Retur.

Sista dagen på den polska resan.

Tack, Sopot och Gdańsk.
Tack, Łódź.
Tack, Kraków.

Det bästa med att resa, särskilt utomlands, är perspektivförskjutningen. Man ställer sig utanför de förhållanden man vanligtvis lever under och ser dom på ett annat sätt.

Det här att jag plötsligt ger akt på det svenska till exempel. Under resan har jag noterat när Abba, Europe och Roxette tagit sig ut genom någon radiokanal i någon affär. Det skulle jag aldrig göra hemma.

Något mindre banalt är att med resandet kommer ofta frågor som: "Hur skulle det vara att bo i den här staden? Varför bor jag där jag vanligtvis bor? Skulle jag kunna jobba med något här? Hur gillar jag det jobb jag har nu?"

Några slutgiltiga svar formuleras inte, men det är själva reflektionen som är grejen.

En annan sak som jag finner mycket stimulerande med att resa är att jag måste lämna bekvämlighetszonen både språkligt och socialt. Det är ganska kul också att försöka köpa två spårvagnsbiljetter som räcker i 40 minuter vardera av ett kioskbiträde som kanske kan säga "hello" på engelska, men inget mer.

Jag kommer att tänka på en återkommande anekdot i min släkt. Vi var ett par familjer på Rhodos och min morbror, Sune Bylund, skulle lämna över nyckeln till de som stod beredda att nyttja tennisplanen efter oss. Han gjorde det med orden:

- Ta' ni key'n ni?

Jag gjorde en liknande fadäs på den här resan. Jag skulle fråga efter toaletten och jag visste att toalett heter toalety på polska. Jag ville använda det ordet, men hade inte tänkt ut några omgärdande ord, så jag pekade inåt lokalen och sa:

- Är toaletyn där?

Jag fick en nick till svar.

Nu åker vi hem!