamera, men jag har fått låna Jonas. Kolla in Tvivlet Bild för den lilla skörd som ändå bärgats.

Den sammanlagda ställningen i vändtia är nu 2-2.

Metamorfos - Beirut dag 5

Vi har bytt ett lyhört och nedgånget hostel vid en hårt trafikerad väg mot en rymlig och tyst lägenhet på en av Beiruts hippaste gator. Det är dessutom mycket billigare att vara inneboende här än att bo på det förra stället. Och när hon som har lägenheten till råga på allt har åkt iväg för lite scuba diving i helgen och vi kan rumstera för oss själva känns det förstås extra bra.

Men det allra bästa i den här historien är kanske att den innehåller en person som först gör folk besvikna för att sedan ta revansch.

För ett par dagar sedan berättade jag om en tjej, Mayaline, som inte kom till vårt avtalade möte. Vi träffade henne för tre år sedan också och även då var hon ett tämligen ovilligt intervjuoffer. Hon verkade ointresserad och för cool för oss.

I förrgår fick vi ändå till en intervju med henne och hon var verkligen trevlig och berättade om ditten och datten, ditten och datten, skämtade och var glad. Hon frågade var vi bodde och vi drog lite på det. Ville inte riktigt berätta på att vi bodde i ett mögligt kackerlackshål. Till slut sa jag ändå det och Mayaline sa: "Pojkar, det här går inte för sig".

Efter en stunds tankeverksamhet plockade hon fram sin kompis Cynthia som hade ett rum ledigt och det är i det rummet vi nu bor. Av en ful ankunge som inte håller ett avtal blev det en vacker och hjälpsam svan. Det var väl fint! (Både dessa karaktärer kan rymmas i samma person i och för sig.)

Apropå dykning. Aqualung är ett fint ord, tycker jag.

Taxi taxi - Beirut dag 4

Vi har hittills snittat på 1,5 taxiresor per dag. Varje resa och varje chaufför är en egen berättelse och om det här hade varit en taxiblogg hade jag redogjort för samtliga, men nu håller jag mig till två citat från den senaste chauffören i raden.

Vi åkte förbi universitetet och han sa: "Det här är universitetet. Det är för vetenskap."

Som chaufför var han den tutande typen. De är många här. Han var långt ifrån en av de värsta, men när vi vid ett tillfälle fastnade i en de oräkneliga bilköerna hängde han sig på tutan ett bra tag. Sedan vände han sig mot Jonas. "Om jag inte tutar kommer de inte att köra."

Jonas nickade instämmande.

Beirut dag 3

Vi hade bokat en intervju och två minuter efter utsatt tid sa Jonas: "Jag tror inte att hon kommer."

Det var en fin liten bistro hon stämt träff på. Jag och Jonas beställde in en osttallrik och varsin öl. Vi var trötta efter att ha promenerat för långt två gånger. Först till ett café som vi trodde låg mycket närmare och sedan från Beirut Art Center som det sades att det skulle ta 20-30 minuter att gå ifrån, men det tog säkert trekvart.

Till slut fick vi öl och ost på L'osteria. Vi sa inte mycket där vi satt och väntade. Femton minuter efter utsatt tid messade Jonas henne. "Var är du? Vi är här." Sista biten taleggio slank ner med en brödkant. Vi spelade vändtia.

Svaret kom: "? I didn confirm today! Hope we didn't misunderstand each other. Tomorrow is fine 7 pm."

Jaha. Men då kan inte vi. Jonas var arg hela kvällen för att han fick rätt (och för att han förlorade på vändtia).

Profetia - Beirut dag 2

Solen skiner, en lätt bris svalkar. Det sägs vara den bästa tiden nu när värmen ännu är behaglig, nätterna ljumma och grönskan intakt.

Vilken explosionsartad förändring Beiruts stadskärna genomgår just nu! Det är lyftkranar överallt och flådiga kvarter byggs. Det är stor skillnad jämfört med tre år sedan. Vår kompis Charbel sa igår att Libanon är det enda land kring Israel som har potential att hota Israel ekonomiskt. "Och varje gång vi börjar repa oss ekonomiskt slår de till mot oss", sa Charbel.

"And then things will get really shaky."

Ankomst - Beirut dag 1

Hastig rapport: Vi är framme.

Vi fick veta att taxiresan från flygplatsen till hotellet skulle kosta 10 dollar. Ändå betalade vi 20. Det är alltid så. Den första taxiresan blir man alltid lurad.

Men det är fint annars. Det känns som utomlands.

Förberedelser.

Sista natten i Sverige. Imorgon ska bli en askfri dag med flygplan som kan göra rutten Stockholm-Prag-Beirut. Jag har packat ner löparskorna. Lera från det ännu inte riktigt upptorkade elljuspåret som kallas "Ryggis" kommer att möta rosaaktigt tegel på libanesisk strandpromenad. Det trodde man inte.

Rapport om detta och annat utlovas.