Vissa saker kan ligga och gnaga. Dom släpper en aldrig. Saker som blev fel, sånt man sa, sånt man gjorde. Sånt man inte sa, sånt man inte gjorde... Man vaknar ur en dålig dröm i vargtimman och kan inte somna på en gång och då kryper dom fram.
Jag har såna flera saker som troligen kommer att följa med mig livet ut. En del är sånt som får mig att skämmas eller må lite dåligt fortfarande. (Och här tänker jag att om man verkligen, verkligen har gjort något dåligt i sitt liv - vilken outsäglig pina det måste bli!) Andra saker är mer harmlösa. Jag håller mig till en sådan grej här just nu.
I vår mellanstadieklass frågade vår lärare mellanstadielärare oss ibland varför man ska säga "thee", alltså med i, och inte ett vanligt the när man på engelska vill köra bestämd form på ett substantiv som börjar med en vokal. Vi lärde oss svaret ganska snart och upprepade det som dom små automater vi var:
- Det är för att vokalerna inte ska krocka.
- Mm, just det, det är för att vokalerna inte ska krocka, svarade vår lärare då.
Men. Hallå? Vokalerna kunde vi också rabbla och där fanns både e och i med. Ändå kan jag inte komma ihåg att någon frågade:
- Solveig, exakt hur menar du att vokalerna inte krockar när man säger theee?
Ja, hade man varit så vältalig i femteklass hade man väl fått spö för eller senare, men ett litet "vadå" hade vi väl kunnat få ur oss. Nä, vi bara köpte det rakt av. Men ännu värre är ju att en vuxen människa och utbildad lärare står och ba':
- Ja, preciiis, det är för att vokalerna krockar.
Själv ligger man nu och tittar upp i taket och ba': Varförfrågadejaginte, varförsajaginget, varförvardetingensomsanåt, hurkundeallagåmedpådetdär, hurkundehonståochsägasådärhelatiden...
Det bara fortsätter.
Det är okej ändå.
Fast jag undrar ändå, hur ligger det till med den grejen egentligen? Varför ska man säga thee?
Jag har såna flera saker som troligen kommer att följa med mig livet ut. En del är sånt som får mig att skämmas eller må lite dåligt fortfarande. (Och här tänker jag att om man verkligen, verkligen har gjort något dåligt i sitt liv - vilken outsäglig pina det måste bli!) Andra saker är mer harmlösa. Jag håller mig till en sådan grej här just nu.
I vår mellanstadieklass frågade vår lärare mellanstadielärare oss ibland varför man ska säga "thee", alltså med i, och inte ett vanligt the när man på engelska vill köra bestämd form på ett substantiv som börjar med en vokal. Vi lärde oss svaret ganska snart och upprepade det som dom små automater vi var:
- Det är för att vokalerna inte ska krocka.
- Mm, just det, det är för att vokalerna inte ska krocka, svarade vår lärare då.
Men. Hallå? Vokalerna kunde vi också rabbla och där fanns både e och i med. Ändå kan jag inte komma ihåg att någon frågade:
- Solveig, exakt hur menar du att vokalerna inte krockar när man säger theee?
Ja, hade man varit så vältalig i femteklass hade man väl fått spö för eller senare, men ett litet "vadå" hade vi väl kunnat få ur oss. Nä, vi bara köpte det rakt av. Men ännu värre är ju att en vuxen människa och utbildad lärare står och ba':
- Ja, preciiis, det är för att vokalerna krockar.
Själv ligger man nu och tittar upp i taket och ba': Varförfrågadejaginte, varförsajaginget, varförvardetingensomsanåt, hurkundeallagåmedpådetdär, hurkundehonståochsägasådärhelatiden...
Det bara fortsätter.
Det är okej ändå.
Fast jag undrar ändå, hur ligger det till med den grejen egentligen? Varför ska man säga thee?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar