Mördargetingen.

Det kom in en geting i mitt kök. Den surrade precis så störande som getingar vanligtvis gör. Så jag tog fram stekspade och lappade till så att den åkte rakt in i väggen och tystnade. "Träff direkt", tänkte jag nöjt, men sedan greps jag av dåligt samvete.

Vad hade getingen gjort för att behöva dö stekspadedöden?

Den hade bara flugit omkring. Letat efter mat kanske. Surrat livfullt på sin väg genom tillvaron. Det var ju snarare så att det var mitt eget fel att getingen var därinne. Med öppen balkongdörr på en av årets hittills varmaste dagar får man räkna med en och annan insekt.

Jag började leta efter getingen. Den kanske bara hade svimmat av. Jag kunde kanske bära ut den i dess rätta biotop. Men, då var den borta! Jag sökte vida omkring där den smashats in i väggen, men jag kunde inte hitta getingen. Men jag har heller inte hört den surra sedan mitt oetiska överfall.

Nu sitter jag och fantiserar om att den har åkt in någon springa där den ostört kommer att ligga och växa till sig. Så en dag, när jag är ensam i min lägenhet, kommer springan att vara för liten och väggarna kommer att ge vika för den jättelika insekten. Det smular till och den kommer utkrypandes. Så står vi där, öga mot öga, jag och den hämndlystna mördargetingen.

Och jag ba': "Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåt!"
Och den ba': "Jag har legat här inne och återhämtat mig från den svåra skadan och funderat över vad som är värt nånting här i livet. Det är ju som att jag fått livet åter och jag är en ny geting nu. Och jag tror att jag har lärt mig livets svåra gåta, den om att älska, glömma och förlåta. Jag tycker att vi drar ett streck över det här. Jag lever ju!"

Jag pustar ut, kramar om getingen och säger förlåt igen. Sedan går jag till balkongdörren, öppnar den och getingen går ut. Den kravlar sig upp på räcket och betraktar utsikten en lång stund. Jag får för mig att den är lite rädd för att ge sig iväg. Men så kommer en kraftig vindpust och den hämndlystna mördargetingen sveps med mot nya äventyr.