Insecterne.

Utsökte saker i åtskillige ämnen var det ja...

Den där 1700-talsvibben gör sig inte alltför ofta påmind här, så vi säger hej till den helt kort bara - apropå just ingenting - med hjälp av Carl von Linné, blomsterkungen.

Det var inte bara växter som fångade hans intresse. Här nedan ett utdrag från ett tal han höll när han skulle sluta som vetenskapsakademiens preses (dess främsta företrädare) 1739. Han var av uppfattningen att mycket små djur borde få samma uppskattning som stora djur och röck ut till dess försvar i föreläsningen Om märkvärdigheter uti i insecterne.

Vi förundra loars och ormars skarpe ögon, och ugglornas som se i mörkret, men så se på spinlarnes (Araneus) åtta ögon i en skalle, eller på brömsarnes (Tabarnus) ögon, av vilka var ett har många små ögon in uti sig, in om det store ögat. 

Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med sine sköna, grenige horn, men vända sig ej en gång åt ekoxens (Lucanus) store, grenige, glatte, ihålige horn, sköna som koraller, dem djuret utspänna och krama kan, vilket aldrig hjorten förmår.

Och sådär fortsätter han länge, länge om trollsländerne, fetmatsken, vespan (getingen), vattenspringaren, torndyveln et cetera. En favorit är:

Har väl någon fågel ännu lärt pipa med vingarna som mygget (Culex)?

Nej, tänkte väl det.

INGA UNDERVERK ÄRO STÖRRE ÄN DE MINSTE

1700-talsvibb påmind.