Kontrast.

Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.

På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.

Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.

Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.

Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!

Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.

Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.