Treenigheten.

 Vid besök på annan ort har treenigheten fått nytt innehåll. Den är nu

- Japansk soja
- Limejuice
- Sesamolja

och hälls över nudelrätter efter ätarens egen uppfattning om balans. 

Postcovid.

Handspritflaskan står dammig hemma på tvättstället.
I snabbköpet är kassörskan fortfarande fången bakom plastskivan.
Och jag med.

– Va? 
– Var det bra så?!

Nej, det var det inte.

Observationer kring längd och annat.

Idag verkade det vara Långa kvinnors dag. Jag såg tre verkligt långa kvinnor inom loppet av en minut. Typ 1.90. Och sen tre till som var bara något kortare. Därefter såg jag en ung man - inte en dag över 22! - läsa ett kompendium om Institutet mot mutor, IMM. Två gånger suckade han tungt. Han var för övrigt också mycket lång. Till sist hamnade jag en bit från fyra jakt- och fiskekillar kring 30. Kepsar, enveckasskägg och ångermanlandsdialekt. De satt tysta, men plötsligt frågade en av dem: "Ska vi bada på lördag?" 

De var av normallängd.

Motståndaren.

Jag sitter ensam vid ett bord för fyra. Bordet står i ett undanskymt hörn omringat av bokhyllor. Då och då slår människor mellan 13 och 18 år en lov kring dessa bokhyllor. De ser mig och vänder. Jag kanske borde flytta på mig. Jag sitter ju bara och läser om att världens rikaste man har heilat i samband med att världens mäktigaste extremhögerpolitiker har tagit över makten i världens mäktigaste land och även om att överklassen för det mesta i historien varit vämjeligt rik och inte haft något emot att många människor är utfattiga och ibland även slavar. Klockan är 15.23 och de som kommer in här har ju precis slutat skolan och ska förmodligen göra någon skoluppgift. Det vore bättre om de fick bordet. Men nu sitter ju jag här. Jag ska bara skriva klart det här.

Jag är alltså på biblioteket. Det gläder mig att biblioteket är levande, att skolelever kommer hit för att de tycker att det är en lämplig plats för sin studieverksamhet. Det är en öppen plats avsedd för precis just det. Det kostar inget att sitta här. En mycket fin och demokratisk inrättning. Det är rentav ett skyddsnät för vanliga människor mot den kapitalistiska rovdriften. Vi måste göra motstånd.

Nu går jag och gör motstånd nån annanstans.

Samlaren.

 Jag är en samlare. Jag samlar på lösa trådar. Jag har ett dokument i min mobiltelefon fullt av lösa trådar. Vill ni höra? 

Jag svarar ja åt er på en gång, så slipper vi lägga tid på den processen. 

Två exempel: 

1.
Vintern började med att det regnade plast. En kompis hörde av sig och sa att han hade avslutat alla sina föreningsuppdrag. Nu var hans mål att skaffa större biceps. 

Om 30 år kommer det vara mer plast än fisk i fisken.

Men nu är vi här. 

Jonna kom hem med fynd från affärn. 
Nu har vi fem liter fil som gick ut igår. 

Årets första barn, en flicka vid namn Vera, föddes med plast i kroppen. En litenliten mikroplast. 

Men nu är vi här. 

Jag brinner för allt ni vill att jag ska brinna för. 

2. 
Djupt i min ryggsäck
Längst ner på botten
Ligger mina minnen 
Mina USB-minnen 

Jag har cirka 200. Eller mer. Nä, kanske mindre. Det är som att gissa hur många ärtor det är i en burk. 

3. Magnus Molinder lånade en hundring av mig i åttan för att han skulle köpa Mellon Collie & The Infinite Sadness med Smashing Pumpkins på rea. Jag fick aldrig tillbaka den. Smashing Pumpkins. Furt namn.

Rådjursvinter.

-1. 

I snön rådjuren. 

Längtar efter våren.

Nä, det gör dom inte. 

Dom är ju djur. 

Råa djur. 

Men dom väntar på mat.

En granntant skämmer bort dom. 

Dom ligger bara här och väntar. 

Lata bidragstagare.

Dom lever ändå ett hårt liv.

Ute för jämnan.

Har bara sin päls, sina kroppsliga funktioner och sin kunskap om naturen.

Instinkter. 

Jag beundrar dom.

Kont.

Går på kryckor. Hur ska jag nu kunna ta ner återvinningspåsarna till soprummet?

Ryggsäck kanske. Av någon jävla anledning har vi en näverkont på balkongen. Den får det bli! Känns som gjord för insamling. 

För övrigt letar jag efter formen.

Givet.

Vaknade.
Åt frukost.
Var tacksam.

Förgivettagande.

Jag lägger mig.

Längtar till frukost.

GNU.

Ett annat tempo är möjligt. Jag skulle kunna göra mycket mer om jag bara skrev det som faller mig in i eller omsatte idéerna utan intensiv kritisk prövning i alla led. Nu blir det uppskjutning. Jag prokrastinerar som en gnu. 

"Gnuer prokrastinerar väl inte."

"Jo, dom står ju bara där och gör ingenting."

"Det du tolkar som ingenting är i själva verket produktion."

"Nä, det är därför den fått sitt namn: Gör ingenting nu - GNU."

"Jaha." 

Reflektionen.

Jag gick in i badrummet och sa för mitt inre: 

"Jäklar, du är gammal nu."

"Alltså, inte gammal, men äldre."

Det pågår ju hela tiden. Precis hela tiden. Men ibland ser man det. I reflektionen.

"And what have you done", som Lennon sjunger såhär års. 

Vad spelar det för roll, svarar jag. 

Svår fråga. 

Men när det är dags att gå, så får man i alla fall inte ta med sig nåt.

Glöm det där. Nu är nu. Imorrn får man lön.

Beroende.

Fredag kväll 20.42. På spåret på teven. Jag är glad att jag inte behöver se På spåret. Jag är glad över att en försenad middag inte har fått mig ur gängorna. Den åt jag när På spåret hade börjat. 

Häromdagen läste jag en intervju med en gammal knarkare som sa att om man tänker ofta på droger då är man beroende av droger. Alltså, även om man inte omsatte tänkandet i handling så att säga.

Jag tyckte att det verkade orimligt. I hans ögon framstår jag som beroende av På spåret som skriver om hur skönt det är att slippa. Fast det tänker jag väl mest på just nu i och för sig medan det sänds i gamm-teven. Att det är skönt att kunna välja bort alltså. Det är inte så att jag går och tänker var och varannan minut på hur härligt det är att inte titta på På spåret. Det hade ju varit lite sjukt. 

Ja. 

Han kanske hade rätt ändå.

Alibi.

Hur gör vi om vi inte når målen?
Ja, då får vi ta och ändra på dom
Kalla in en pålitlig utredare
Gör en strategi för våra ledare
Så att det ser rätt och riktigt ut
Sen kan vi fortsätta som förut 

Definition.

En skrivande människa måste:

1. Skriva.

2. Vara människa. 

Svårare än så är det inte. 

Närvaro.

Komma hem svinhungrig 19.21 en fredag kväll och kniva upp en plastkorv ärtsoppa, det är livet det.

- Jag lever! 

Och så senap till det.

Årstiderna.

 Jag såg en medelålders, överviktig och buskskäggig man göra indianhopp. Det är sommar!

Förhoppningar.

När jag blir stor ska jag ha en Opel Kadett
När jag blir stor ska jag dricka c-vitaminbrus
När jag blir stor ska jag lyssna på kassett
När jag blir stor ska jag vara inomhus

När jag blir stor ska jag ha svårt för symmetri
När jag blir stor ska jag ha ett mellanår
När jag blir stor ska jag ägna mig åt onani
När jag blir stor ska jag undra vad som försiggår

Jag ska fasta med frugala soppor
Jag ska sucka och vara arm
Jag ska ha kläder med mycket noppor
Och förgäves vänta på de grå tinningarnas charm

Jag ska skramla med bössan vid affär'n
Slå rekord i osjälviskt engagemang
Jag ska bli sur och sätta mig på tvärn
Jag ska göra mig ett namn i anonyma sammanhang

När jag blir stor ska jag vaka om natten
När jag blir stor ska jag gå i stå
När jag blir stor ska jag fuska med skatten
När jag blir stor ska jag se en film och säga åh

När jag blir stor ska jag ha en byggbarack på gårn
Jag ska ha polisonger och odla lök
När jag blir stor ska jag vägra söka vård
Jag ska ingå hundra avtal och sen gå upp i rök

Det är inte mycket jag begär
Låt mig bara vara som jag är

Obestridligt.

 Jag skriver mina instinkters visshet. Den enkla människan som nedtecknar sanningen de skriker.

H. Wallmark

Fantasi.

Dúvida (Tvivlet) (23 jun 1921-16 nov 1992) var en brasiliansk filmregissör och manusförfattare. Han regisserade åtta filmer mellan 1959 och 1985. Filmen Ögon som floder (Olhos como rios) från 1974 var Brasiliens dittills mest sedda film och nominerades till en Oscar för bästa film på utländskt språk 1975. Hans sätt att skildra makt och sexualitet i den urbana, brasilianska vardagen blev stilbildande. 1986 dömdes han till ett långt fängelsestraff för att ha varit inblandad i organisationen av ett pyramidspel. Han frisläpptes 1992 av hälsoskäl och avled kort efter frisläppandet.

Artefakt.

En liten, liten bit av den skrivna historien innan Tvivlet blev Tvivlet. Fint att dyka på något som känns så spontant nedrandat, har riktning och samtidigt är öppet för infall. Ett ideal.

Men nåt Scotland Yard kan jag inte tänka mig att det blev.