Samlaren.

 Jag är en samlare. Jag samlar på lösa trådar. Jag har ett dokument i min mobiltelefon fullt av lösa trådar. Vill ni höra? 

Jag svarar ja åt er på en gång, så slipper vi lägga tid på den processen. 

Två exempel: 

1.
Vintern började med att det regnade plast. En kompis hörde av sig och sa att han hade avslutat alla sina föreningsuppdrag. Nu var hans mål att skaffa större biceps. 

Om 30 år kommer det vara mer plast än fisk i fisken.

Men nu när vi här. 

Jonna kom hem med fynd från affärn. 
Nu har vi fem liter fil som gick ut igår. 

Årets första barn, en flicka vid namn Vera, föddes med plast i kroppen. En litenliten mikroplast. 

Men nu är vi här. 

Jag brinner för allt ni vill att jag ska brinna för. 

2. 
Djupt i min ryggsäck
Längst ner på botten
Ligger mina minnen 
Mina USB-minnen 

Jag har cirka 200. Eller mer. Nä, kanske mindre. Det är som att gissa hur många ärtor det är i en burk. 

3. Magnus Molinder lånade en hundring av mig i åttan för att han skulle köpa Mellon Collie & The Infinite Sadness med Smashing Pumpkins på rea. Jag fick aldrig tillbaka den. Smashing Pumpkins. Furt namn.

Rådjursvinter.

-1. 

I snön rådjuren. 

Längtar efter våren.

Nä, det gör dom inte. 

Dom är ju djur. 

Råa djur. 

Men dom väntar på mat.

En granntant skämmer bort dom. 

Dom ligger bara här och väntar. 

Lata bidragstagare.

Dom lever ändå ett hårt liv.

Ute för jämnan.

Har bara sin päls, sina kroppsliga funktioner och sin kunskap om naturen.

Instinkter. 

Jag beundrar dom.

Kont.

Går på kryckor. Hur ska jag nu kunna ta ner återvinningspåsarna till soprummet?

Ryggsäck kanske. Av någon jävla anledning har vi en näverkont på balkongen. Den får det bli! Känns som gjord för insamling. 

För övrigt letar jag efter formen.

Givet.

Vaknade.
Åt frukost.
Var tacksam.

Förgivettagande.

Jag lägger mig.

Längtar till frukost.

GNU.

Ett annat tempo är möjligt. Jag skulle kunna göra mycket mer om jag bara skrev det som faller mig in i eller omsatte idéerna utan intensiv kritisk prövning i alla led. Nu blir det uppskjutning. Jag prokrastinerar som en gnu. 

"Gnuer prokrastinerar väl inte."

"Jo, dom står ju bara där och gör ingenting."

"Det du tolkar som ingenting är i själva verket produktion."

"Nä, det är därför den fått sitt namn: Gör ingenting nu - GNU."

"Jaha." 

Reflektionen.

Jag gick in i badrummet och sa för mitt inre: 

"Jäklar, du är gammal nu."

"Alltså, inte gammal, men äldre."

Det pågår ju hela tiden. Precis hela tiden. Men ibland ser man det. I reflektionen.

"And what have you done", som Lennon sjunger såhär års. 

Vad spelar det för roll, svarar jag. 

Svår fråga. 

Men när det är dags att gå, så får man i alla fall inte ta med sig nåt.

Glöm det där. Nu är nu. Imorrn får man lön.

Beroende.

Fredag kväll 20.42. På spåret på teven. Jag är glad att jag inte behöver se På spåret. Jag är glad över att en försenad middag inte har fått mig ur gängorna. Den åt jag när På spåret hade börjat. 

Häromdagen läste jag en intervju med en gammal knarkare som sa att om man tänker ofta på droger då är man beroende av droger. Alltså, även om man inte omsatte tänkandet i handling så att säga.

Jag tyckte att det verkade orimligt. I hans ögon framstår jag som beroende av På spåret som skriver om hur skönt det är att slippa. Fast det tänker jag väl mest på just nu i och för sig medan det sänds i gamm-teven. Att det är skönt att kunna välja bort alltså. Det är inte så att jag går och tänker var och varannan minut på hur härligt det är att inte titta på På spåret. Det hade ju varit lite sjukt. 

Ja. 

Han kanske hade rätt ändå.

Alibi.

Hur gör vi om vi inte når målen?
Ja, då får vi ta och ändra på dom
Kalla in en pålitlig utredare
Gör en strategi för våra ledare
Så att det ser rätt och riktigt ut
Sen kan vi fortsätta som förut 

Definition.

En skrivande människa måste:

1. Skriva.

2. Vara människa. 

Svårare än så är det inte.