Melankolin fortsätter

"Det är samma spel, det är samma stad
Det är nya ansikten men samma hat
Då bäst just nu, samma poäng
samma poser men ett annat band på scen
Ta min hand och kom så går vi vidare

[...]

Förändras förändras aldrig
behåll din rastlöshet
Och stanna inte
såna som oss är aldrig framme
Ta min hand och kom så går vi vidare

Och stanna inte
Och stanna inte
Och stanna inte"

Jag måste vidare och trodde det skulle hända här. Det hände inte.
Man når en gräns då man måste sluta klaga. Jag har inte nått den än.
Imorgon åker jag till Uppsala. Nu vill jag bli glad igen.
Men frågan kvarstår: Hur ska jag gå vidare och känna utveckling? Jag hör ingen egentlig skillnad på den radio jag gör nu och på den jag gjorde på studentradion. Det kanske är distans jag behöver. Eller så är det tvärtom. Jag behöver riktig jävla hängivenhet.
Håkan tröstar så länge i alla fall. "Går vidare" finns på Nåt nytt, nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått.

Fick precis telefonsamtal från Prince Edward Island. Det kändes bra. Nu ska jag kolla i en atlas.