Osthistoria.

Idag var det inte mycket bevänt med matens Beatles. Se vad jag fann när jag drog upp kylskåpsdörren!

Så har det inte alltid sett ut. Kommer ni ihåg den 13 november 2011?
Oj oj oj!

Minnet av den osten ska jag ömt vårda.

Rättesnöre.

Skepparen sa en annan sak också. Jag har tänkt på den flera gånger sen dess.

"Man får inte vara för lat för att göra det bekvämt för sig."

Tänkte på den senast när jag vaknade kissnödig vid fyra i morse. Det hade gått att ligga kvar, somna om och hoppas på god sömn. Men det skulle inte alls bli någon god sömn. Det har ju erfarenheten lärt en. Ändå tog det emot att kliva upp för jag var ju trött och det var omständigt och under täcket var det varmt och skönt.

Då hörde jag hans ord för mitt inre.

"Man får inte vara för lat för att göra det bekvämt för sig."

Jag klev upp, gick på toa och sedan sov jag den bästa sömnen den natten.

Kortbild.

Den här kortplågan borde ha varit över för längesen. Här är mina samlade. Jag har konsekvent tackat nej till alla butikers kort och klubbar genom, så jag skulle tro att jag ligger en bra bit under genomsnittet med mina 64 kort.

 

Okej, helt konsekvent har jag inte varit. ICA fick min kortsjäl, men har den inte längre. För övrigt är det mest passerkort, studentkort, bankkort, lånekort och kopieringskort.

Liknelse.

Båtens skeppare sa: "Ost är som matens Beatles. När är det fel att det kommer på en beatleslåt? Ja, det kan ju vara någon gång. Men det är väldigt sällan alltså."

Gröne orm.

Med blogger i mobilen blir jag giftig som en mamba. En grön och slingrande liten mamba som man inte vet var man har. En grön och slingrande liten mamba som plötsligt svänger loss i en samba och drömmer sig bort till Alhambra och morernas blomstrande rike med sefarder, katarrer, gitarrer och kentaurer.

Befria oss - kasta loss!
Lätta ankar!
Hjärtat bankar!

Tills havs vi styr och skummet yr
Uppå böljan den blå vår färd den går
bland kobbar och skär
Vad skönt att va här!

Tuladeri och tuladera.

Vem hade trott, när tankarna vid skärgården stanna
att den bruna träbåten bland andra
styrdes av en grön liten mamba?

Giftig, I told ya!

Blod och fika.

Ytterligare ett intressant sammanträffande. Med gårdagens inlägg i bagaget läste jag som vanligt Sundsvalls Tidning till frukosten. Fastnade i ett porträtt av Roger Pontare på familjesidan.

"Vi träffar honom på Hudiksvalls sjukhus efter ett besök på blodgivarcentralen.

- Jag har gett blod sedan värnplikten. Jag fick 20 kronor per gång då och det räckte till ett par fika på markan. Om man räknar bort uppehåll på grund av flytt, så har jag säkert hållit på i 40 år."

Där ser man!

Här skulle man kunna säga något om det bedrägliga i folks minnesföreställningar och att man i exempelvis rättegångar alltid måste förhålla sig kritisk till vittnesmål. Men det som kommer till mig är en matematikuppgift:

Sven-Åke ger blod och får 30 kronor varje gång. För dessa kan han köpa 24 öl. Roger ger också blod och får 20 kronor varje gång. För dessa kan han köpa två fikor. Om Sven-Åke också vill fika för 20 kronor, men samtidigt uppgradera sin fika till en ölfika - hur många öl får han då?

Jag får också upp Hans Villius i skallen:

"Året är 1970. Mannen på bilden gör rekryten och har just lämnat blod. Nu ska han köpa öl för de 30 kronor han fått för sin insats. Snett bakom om honom står en annan värnpliktig. En man som sedermera ska bli känd som artisten Roger Pontare. I sin näve har han endast 20 kronor, men det är inte förrän 43 år senare, efter ett oförargligt porträtt på lokaltidningens familjesida, som han ska inse att han har blivit lurad."

Öl och blod.

Gav blod idag. Det känns bra att hjälpa till. Förutom den känslan får man också välja en premie. Till exempel ett presentkort på femtio kronor i stadens butiker. Om man har med sig ett som man fått tidigare kan man byta två presentkort mot en biobiljett. Det gjorde jag idag.

Jag träffade också Sven-Åke, min gamla fotbollstränare. Det var ett fint sammanträffande eftersom jag minns det som att det var när jag som liten var hemma hos dom och fikade ur en "jag är blodgivare"-mugg som jag första gången blev varse att blodgivning fanns.

Jag sa till Sven-Åke:

- Du har gett blod i många år du.

Han svarade:

- Ja, 43 år. Det du!
- Mäktigt, sa jag.
- Jag började när jag låg i lumpen. Då fick man trettio kronor och då kostade en starköl 1,24. Det minns jag precis. Och man fick ju mer än trettio liter bensin för det.

Han kunde alltså köpa 24 starköl för en blodgivning 1970. Det framgick dock inte vilken storlek och inte heller om det var på Systemet eller på restaurang. Men om vi säger att man kan komma över starköl för 10 kronor burken på Bolaget idag, då blir det ju fem bärs för en blodgivning med dagens ersättning.

Skral utveckling på blodgivningsfronten!

Om nu inte landstinget redan gick på knäna ekonomiskt skulle jag redan ha författat en insändare och krävt höjning till 240 kronor. "Jag och många med mig vill ha 24 starköl!" Men lite känsla för feeling har man ju i behåll.

Glimt.

Prokrastinerar vidare.

Men på söndag kommer i alla fall Kalejdoskop. Det känns skönt med ett offentligt avtryck som ett bevis på att jag faktiskt gör nånting ibland. Här är den så kallade trailern:

Svängom.

Apropå uppseendeväckande dans.

Omdaning.

Det är mycket nu. Mycket uppskjutning. Mycket Youtube. Mycket som bara nuddas vid av tanken för att sedan trängas bort. Många skulle säga - och jag också ibland - att jag inte gör någonting.

Jag tänker
- att jag ska skriva en dikt om vad som skulle hända om man verkligen kunde klä ut sig till en flod.
- att jag ska ringa den där trumpetaren och öltillverkaren i Revsund och fråga om han har några problem.
- att jag ska se längdskidåkningen på teve.
- att jag ska kontakta ett produktionsbolag "helt förutsättningslöst".

Förutsättningarna för den kontakten, eller baktanken så att säga, är ändå att jag behöver en inkomst. Jag har ju bara kvar en regelbunden just nu och för att vara regelbunden är den egentligen väldigt sporadisk.

Så det jag har nu, det är ställtid. Jag insåg det idag och därför tillåter jag mig att vara planlös den här veckan.

Och det är ju då man gör små upptäckter också.

Som den att på Mississippi 1870 fick gentlemannatjuven så han teg.



Och att U Can't Touch This var 1990 års Gangnam Style. Folk gillar lustiga danser. Jag också.  Stop! Hammertime! (Jag gillar även hans kläder.)

Jahapp. Vad ska man göra nu då?