Hjälparen.

Någon gång har jag skrivit här att jag håller på med en bok. Eller en lång text snarare. Fast det enklaste är egentligen att säga att jag skriver på en bok, men problemet med det är att jag ju inte vet om det blir en bok.

Jag har skrivit på ett manus och just idag, denna oktoberonsdag då löven rasslade fram över stadens stenbeläggning, blev första versionen av detta bokmanus klart. Det borde ha skett för 8-9 månader sedan, men det är en liten detalj i berättelsen som jag inte varit nöjd med och som jag har skjutit framför mig. Idag tog jag tag i det. Det var lätt. Det tog inte ens en timme. (Varför tog det sån tid innan jag fixade det? Vad är det med mig?)

Nu har jag precis mejlat till en författare/lektör/skrivpedagog som jag tror är den perfekta personen att utveckla min berättelse. Jag hoppas att hon har tid med mig.

Han tog fram en påse med kläder som hängde inne i skåpet.

- Det är studentkostymen. Fatta, jag höll säkert på i en timme och provade kläder!
- Jaha.
- Jag fick pejja två och sju. Två och sju!

Plötsligt dök Lisa Norberg upp vid sitt skåp.

- Och du fick MVG, antar jag, sa Oskar.

Lisa Norberg tittade rakt in i skåpet med ett tillbakahållet leende samtidigt som hon sträckte ena armen efter sin väska. Hon verkade leta efter något att säga. Sedan låste hon skåpet.

- Ja, sa hon bara och gick iväg med samma leende i korridoren.

Oskar Lindén vände sig mot mig.

- Blev det något All Star Meal i natt?
- Ja, faktiskt.
- Vad tyckte du då?
- Jaa, det var väl gott. Tror jag. Jag minns inte riktigt.
- Tänkte du på det där med dressingen?
- Näe.

 Det har tagit längre än det borde, som sagt, men det kan jag inte göra något åt nu. Varför inte istället vara glad och tralla på en sång?