Bryssel t o r dag 23.

Hemkomst.

Nu tar minnena vid. Annars är det väl liksom bortkastat att hatta omkring såsom vi gjort.

Jag minns innehavaren av en jättestor husbil, den gamla norrmannen som bara höll sig till Skandinavien. Han uttalade det som självklart och det enda rätta. Kanske var han rädd, ty han kunde bara norska. Men varför så avvisande attityd mot kontinenten?

Jag minns den till stor del osmakliga maten på någon slags ekologisk och rättvisemärkt restaurang i Gent. Servitrisen var timid och tvekande. Jag fick för mig att hon inte stod för det hon representerade. Jag frågade om musiken de spelade - den ganska bombastiska Huset på klyckingben av Mussorgskij, inte direkt matsalsmusik i mitt tycke - men hon sa bara: Det är ägaren som har bestämt.

https://open.spotify.com/track/5Y9rh2xhGruJWOwch7gMMk?si=AEwa7vt8Ri62wklpLfZSUA

Jag minns en glad slovensk tolk som just kommit tillbaka till Bryssel efter ett halvårs tjänstledighet. Hon hade städat och sånt på ett pensionat i Alperna. Hon hade åkt slalom varje dag medan det var säsong, precis som hon förutsatt sig. Vi nämnde Bojan Križaj och Rok Petrovič, två andra slovener.

Det är människorna som gör det ändå.

Man borde kanske bli lite mer social.