Det flödar mycket inom dig, sa hon. Och nu känner jag det. Oj, vad det flödar!
Kommer det ut något då?
Ja, några små anteckningar har det allt blivit, men det bästa är att jag de senaste fjorton dagarna har gått omkring med en känsla av öppenhet. Att jag är öppen för intryck. Öppen nog att beröras på djupet.
Detta sammanfaller med att jag bestämde att den 14:e juni skulle bli min sista arbetsdag på några veckor. Efter det har mina tankar fått vandra friare,
homo oeconomicus har trängts undan och mitt hjärta har mjuknat.
Det här med arbete och fritid är komplext - kopplingar åt alla håll! - och det skulle ta lång tid att sortera alla tankar jag har just nu. Det flödar, som sagt. Vad sägs om att bara slänga fram tre iakttagelser?
1. Den 28:e juni såg jag en t-shirt med tryck. Det stod: "Make love, not work"
2. Den 11:e juli hittade jag fram till en gammal artikel/bloggpost hos The Guardian:
Top five regrets of the dying. Det är ett referat av en bok som en sköterska som jobbar med palliativ vård har skrivit. Det handlar alltså om vad folk ångrar när de ligger på dödsbädden.
Nummer ett på listan på listan är att "jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte levat det liv som andra förväntade av mig." Nummer två på listan är att "jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt." I viss mån, men det är förstås olika från individ till individ, hör de ihop. För mig hör de ihop mycket.
3. Tidigare idag läste jag en bloggpost som uttrycker en ideologisk sida av det här. En infallsvinkel på politiken av idag.
"[S]om Stefan Löfven uttrycker det – utan att
Mats Knutson förmår ifrågasätta: Det är bara genom mer arbete som vi får
råd till välfärd. Vilket betyder att hur mycket vi än automatiserar,
robotiserar, datoriserar, effektiviserar och rationaliserar så kommer vi
ändå alltid att tvingas arbeta mer för att ha råd med skola, vård och
omsorg. Som om produktion med hjälp av robotar, datorer och maskiner
inte skulle kunna beskattas på liknande sätt som människans arbetstid
beskattas."
Det är Birger Schlaug som
skriver så. Det gamla miljöpartispråkröret är besviket på att politikerna har tillväxt och inte utveckling i tankarna. Det skulle lika gärna kunna vara Nina Björk som hade skrivit det. Hon har också ivrigt satt fingret på att vi trots alla de tidsbesparande åtgärder och uppfinningar som gjorts ändå fortsätter att jobba och jobba och jobba och inte tar ut tidsbesparingen i just tid.
Det gör mig faktiskt lite ledsen.
Folk kommer fortsätta ligga där på dödsbädden och ångra att de jobbade så mycket. Ångra att de inte var mer med sina barn, som egentligen var det som gav mening till livet. Ångra att de inte var mer med sina vänner, som var de som egentligen fyllde livet med glädje och gemenskap. Ångra att de inte oftare hade tid att sätta sig vid en sjö eller på ett berg och bara titta och känna vördnad.
Det där sista låter som frihet, tycker jag. Många politiker som vill att vi ska jobba mer menar att det leder till större frihet. Vad är det för frihet de i själva verket pratar om då?
Som sagt, tre iakttagelser bara. Ämnet är stort som världsalltet.
