Retur.

København Hovedbanegård klockan 01.53 natten mot en måndag är en plats för vinddrivna existenser. En man runt 55 med hasande, men intensiva, steg söker upp mig. Jag förstår inte vad han säger. Danskan är svår. Han kanske slöddrar också, men det vet jag inte. Danskan ÄR svår. Han har i alla fall oansat skägg och blodrester lite här och där i ansiktet och på halsen. 

Okej, han vill förstås ha pengar. Han drar med mig mot en bankomat, men jag tar inte ut några pengar. Han drar med mig mot 7 Eleven, lägger upp en Bounty på disken. "Ja, men det kan jag gå med på. Bounty är gott", tänker jag.

Jag beställer en kopp te till mig själv. Och så betalar jag. Men innan jag hinner godkänna beloppet hejdar mannen mig. 

- En hundring till mig, säger han (tror jag).

- Nej, nej, nej, du får en Bounty, säger jag.

Han stelnar till och stirrar på mig med sin desperata blick. Försöker samma sak igen, men jag säger nej. Han slänger tillbaka Bountyn och går iväg. Ändrar sig. Kommer tillbaka, tar Bountyn och går iväg. 

Stackarn.

Jag lämnar Köpenhamn 02.07. Tre ryssar ramlar in på tåget också. Pratar intensivt med varann. Sannolikt höga. Jag förstår att de inte vet var de är och de vänder sig efter ett tag till mig med knackig engelska:

- Is this to Copenhagen?

Men vad i..., ni har precis åkt därifrån!

- No, this is to Sweden.

- Aha... Sweden...

De kliver av på Kastrups flygplats. En av dom skriker så att det ekar mellan väggarna i ankomsthallen. Men de är glada i alla fall. Än så länge.

Kvar i vagnen sitter jag och en ensam man i 45-årsåldern. Han dricker bärs för sig själv. 

Klockan är nu 02.40 och det är fortfarande natten mot måndag.