Att ta bort ett blad

Man ska ta bort ett blad som nästan är helt brunt. Och då följer hela jävla blomman med.
















Yuccapalmens status i Tvivlets lägenhet har därmed nått en ofattbart låg nivå.




















Men det finns hjälp att få och förebilder att ta efter.

Trevlig helg och lycka till med dina gröna vänner!

Dåliga författare

Förra hösten såg jag på dagensbok.com att bokförlaget Forum, tidningen Expressen och bokklubben Månadens Bok hade utlyst en romantävling. Det gällde att skriva en samtidsroman där en okonventionell kärlekshistoria och ett brott mot minst ett av de tio budorden skulle ingå. Jag tänkte att jag skulle vara med, men jag var för odisciplinerad för att få ihop en bok.

Igår kom juryns beslut om tävlingens utgång. Ingen vann. Juryn säger i ett pressmeddelande att inget av de 318 bidragen var en stor samtidsroman. För dåliga bidrag helt enkelt.

Utbetalningen av 500 000 kronor och utgivningen i fyra länder ställs alltså in. Vad synd. Jag hade gärna tagit emot det.

När Eddie var ung

Positiv förvåning. Det har dagens musiklyssning bringat mig.

I mitten av 80-talet gavs en kassett med Eddie Meduzas tidigaste inspelningar ut. Den hette "1964-1972 Första försöken". Ljudet är brusigt och svajigt. Eddie var runt tjugo när de där låtarna spelades in och några av spåren visar att han kunde ha blivit en helt annan artist än den han blev.

"In the neighbourhood" och "Running" låter som Kinks eller nåt. Rena britpopen. Och "Popping up" är en rolig instrumentalare. Miltals från den senare boogierocken med titlar som "Mera brännvin", "Ronka, runke kuk" och "Slit mig i röven". Han kanske blev förbittrad över alla recensenters sågningar, förbittrad och trotsig. Det skulle i så fall vara en sympatisk tolkning av hans artistskap. Jag menar, de tidigaste låtarna visar att han försökt vara en seriös artist. Enligt eddiemeduza.se låg till och med barndomsskildringen "13 år" från Eddies debutalbum på Svensktoppen.

1979 kom plattan "Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs". Eddie var raggarnas artist och stod i opposition mot punkarna. Bland musikjournalisterna var punken kreddig och Eddie Meduza led ett svårt nederlag hos rockkritikerna. Han svarade med att skriva några låtar om Sveriges mest inflytelserika kritiker på den tiden: "Mats Olsson runkar kuken", "Mats Olsson e en jävla bög" och "Kuken står på Mats Olsson". En smula infantilt kan man tycka. Jag tycker ändå att det verkar som att Meduza sjunger ut en ärligt känd bitterhet.

Här står man och försöker göra nånting bra
Men mina låtar är det ingen som vill ha
Åå-oh, jävla kukar!

Det kvittar om jag gör världens bästa bit
För alla tycks ändå tycka det är skit
Åå-oh, jävla kukar!

Slit mig i röven så skiten rinner
Sug min kuk, era jävla svin
Åå-oh, jävla kukar!

(ur "Slit mig i röven" från skivan Fräckisar, 1983)

Men som sagt, på de första hemmagjorda inspelningarna finns en annan sida av Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette.
Lyssna på:
Eddie Meduza - In the neighbourhood

Upphöjt i min hjärna

Vissa saker etsar sig fast. Ibland vet man inte varför. Jag kommer ihåg att vår lärare Maud, som vi hade i fyran, ägde en tax som hette Shadow. Jag kommer ihåg att de hade äggburgare på grillen i Pilgrimstad, men att jag tog en parisare. Det var typ 1989. Jag kommer också ihåg en gång när jag såg min pappa styrketräna med en ful jävla hemmagjord skivstång, som inte var någon skivstång utan bara ett metallrör med tunga fyrkantiga saker fastsvetsade i ändarna. Men då tyckte jag inte att den var ful. Då var den bara normal för då var jag ett litet barn.

Varför minns jag just detta? Det finns ju tusentals liknande händelser som är bortglömda. Befann sig min hjärna i ett särskilt fördelaktigt minnesläge?

Andra saker vet jag emellertid precis varför jag kommer ihåg. Jag minns en artikel av Andreas Malm i DN för att den var viktig, välskriven och allmänt briljant. Ett och ett halvt år efter att den publicerades kan jag med säkerhet säga att den bidrog till min förståelse av livet på jorden. Det är väl något att minnas. Artikeln hade rubriken "Oljeomloppets eldfängda logik". Läs den gärna. (Och har du redan läst, läs den gärna igen.)

Stora ungdomssucken

Åh.
Farväl Falkenberg.
Hej då Uppsala.

Varför har jag så svårt att hantera att jag inte kommer vara ung för evigt?
När jag försöker tänka förnuftigt på det ser jag att det går bra att vara 45 också. Men jag vill inte. Eller det går inte.
Jag är inte klar. Jag kommer aldrig bli klar. Jag får svårt att andas av saker som aldrig blev gjorda. Och av saker som inte kommer att hända igen.

Kan jag inte få göra om?
Jag vill leva en gång till.

Det här är det jag tänker allra mest på. Inte för att jag är olycklig. Inte för att jag ångrar hur jag levt mitt liv. Utan för att jag vill så mycket mer och för att jag hatar livets obeveklighet.

Vad är det jag rädd för?
Är jag rädd för att dö?
Eller bara för att åldras?
För att stelna?
För att aldrig få uppleva extas igen?

Tvivlet jagar en ny kick. Ett nytt kvitto på att han är ung.
Det är inte vad vi kallar hållbar tillväxt.

Växter i Norrbotten

Jag har en klasskamrat som hyr ett rum av en familj. Hon har pratat med mamman i familjen om varför det är så svårt att hålla krukväxterna fina. Min kursares växter har nämligen magrat av succesivt under vintern och hennes värd har haft samma problem, vilket hon inte brukar ha.

Hennes teori var att norrbottnisk vinter utan snö blev alltför mörk för växterna. De mår inte bra.

Men nu ligger snön, vit och fin. Vi får se om det blir någon skillnad. Det kanske är för sent dock. Våra kära blommor är måhända redan alltför svaga.

Jag förstår er

Åter i mitt hem. Krukväxttemat gör sig påmint.

















Så går det. Skönt med nåt omkomplicerat.

Samtal

Att ta det lugnt. Att ha tid.
Det kräver tankekraft. Motstånd.

Så mycket fantastisk musik att upptäcka, så många texter att läsa, så många videoklipp att se och så många radioprogram att höra.

Just nu tror jag på det fysiska mötet. Lyssna och prata med mina för ändamålet avsedda organ.

Att ha tid för människor utan media.
Jag kanske klarar det. Medgång.

Tillskott

Efter det gångna succéåret och efter noga genomförd omvärldsanalys har Tvivlet besluta att utöka verksamheten med en bildredaktion. Dess utsökta fotografier publiceras på en helt egen adress: tvivlet.pixbox.se.

Nu ser vi framåt mot nya djärva verk.

Kreativa 07

Jag ville bli lite mer kreativ och tänkte att inspiration kanske fanns att hämta i en bok jag fick vid ett besök hos Master.

"Det hjälper inte att gå originellt klädd, låta hår och skägg växa och se aldrig så märkvärdig och genialisk ut. Endast genom klar tanke, träget arbete och ett fullkomligt behärskande av uttrycksmedlen har han en möjlighet att nå de stora resultaten.

Medan jag talar om konstnärens arbete, kanske jag också ska tala litet om ordet inspiration. Många människor tror att konstnären är någon sorts gudabenådad varelse, som ligger på ett sofflock, stirrar i taket, röker på en krokig pipa och så helt plötsligt rusar han upp gripen av den gudomliga inspirationen, fattar penslar och palett och börjar liksom i ett rus kasta ned sina ingivelser på duken. Detta är en romantisk karikatyr av konstnärligt arbete. Går man bara omkring och väntar på att inspirationen skall infinna sig, löper man nog risken att inte veta hur man skall hantera sina verktyg, när den väl kommer." (Ur "Ur konstens värld. Läsebok för grundskolan" 1962)

Det är ett hårt arbete att vara konstnär.
Nåja, jag kan ju ändå inte rita så bra. Men jag är i alla fall man. Det verkar vara en förutsättning. Jag får göra något annat istället.

Samklang

Skrumpnande krukväxter är ett av den torra januaris kännetecken. Om man inte vet hur man vårdar sina gröna vänner.
Ett annat är de vilande alarnas oslagbara gråhet. Al är inte ett särskilt vackert träd ens under perioden av grönska.
Skrumpnande krukväxter är förstås alla månaders kännetecken. Så otroligt kortsiktigt av mig att påstå att det skulle vara något januarispecifikt. Det gäller ju bara att vattna.
Martin har köpt en luftrenande fikus. Den vill ha mycket ljus. Om den får vatten och ändå skrumpnar kanske vi kan säga något om årstiden.

De andra dagarna

Nyårsdag.
Sitter ensam i ett okänt rum som jag fick nyckeln till igår. Lyssnar på Labradorband.
Första dagen på nya året och jag är rastlös. Det är en jobbig känsla nu, men om den håller sig blir 2007 ett händelserikt år.
Ojdå. 2006 är inte här längre.
På spegeln i det okända rummet sitter en Stenmarkbild. Två personer blickar bort från betraktaren ut i evigheten. Den ena säger:
- En dag ska vi alla dö.
Svaret:
- Alla andra dagar ska vi inte det.