måndag, oktober 12, 2009

Rymd.

Jag höll på en dag förra veckan med ett inlägg som aldrig blev som jag ville. Här kommer det i alla fall parentetiskt. Egentligen handlar alla inlägg nu om att det finns nya bilder att titta på.

(Katastroferna biter sig kvar i mig. För den som är långt bort och har "nyheter från utlandet-perspektiv" är katastrofer inget ovanligt. Ena dagen torka, den andra översvämning och den tredje en supertyfon. Ända tills katastrofen rör dig och de dina. "Man kan inte förstå hur något sånt här kan hända. Det är förfärligt. Livet är helt omkullkastat." Men i Belgien läser någon tidningen och höjer inte minsta lilla hårstrå i ögonbrynen för det är bara ännu en katastrof.

Att allt är som vanligt och ändå inte - hur ska man förstå det?

Det är till exempel inte helt ovanligt att många arter under en period på jorden dör ut. Under de senaste 542 miljoner åren har det hänt minst fem gånger. Vissa hävdar att det kan ha hänt upp emot tjugo gånger. Senaste gången det hände, för 65 miljoner år sedan, dog ungefär en tredjedel av alla däggdjur. Med det perspektivet frestas jag att säga: "Vad gör det om vi nu producerar och konsumerar jorden till döds? En flora, en fauna, en mänsklighet betyder ingenting 4 000 ljusår och 500 miljoner år bort."

Förra året gav Ulf Danielsson, professor i teknisk fysik, ut en bok som heter Den bästa av världar - skapelse, slump, apokalyps, död. Enligt Sydsvenska Dagbladet är det bästa kapitlet det om meteoriter och naturkatastrofer: "Där möts mänskliga tragedier och kosmisk likgiltighet, religiös vilsenhet och filosofisk förtvivlan, dinosauriernas utplåning och världars uppgång och fall, utan att trängas."

Mänskliga tragedier och kosmisk likgiltighet. Det är alltså där jag tycks uppehålla mig för tillfället. Jag ska ta och läsa det där kapitlet.)

Här skulle det ha varit ett slut om att det är lidandet som skapar mening, men jag fick alltså inte till det och just nu har jag ingen lust att tänka mer på det där.

1 kommentar:

Ida sa...

Fint inlägg!

Jag håller med! The gift of pain finns det en rolig bok som heter i mina föräldrars never-ending-bokhylla. Det är nån läkare som förklarar hur tacksamma vi ska vara för smärtan som ju påminner oss om vad som gör ont, utan smärtan skulle vi inte dra undan handen från plattan och då skulle vi skada oss osv. lite roligt!