På ödsliga våning 3 i det gamla sjukhuset i Härnösand är en röntgenmottagning fortfarande verksam. Det är en mycket stilla plats, tyst och dunkel med neddragna persienner som hamnat på sniskan här och där. Mitt i rummet, med väl tilltagen golvyta runt omkring, finns den stora kameran som lyser igenom människornas kroppar. Den opereras av två personer i vårdgröna kläder. Den ena - en blond kvinna i 60-årsåldern - sitter hela tiden bakom en skärmvägg med ett fönster mot den stora kameran. Den andra - en lätt överviktig man kring 35 med glasögon och krulligt hår och med tysk accent - ser till att patienten ligger rätt på britsen.
När de är klara med mig torkar mannen av en hård trekantig kudde som han har använt för placera mitt vänstra ben rätt. Han säger:
- Ehm...
Jag tittar uppmärksamt mot honom. Han tystnar och fortsätter torka kudden.
Rummet stilla och dunkelt. Han lägger tillbaka kudden på sin plats och undrar halvt för sig själv:
- Vad var det jag skulle säga?
Paus.
- Jag vet inte, svarar jag.
Paus.
- [ohörbart kort mummel]
Ventilationen susar. Genom fönstret i skärmväggen ser jag hur ljuset från dataskärmen speglas i kvinnans glasögon. Mannen säger med låg röst:
- Jag skulle glömma mitt huvud om jag inte hade skruvat fast det.
Jag nickar och går ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar