Iwan.

Vi gick på konsert igår. I en hög och smal kyrka skulle vi få oss en musikalisk upplevelse med en cellist och en slagverkskvartett som spelade Bach och Tan Dun. Det lät mycket spännande.

Cellisten Iwan Monighetti började med att säga något i mikrofonen som var placerad bakom scenen så att man bara såg honom från bröstkorgen och uppåt. Han hade en halvblond pottfrisyr och skägg runt munnen. Han tråcklade sig därefter fram med sitt stora intstrument mellan allehanda slagverk som scenen var belamrad med. Han satte sig ner och vi trodde då att vi skulle få Bach. Kanske något stillsamt och kanske något vackert.

Han tittade upp på pubiken och så skickade han iväg en ton som han lät klinga upp längs de guldbemängda pelarna och de gotiska valven. Och så kom en till. Ljuden svävade omkring oss. Jag slogs av det fysiska i ljudet. Det där är något som vanligtvis försvinner när man lyssnar i högtalare i ett litet rum, att ljudet verkligen transporteras genom luften så att man nästan kan peka på det och säga: Där är det. Där vibrerar det senaste stråkdraget iväg och där studsar det mot taket och nu kommer det tillbaka.

Han spelade inte Bach först. Vi vet inte vad han spelade. Förmodligen var det det han sa i mikrofonen innan. Det var något modernt och ganska häftigt. Framfört med stenansikte.

Bachsviten som följde var inte häftig. Bach anses väl allmänt som den bästa någonsin, men det framgick inte här. Mest beror det nog på att jag inte är inlyssnad på denne gigant bland giganter. Jag började snart tänka på annat.

Jag noterade att fingrarna rörde sig snabbt över greppbrädan, men eftersom de ändå måste hålla fast strängarna ett kort ögonblick blir den visuella effekten något hackig. Som att se ett videoklipp på en dator som är för långsam. Stenansiktet var dock intakt som en stillbild.

Jag började räkna Jesusbilder. Hittade nio, kanske tio. Anade att det nog fanns en till bakom en av pelarna, men kunde inte räkna in den. Det hade varit ohederligt.

När Iwan fick applåder och gick ut blev jag glad. Jag tänkte att nu blir det mer livat när slagverkarna kommer. Iwan kom in igen och fick mer applåder och gick av igen.

Det fanns inget draperi eller så bakom scenen så man kunde se Iwan irra omkring där för en stund. Gå först mot altaret och sedan vika av åt höger och sedan göra helt om åt vänster. Stanna en sekund och sedan - nej, han går mot scenen igen! Han får nya applåder och allt börjar om igen - en till Bachsvit!

Jag kände mig genast distraherad. Det började klia i ögat och det kliade i nacken. Jag tyckte att jag kanske svettades lite obehagligt. Det kliade lite i gommen, uppe till vänster längst bak i munnen. Det killades i örat när jag kliade mig med tungan. Det kliade lite på skenbenet också. Och så ville jag ändra sittställning. Hur gjorde jag det så tyst som möjligt?

Så tog det slut till sist. Han fick en lång applåd. Jag ville skrika "Äntligen"! Iwan log inte. Han gick av scenen och publiken fortsatte att applådera. Jag tänkte att en applåd ska han ha eftersom han har lärt sig att spela allt det där. 50 minuter med bara cello. Han kom upp och bugade igen.

Men han log inte.

(Sedan kom faktiskt slagverkarna och då blev det riktigt fascinerande. Nu ska jag gå och äta glass. Tack för ordet.)