Gryning.

Det här med att orden inte tar sig ut. Det vill jag egentligen ändra på. Jag önskar ibland att jag var en sån som bara kan köra på, men det är jag inte. Ofta är det någon liten detalj som talar emot det jag har för avsikt att göra och så låter jag bli. Det är Tvivlet. På riktigt. Om det inte är vattentätt får det vara.

I höstas blev jag kallad rigid och tänkte först att det var trams, men har insett att det under vissa förhållanden är rätt.

Jag borde öppna mig lite. Jag tror att det skulle vara bra för mig.

(Nu är jag väldigt nära att sudda ut det jag har skrivit. Ensam med mina tankar. Det blir allt snävare. Till slut handlar tankarna om tankarna själva. Och bloggen om bloggen själv. Och nån gång har jag väl lärt mig att det är fult att vara självupptagen.)

Stålsätter mig. Skriver.

"Det flödar mycket inom dig", sa hon.

"Jo", sa jag. Men tänkte: Vem flödar det inte mycket inom?

Det var kuratorn. Det var hon som sa det. Hon som pratar om triaden "tänka-känna-handla". Hon menar att jag har fastnat i att bara tänka och känna. Det är där emellan det studsar fram och tillbaka, men det kommer inte ut.

Olösta inre konflikter.

"Det måste komma ut", säger hon. Sånt jag känner och tänker. Jag tror att hon har rätt samtidigt som jag undrar varför. Vad spelar det för roll vad jag tänker och känner? Egentligen?

För världen, universum och alltet spelar det nog ingen roll, men för mig själv borde det ha viss betydelse. Och då tror jag att vi redan har kommit fram till kärnan här. Min självkänsla. Räcker det att det spelar roll för mig själv? Är jag någon?

Eller så är jag bara för ensam på dagarna. Jag brukar tänka att det är i samspelet med andra vi blir till. Det är relationerna som spelar roll. Allting är, bör vara eller måste vara relativt.

Ja! Det låter ju mycket bättre! Se upp för ensamheten!

En stridare ström, ett öppnare flöde här på Tvivlet skulle fullborda "tänka-känna-handla"-triangeln oftare och sätta mig i relation till omvärlden. Orden måste alltså ta sig ut för mitt eget välbefinnandes skull. Det är väl ett skäl så gott som något att skriva.

(Ändå inte övertygad. Markera och radera är fortfarande ett alternativ. Trivs ju på nåt sätt i "inte ska väl jag" och "vem bryr sig egentligen". En bekvämlighetszon. Gah, sluta med det där nu! Ältandet har hon också varnat mig för.)


Nå. Jag bloggar, alltså finns jag. Nu kör vi på här ett tag.