Högtid.

Apropå på mörker och att sova. Idag ska jag tända ljus där folk vilar för evigt. Det är en fin högtid detta. Jag minns särskilt den här helgen från den tid jag bodde i Uppsala och alltid passerade genom eller intill gamla kyrkogården på väg till idéhistoriska institutionen eller Carolina Rediviva. Jag blev alltid en smula varmare inombords när kyrkogården första helgen i november plötsligt fylldes av levande ljus. Det gick inte att bara passera den då. Jag måste stanna och kontemplera lite.

I år sammanfaller Alla helgons dag med dödsdagen för Gustav II Adolf, som gav Sundsvall stadsprivilegier 1621, men också drog igång Uppsala universitet efter en tid i dvala nästintill. Det här tar de mest konservativa intressena i Uppsala synnerligen fasta på. Idag passar man på att fira "hjältekonungen" med "fanborg, fosterländska sånger och akademiska processioner". Nedläggning av krans vid GIIA:s minnesobelisk är den symboliska höjdpunkten.

Såhär kan man läsa om firandet på bloggen Tronen, altaret och svärdet (För dig som gillar Kungen, Sverige och gamla värden):

Det är lågan mot dygdernas förfall, mot det moderna projektet och mot en historielös tid, som inte begripit vilka skador den tillfogat och fortfarande tillfogar sin stackars ungdom.

Läs hela det anakronistiska inlägget här.

Ja. Jag skippar Gustav Adolf (som i och för sig ska ha heder av att han månade om utbildning och fick en så intressant och uppfriskande dotter) idag och plockar ihop skärvorna av min förmodligen förtappade själ och besöker mina egna förfäder åtminstone. Ett högtidlighållande av mindre svulstig natur.