Idag börjar det skrivna ordets höst. Det talade radio-ordet får ta ett steg tillbaka ett tag. Jag har tänkt att detta också ska inbegripa ett uppsving för Tvivlet.
Det fanns litterära ambitioner med Tvivlet från början. Då, hösten 2005, var rubriken Liv i Piteå. Jag skulle berätta om min norrbottniska exil och när den var slut
levde bloggen farligt. Men den överlevde och då och då har det slagit små litterära vågor mot bloggstranden.
Vad är litteratur? Ja, en definition är enligt NE "skrivna texter som uppfyller vissa estetiska kriterier". Vilka de kriterierna är är nog omöjligt att säga, men dom flesta känner igen litteraturen när dom ser den.
Det skriva ordets höst, den litterära hösten hos Tvivlet, börjar med en och en halv sida ur Jeffrey Eugenides formidabla Middlesex. Sedan får vi se vart det tar vägen.
"Jag sitter i mattesalen någon gång under vintern i sjätte klass. Miss Grotowski, vår unga lärarinna, skriver upp en ekvation på svarta tavlan. Bakom henne sitter eleverna i sina träbänkar och följer med i hennes beräkningar eller halvsover eller sparkar varandra i ryggen. Det är en grå vinterdag i Michigan. Gräset utanför fönstren ser ut att vara av tenn. De tända lysrören i taket försöker skingra årstidens dunkel. På ena väggen hänger ett fotografi av den store matematikern Ramanujan (som vi flickor till en början tog för miss Grotowskis utländske pojkvän). Luften är instängd på det speciella sätt som den bara är i skolan.
Och bakom ryggen på vår lärarinna flyger vi framåt i våra bänkar. Trettio unga flickor och pojkar i sex prydliga rader som rusar genom tiden i en hastighet som vi inte är medvetna om. Medan miss Grotowski skriver ekvationer på svarta tavlan börjar alla klasskamrater omkring mig förändras. Jane Blunts lår, till exempel, verkar bli lite längre för varje vecka som går. Hennes tröjor sväller över brösten. Sedan en dag lyfter Beverly Maas, som sitter alldeles bredvid mig, upp handen och jag skymtar något mörkt under blusärmen: lite hår i en ljusbrun fläck. När fick hon den? Igår? I förrgår? Ekvationerna blir längre och längre under årets lopp och alltmer komplicerade, och kanske är det alla siffrorna eller multiplikationstabellerna; vi lär oss att beräkna stora summor medan våra kroppar, enligt sin egen matematik, kommer fram till oväntade svar. Peter Quails röst är två oktaver lägre än förra månaden och han märker det inte. Varför inte? Han flyger för fort. Pojkarna får fjun på överläppen. Pannor och näsor växer ut. Det mest påfallande av allt: flickor förvandlas till kvinnor. Inte mentalt eller ens känslomässigt, men fysiskt. Naturen gör sina förberedelser. Tidsgränser som ligger inkodade hos arten börjar löpa ut.
Det är bara Calliope i andra raden som inte rör sig, som av någon anledning blivit hejdad sin bänk, så att hon är den enda som verkligen lägger märke till metamorfoserna runt omkring sig. Medan hon löser matematiska problem är hon medveten om Tricia Lambs handväska på golvet bredvid hennes bänk, om tampongen som hon uppfångade en skymt av tidigare på morgonen - och som man använder hur, exakt? - och vem kan hon fråga? Även om Calliope fortfarande är söt upptäcker hon snart att hon är den kortaste flickan i klassen. Hon tappar sitt suddgummi. Ingen pojke plockar upp det åt henne längre. I julspelet får hon inte rollen som Maria som förr om åren, utan som en älva...
Men det finns fortfarande hopp, eller hur?... för bänkarna flyger, dag efter dag; i sin framilande formation girar eleverna och susar med ett vrål genom tiden, så att Callie en eftermiddag lyfter blicken från sitt bläckfläckade papper och ser att det har blivit vår, att blommorna knoppas, att forsythian har slagit ut, att almarna grönskar. På rasterna ser hon flickor och pojkar gå hand i hand och ibland kyssa varandra bakom ett träd, och Callie känner sig bedragen, lurad. 'Har du glömt mig?', säger hon till naturen. 'Jag väntar. Jag är fortfarande kvar.'"
