Återvändsgränd

På söndagar kan man gå omkring i morgonrock hela dagen. Man kan sitta och klicka runt på Sveriges Radios hemsida och lyssna på gamla och nya lustigheter. Inte det djupsinniga. Grodor och På minuten ska det vara.
På söndagar kan det också vara så att det som finns hemma att äta är knäckebröd och palt utan fläsk. Då äter man det hela dagen. Och så länge man har lingon och smör till palten finns det ingen anledning att önska sig något annat.
På söndagar finns det tid. Den dag då det är lättast att vänta lite. Just nu väntar jag med att göra analyser av radioprogram, väntar med att diska, väntar med att skriva manus till radioteatern och, ja, väntar med att klä på mig.
Det är så lätt att inte göra något alls när det är söndag och man är ensam.
Så här får det inte fortsätta.

Min skola

Klockan ringer vid åtta. Jag äter frukost till PiteFM:s morgonprogram Java och förundras återigen över Mattis sätt att prata i radio. Hans röst går igenom högtalaren och allt han säger blir underhållande. Jag sitter i min etta skrattar högt när hans kommentar till Elins och Charlottes sallad blir: "Blandad kompott". Vissa kan säga så mycket med så lite. Uj uj uj. Annars är det Elin och Charlotte som driver hela programmet framåt. Somt är fantastiskt roligt.

Fyra extrema polarkrafter senare cyklar jag till skolan. Hejar på Valle som jag ska sända med imorgon. Han ser enligt egen utsago tio tv-sända fotbollsmatcher i veckan och har lika Moore inne på sin toalett. Moore är "Sveriges snabbaste livsstilsmagasin för män". I den har tjejerna bara förnamn och inga kläder på sig. I den kan också en intervju med Adam Alsing se ut såhär:

"Du morgonpratar i Mix Megapol också tillsammans med Gry Forssell. Hur ser Gry ut klockan sex på morgonen?
– Förvånansvärt fräsch. Men så går hon också upp klockan fyra, så att hon kan sminka sig, lägga håret och välja kläder i en och en halv timme. Själv hoppar jag in i duschen och piper iväg.

När tar du första morgonsnusen på morgonen?
– Efter första kaffet. Kvart över fem. Sen kör jag på.

Du snusar ju sådana där macho-maxi-snus.
– Javisst, de måste vara stora för att bita. Men om jag får in en kvinnlig gäst i studion, så spottar jag ut den. Då vill man se söt ut. Om Jill Johnson skulle gästa radiostudion, till exempel."

Jag kommer till skolan vid nio. Här i Piteå är dörrarna ofta öppna. I ett klassrum sitter ljudingenjörerna och spetsar sina öron. Läraren säger vad de ska lyssna efter: "Hörde ni vad som hände i diskanten där? Vi tar det igen." Från ett rum en bit bort dundrar trummor. Det är dansarna som kör sitt morgonpass. De lufsar som björnar i sin sal med massor av speglar. Själv fortsätter jag bort till radiokorridoren. Här ligger en av skolans studior och därifrån hörs en massivt ekande elgitarr. Och så kommer jag in i det stora landskap som är radioredaktionen. Sju öar med tre datorer vid varje. Det är här vi har dagens lektion. Vi redigerar i WaveLab.

Några timmar går och det är dags för lunch. I radiokorridoren åker fortfarande en ensam elgitarr omkring, men nu med stummare och hårdare ljud. Vi går mot kåren och möts av en parad med långa, stora och håriga mikrofoner och därefter kommer en tjej med ett lustigt fodral till sitt instrument. Någon form av klarinett?

Jag äter medhavd matlåda, men har inga bestick med mig. På den här kåren får man micro, tallrik, glas och bestick. Och när man har ätit klart behöver man inte diska. Det gör någon annan.
Det är efter en sådan förmiddag man säger: "Det här stället alltså..." och menar positivt.

Excuse me, mr Officer

Min första post kom igår. Musiktidningen Sonic. Så ska det vara.

De skriver om eurodisco. Nu är det okej att gilla eurodisco. Nu får man gilla Corona, Blümchen och Snap. "Att omvärdera det förflutna är alltid enklare än att värdera något medan det sker."
Vad menar Jenny Damberg när hon skriver så? Menar hon att hennes åsikt skulle bli mer rätt efter ett tag? Vad är det för värden hon vill bestämma?

Alexander Bard tror att eurodiscon är utskälld eftersom "den går rakt på och exploaterar de enklaste och rakaste greppen inom popen" och därför att det inte finns någon "plats för traditionella musiker eller något annat finlir inom eurodiscon och det stör musiksnobbarna."

Ja, jag vet inte. Men de som lyckas utnyttja klichéer och kända mönster allra bäst, de ska premieras. "Sagan om ringen" till exempel, inte direkt nyskapande, men dundersuccé. Det finns regler för hur man skriver dramatik och de har funnits sedan antiken typ. Tolkien och Peter Jackson kunde och kan de utan och innan. Det finns regler att använda sig av och det är det den bra eurodiscon utnyttjar så skickligt. De är små popdramer eller popsagor.

Men det finns ju såklart dålig eurodisco också. Och i och med att sonicskribenterna utnämner de 15 bästa låtarna inom genren fortsätter popsnobberiet. De roffar åt sig tolkningsföreträdet och vad ska jag säga om det?

Jag tror jag är för. Såhär är det: Alla kan inte få vara lika bra och allt får inte vara lika viktigt. Om det vore så att allt var lika viktigt skulle kaos råda. Vi behöver opinionsbildare och makthavare. Problemet är väl snarare att de som syns och hörs mest är vita och män och inte arbetarklass. Makten måste fördelas på fler.

Viktigast av allt förstås: Toleransen.
Man får gilla Günther. (Men det är fan inte rätt.)

Matbloggen

Jag noterar att mina inlägg ofta handlar om mat. Och jag som hade tänkt mig att det skulle handla om musik och andra kulturella yttringar. Mat är i och för sig också kultur.

Finns det några låtar som handlar om mat?
Peaches - The Presidents of the United States of America
Little Green Apples - Roger Miller (Gröna små äpplen på svenska)
Köppäbä-visan - Bengt Pegefält (Fån´t ja en körv så huppä ja i älva...)
Apple, Peaches, Pumpkin Pie - Jay & the Techniques

Det verkar finnas många. Frukter dominerar säkerligen statistiken.

*söker på internet*

Jaha, ser man på: http://www.mixedup.com/foodsongs.htm
Några titlar:
"Shish Kebab" - Ted Heath
"A Long Strong Black Pudding" - The Scaffold
"Potato Chips Polka"- Brave Combo

Det är bara skojare som gör låtar om mat.
Och den där listan alltså... Strawberry Fields Forever t.ex. handlar ju inte om mat.
Men det gör väl inte Köppäbävisan heller.

Liv i Piteå. Det handlar mycket och mat och musik.
Jag har till exempel precis gjort slut på en vit paprika. En låt om det skulle väl rimligen hamna i genren vit mat-musik.

(...)

Just ingen blogg idag. Maten överordnas ordet. I begynnelsen var väl ändå maten.

Smör, ost och stil

Jag är bra på att hålla osten snygg. Även i smörbyttan är jag noga med att ha en jämn och fin yta på väg mot botten.
Så bjöd jag hem två kursare. Vi drack te och åt ostmackor och plötsligt blir jag pikad för smöret. Kan folk inte bara hålla igen truten?

Jag viker mina kalsonger. Jag slösar inte på livsmedel. Jag håller osten rak och fin. Jag ser till att smöret är jämnt. Plus att jag har mina skivor i bokstavsordning. På dessa sätt är jag ordningsam, ja nästintill pedantisk. Men vad spelar det för roll? Kan jag inte få ha mina små skötebarn för mig själv?

Äh, skojar bara. (Eller gör jag?)

Gillar du det här så gillar du det här

Nu börjar det närma sig radiosändningar här. Det verkar som om jag och Elin och Charlotte kommer att sända ett brett retroprogram. Min idé heter "Gillar du det här så gillar du det här". Ett program som blottlägger populärmusikaliska släktskap.
Fast jag kom precis på att det är ett rätt dåligt namn. Musikjournalistik går ju inte ut på att tipsa om musik. Det verkar så ibland.

Nåväl, löven gulnar häruppe och idag strilar ett lätt regn över Piteå. Jag har en enorm cheddar i mitt kylskåp som jag är rädd ska bli gammal. Får väl öppna mitt hem för främmande. Det vore en anledning att fullborda min flytt också. Att det ska vara så svårt att löpa linan ut.

Observera: Ny länk till Liv i Sverige. De har länkat till mig också. Det är jag glad över.

Morgondagens journalister

Vi skulle ta med exempel på god och dålig journalistik idag. Artiklar ur press eller inslag från radio som utmärkte sig positivt och negativt. Redovisningarna och diskussionerna blev mest till ett långt klagande på kvällspressen ända fram till den sista gruppen som lyfte fram en USA-kritisk artikel i Ordfront som ett exempel på bra journalistik. Sällan har så många öppna dörrar slagits in av så många journaliststudenter.
Men jag borde inte sitta här och racka ner på min klass. Jag hade inte ens med mig några exempel och jag sade nästan ingenting under det klassvisa samtalet. Så dags att gnälla nu...

Det känns som att det kommer att ta en stund att acklimatisera sig här uppe. Jag är fortfarande sorgsen över att jag brutit upp och hamnat här även fast jag valt det själv. När det förut har krävts att hitta nya former för min tillvaro har jag tyckt det varit roligt. Jag har aldrig känt såhär förut. Det känns både skönt och inte. Det är skönt att jag har funnit trygghet, men betyder det att jag inte är öppen för utveckling längre?

Famlar i Sundsvall

Hej.
Har skrivit två mejl nu i natt.
Jag försöker orientera mig.

"Nu sitter jag i Sundsvall och ska fortsätta mot Piteå imorgon bitti. Det har varit jobbigt idag. När jag skulle skriva en lapp till K. blev jag så himla ledsen. Det blev så definitivt att min inbodda och trygga tillvaro nu dragits undan. Och hon är på kickoff och jag fick gråta med mamma istället, men jag ville ju att K. skulle vara där.

Nu har jag flyttat från Uppsala. Bort från platserna, personerna och tiden där mitt vuxna jag mer än någon annanstans blev till. Nu måste jag verkligen öppna mig för Piteå. Jag måste klara av att ge personerna där en chans och jag måste ge av mig själv till dom. Jag hoppas att det blir bra.

Jag är sorgsen och kommer nog vara det ett tag till, men snart finns en ny vardag och då glömmer man hur det var. Jag vet allt det där. Men samtidigt vet jag inte mycket alls. Hur det ska gå vet man aldrig riktigt. Det är det fina med livet. Man måste fortsätta vara på sin vakt."

"Jag står inför en utmaning. Hur ska jag kunna öppna mig för mina nya kursare och hur ska jag förmå mig att ge dom samma chanser som jag gjort med personerna i Uppsala? Jag är i en helt annorluna situation nu än när jag var ny i Uppsala. Då var jag en träkloss. Nu är jag en skulptur. Jag måste definiera om mig själv. Klarar jag det? Vill jag det? Jag måste hitta ett sätt att foga det nya till det gamla. Det kanske bara är att köra på, men jag är rädd att jag inte riktigt vet hur man kör på längre.
Hur gör man? Hur lever man?"

Jao, ny tid, ny strid, som Blues sade.
_____________________________________

Jag satte ihop en skiva till min flytt. Mycket fint.
Utdrag:
Ryan Adams - Let it ride
Detroit Cobras - It´s raining
Johnny Cash - Luther played the boogie
Kasey Chambers och Paul Kelly - Heartbreak Heartmend
Canned Heat - Goin' up the country
Bob Dylan - Baby stop crying
Dolly Parton - Tenessee homesick blues
Hellacopters - Rainy days revisited

Där fanns massvis av smått och gott och det hela var ganska amerikanskt.

Svängningar

Snart går flyttlasset Uppsala-Piteå.
Morgonens dimma har lättat, men jag är fortfarande nervös och orolig. Det känns i magen.
Idag börjar hösten.

Bloggen förmodligen tillbaka på söndag.