Dödsryckningar

Yrvakna Tvivlet vänder på sig och somnar om igen.
Drömmer kanske om att en endaste gång stå sitt kast.

Proppmätta Vaksamheten får nog och stänger av.
Tänker att HM-reklamen är för porrig.

Hårt beprövade Empatin ler överseende ännu en gång.
Lurar sig själv med en tes om att ge också är att få.

-

Självcensuren hårdare än någonsin.

Penningen.

Roy Andersson har pantsatt hus och andra dyra grejer för att kunna göra sina två senaste filmer. Känns bra att veta att man kan göra så. Jag menar, att man inte behöver ha en årslön sparad eller två miljoner i pensionsfonder. Man kan bara göra det man brinner för också. Det ska jag göra.

Apropå pension. I somras intervjuade jag drogterapeuten Hasse Arvidsson som själv varit narkoman och alkoholist. Han hade värsta kaffemackapären i sin lokal och sa:
- Ja, du vet, som gammal narkoman kan man ju inte räkna med så mycket i pension, så jag har tänkt att jag åtminstone ska kunna göra riktigt gott kaffe.

Rikedom i pengar är bara en måttstock av många.

Orientering.

Bevis för att allt inte står rätt till: Jag parkerar bilen, låser den och går iväg, tar bilnyckeln och petar mig i örat.

För det första har jag kört alldeles för mycket bil på sistone. Det är egentligen den stora grejen. Men som Sahlin sa: Det är i detaljerna man ser djävulen.

Jag tog alltså bilnyckeln och petade mig med den i örat.

Nu krävs åtgärder. Jag tänker mig ett veckoslut på en mycket abstrakt konstmusikfestival. Eller kanske en heldag på fjället med övningar i flödesskrivning. Eller så åker jag bara till Sörfjolsta för att hämta ett par vinterdäck till ett Fågelstasläp, vilket är precis vad jag ska göra imorgon.

Vem håller jag på att bli? En sån som petar sig i örat med bilnyckeln?
Vart är jag på väg? (Obs! Inte i geografin. Jag vet att jag är på väg till Sörfjolsta.)

Allehanda Tvivel

Två ynka inlägg på hela oktober. Skärpning på torpet!
Jag ökar härmed postkvoten med 50 procent.

Nyheter:

• Apparaten kommer inte. Den portabla fältinspelningsapparat Tvivlet beställde för två veckor sedan från den amerikanska elektronikhandlaren avgiant.com finns inte i lager. Produkten är helt ny på marknaden, så ny att den enligt kundtjänsten hos nämnda företag inte kommer att finnas till försäljning förrän tidigast i början av december. Tvivlet överväger nu att istället välja dess föregångare (Marantz PMD 660) eller häva köpet och satsa på en Zoom H2 hos den lokala handlaren Musikbörsen.
• Barbropappan sover. Bakom en stängd dörr sover Tvivlets lägenhetskamrat. Tvivlet skulle väcka honom vid 12. Klockan är i skrivande stund 12:27.

Ekonomi:

• Obetald räkning numer betald. Vid ett besök i den lägenhet dit Tvivlet har posten ställd fann han att han fått en räkning från Journalistförbundet. Det var inte bara en räkning. Det var även en påminnelse om att han inte betalt medlemsavgiften. Avgiften är nu betald och Tvivlet låter hälsa att han är mycket lättad: "Den som är satt i skuld är icke fri", pustar han i hörnet av soffan. Trött, men mycket lycklig.

Sport:

• Hur allvarlig är skadan? Tvivlet har ont i sitt vänstra knä. Bandykarriären, som befinner sig i en ny gryning, kan vara i fara. Tvivlet uppger att han vill komma till en naprapat.

Väder:

• Dagens. Solen skiner och fåglarna kvittar. Utanför fönstret går en dam i röd, halvlång jacka och grått hår.

Evenemang

• 19/10. Tvivlet och Barbropappan ska åka till Sporthallen och bada. Båda är mycket förväntansfulla.

"Vi går där när livet går nån annantans"

Nu är det för segt igen.

Fick ett mejl igår om stormar på Gotland.
Rasande hav.
Mer sånt!

Själv är jag arbetslös. Borde kanske rasa lite mer gentemot det. Den här förmiddagen har ägnats åt slött jobbsökande. När en annons som passar mig dyker upp tänker jag: "Det där borde jag söka." Flippar sedan vidare i det oändliga internet.

"Dag kallare. Natt kallare."

Under det senaste året har jag överraskat mig själv med att vara handlingskraftig. För närvarande verkar allt detta bortblåst. Nu sitter jag stilla, fastnandes i mina egna tysta konventioner. Jag är ju glad egentligen.

Jag har en del idéer (odla ett bristfälligt skägg och skaffa keps till exempel), men många är introverta (som du kanske redan förstår) och lär knappast generera några pengar.

Eller ljudkonst, ljudkonst, ljudkonst - lyssna!

Ja, du hör.










Ont i örat av
Patrik Entian

(OBS! Jag är inte deprimerad. Jag vill inte dö. Jag vill bara vara lite kreativ, men tycker att det händer för lite i min hjärna och utanför.)

Svart meddelande

1.
Svarta kalsonger och svart luvtröja i svart gryning. I hörnet blänker en svart gitarr. Jag vet den bär på svarta toner.
Grå persienn åker upp, åker ner, åker upp igen. Gråa alar spänner sina gråa ögon i mig.
Grå persienn - NER!
Svarta kalsonger döljs av svart polyester. Svart te försvinner i svart mun. Golvet svart, köksbänken svart.
Svart rubrik: Mörk framtid för belysningen.

2.
Gamle svarten, kamrat förbi svarta spelhålan. Svart kontorsstol. Datorns skärm ännu svart.
Grå markiser upp och sen lite ned. Grått snöre bredvid grå kabel. Gråa hår på gråa arbetskamrater.
Grå likgiltighet.
Svart moln över grannens svarta axlar. Svart lur aktiveras med svart tangent.
Svart meddelande: Sluta va' så svart!

Alltid rött, alltid rätt.

Röd tröja imorrn. Imorrn är det röda tröjor som gäller.
Krossa regimen i Burma!
Och om det är så att den bara lyssnar på Kina då får vi väl ta och bojkotta OS.

Fotboll och vanmakt.

Med knagglig Tomas Nordahl-röst:
"Jag tror nog att han hade fått in den där om han varit italienare."

Lars är rolig när han gör sig lustig över fotbollskommentatorer. Som över Tomas Nordahls italienkärlek. Eller Glenn Hyséns ibland dumfolkliga göteborgska inlägg:

"Asså, jag vill ju inte säga nåt dåligt om Island, men dom var ju JÄVligt dåliga."

Samma härliga avsaknad av inre logik har en del inlägg på SR Västernorrlands insändartelefon haft på sistone. Det har naturligtvis handlat om Sverigedemokraterna:

"Asså, jag är ju inte invandrarfientlig eller nåt sånt där, men man måste ju få TYCKA att det har blivit för mycket."

Och sen kommer den vanliga smörjan där svaga grupper ställs mot varandra. Gamla och sjuka på ena sidan, invandrare på den andra. Vanmäktiga mot vanmäktiga.

Stora uppgifter för etablissemanget: Att lyssna. Att vara inkluderande. Att jobba för intergration. Att skapa mötesplatser.
För individen: Att ställa frågan "vad kan jag göra?"

Ahh, börjar jag bli arbetsskadad?

Det är Beck.

Två aspackade killar tar tunnelbanan mitt i natten. Bara en liten bit bort står Mikael Persbrandt.
Den ena killen slöddrar till den andra:
- Det är Beck.
Den andra suckar till svar:
- Nej, det är inte Beck.
De hänger på varsin gul stolpe, svårt att hålla balansen när vagnen kränger.
- Jo, men kolla då. Det är Beck.
- Nä, det är inte Beck.
Den ena killen försöker en tredje gång:
- Jo men va fan, det ser du väl att det är Beck!
- Nä. Det är Becks kompis.

Tack Martin (inte Beck) för den historien.

Livslängtan.

Att längta efter döden behöver inte vara fel. Bättre än att frukta döden i alla fall...

En elvaåring som inser att livet är ändligt, att det kan ta slut imorgon, det tycker jag verkar sunt. Eller, vad är sunt egentligen?

Jag konfronterade i somras en buddhist med att buddhismen inte verkar särskilt barnvänlig. Hon sa: "Nä, livet är inte barnvänligt."

Tråkigt nog.

Jag säger inte varken eller, antingen eller, bu eller bä eller både och. Jo, jag säger nog både och. Man kan längta efter livet och döden på samma gång.

Elva och ett halvt.

I min ritbok från femte klass finns en speciell teckning. Jag har ritat en gravsten med en krans framför. Stenens text är:

Peter Hansson
Född 28/6 1980
Död 2/1 1992

Sorg stigit
Peter har flugit
upp i himlen

Trevlig elvaåring det där. Min dödslängtan har nog varit ganska stark emellanåt.

Helgledighet.

Man jobbar andra dagen.
Man använder bilen för första gången.
Man backar ut ur garaget.
Man har bakdörren öppen.
Man tar helg och hoppas glömma skiten.

Att vara problemet.

Att söka jobb.
Det tär.
Att få avslag och försöka hålla humöret uppe.
Att vara framåt och glad och säga till främmande människor: "Jag är bra. Ta mig!"
Det tär.

Det ordnar sig för mig. Jag vet att det kommer att göra det.
Men alla som det inte ordnar sig för, som för varje dag sjunker ihop lite mer - kanske syns det på utsidan, kanske inte - som för varje dag får vända på slantarna som blir färre och färre...
Jag hoppas att dom/ni/du har en snäll kompis att prata med. För det är inte lätt.
Det tär.

Påminnelse.

Vitt är alltid rent och rent är alltid rätt och rätt, vet vi ju, är alltid större.

Vitt brukar ses som motsats till svart.
Rent brukar ses som motsats till oren, besudlad eller smutsig.
Rätt är den normerande åsikten eller dito förhållandet som påfallande ofta passar den med makt.
Stor är i det här fallet motsats till obetydlig.

Videobiljarden.

Sitter på Videobiljarden i Örebro. Märkligt place med internet, solarium, biljard och filmer. Mix Megapol i högtalarna. Totalt odynamiskt - samma tempo och volym hela tiden. Jag blir stressad. Mix Megapol förstör min softa lördag. Jag måste härifrån.

Konsertbesök månne.

Fibes Oh Fibes på Satin i Örebro ikväll. Kan ju kanske vara nåt. Bandet som kallats Sveriges modernaste poporkester. Mycket märkligt. Det måste hänga ihop med att Jan Gradvall bestämde att Elton Johns tidiga 70-talsskivor var inne för nåt år sedan. Jag kan inte höra varför Fibes skulle vara mer moderna än Tough Alliance, The Knife eller varför inte Laleh, fast hon är ju inte en poporkester.

Sista delen av mellanösternserien idag. Snabba solon - Om att vara musiker i Damaskus.
14:30 i P1.

DSC

"'T-Pain rappar och sjunger om sex, supande och en hel del annat irrelevant.' Och vad skulle irrelevant med det?"

Kommentarerna på dagensskiva.com är en guldgruva. Och diskussionstrådarna. Förstås.

Fritid.

Jag vattnar blommorna och tar hand om katterna. Jag funderar på att klippa gräset ikväll. Kanske ska gå förbi biblioteket på vägen hem. Middagen kommer att bestå av havregrynsgröt.

Som jag berättat har jag förlorat min kamera. De sista bilderna inom överskådlig framtid finns nu på Tvivlet Bild. En drös från Barca.

Ammanprogram.

P1 idag alltså.
14:30.

För övrigt finns jag i Örebro nu. Kom gärna förbi.

Avskedet.

På P1 Kulturs hemsida kan man nu læsa om mitt och Jonas program om Amman. Sænds på onsdag som sagt. Ligger på webben i trettio dagar också.

Jag såg precis de band jag hade tænkt att se igår och alla tre var bra. Kanske att Whistest Boy Alive var lite væl førsiktiga och att Diplo spelade lite før mainstream musik. Men Bonde Do Role var grymma. Tvåminutersbomber till låtar det dær. Bra drag.

Nu børjar avskedskvællen. Den ær alltid lite mærkligt melankolisk. Jag hoppas mycket på Spiritualized och Basement Jaxx.

Værsta regn- och leråret ær inte det sæmsta året.

Onward! Forward! Don't step backward!

I torsdags kom lika mycket regn på en dag som det normalt gør under en hel sommarmånad i Danmark. Sen dess har det bættrat sig. Stæmningen ær inte fantastisk, men nær man ibland skymtar solen bakom ett ovanligt tunt moln, då ler hela Roskilde. Och nær konfericierna innan Arcade Fire's spelning manade publiken att skandera "no more rain, no more rain" var gemenskapen oerhørt stark mellan festivalbesøkarna.

Tydligen har runt 15000 åkt hærifrån. Mirakuløst nog har jag och Martin lyckats hålla vårt tælt torrt. Vi sover mycket gott.

Dæremot har jag tappat bort min kamera. Det tycker jag inte alls om.

Idag ser jag fram emot The Whitest Boy Alive, Bonde Do Role och Diplo. Livet ær bra.

Roskildeaskes.

En intressant erfarenhet detta Roskilde. Folk bredvid mig hær bokar stugor på campingar utanfør Roskilde. Jag tror att en genomførbarhetsgræns borde vara hær nånstans. Och idag børjar banden spela.

Jag står mest stilla i mina klæder och lyssnar på regnet. Jag får buddhistiska insikter om livet. Det går ut på att bli ett med lidandet, først då blir jag hel. Nær man lyckas uppleva værlden på detta vis lever man ett helt liv.

Jag står och lyssnar på regnet. Kylan och fukten trænger længre och længre in under mina klæder. Jag ser de jæmntjocka molnen som bara regnar och regnar och regnar. Grænsen før vad som ær jag, regnet, lidandet, alltet uppløses. Jag blir ett.

Danish pastry

Solen skiner bakom en tunn, tunn molnsløja. Vinden friskar i. Många bær støvlar helt i onødan. Regnbågsflaggor och Kurt Cobain. Rangliga partytælt och ljummen øl. Det hær ær Roskilde - sjunde året. Och precis allt ær sig likt. Det kænns øverraskande bra att vara tillbaka. Som ett kollo før halvvuxna, som så snart de tagit sig innanfør stængslet børjar førskjuta normer. Oftast till det bættre. Slappna av och "ha en go' festival".

Och ha en fortsatt trevlig sommar!

ESA

Sitter i biblioteket pa European Space Agency. Har jobbar Lisa som vi bor hos.

Martin sa pa bussen hit: Vi ska pa studiebesok. Nar man ar vuxen gor man helt plotsligt sant har frivilligt.

Sa nu sitter vi har och har precis atit pa restaurangen som drivs av Sodexho och varit pa toaletterna som skots av ISS. Det kanns som vilken institution som helst.

En rolig detalj ar att de anstallda har kan hyra kolonilotter pa ESA:s omrade. Det ar roligt att tanka sig rymdforskarna ga ut pa lunchen och titta till sina astrar och morotter.

Konferensrummen heter Einstein och Newton.

Leaving Barcelona.

Passa er for Ramblan om ni aker til Barcelona. Dar ar bara kokain och knivslagsmal. Som Bolmarn sa: "Om man hanger pa Ramblan maste man vara vansinnig eller har i tre dagar."

Amsterdam vantar pa oss. Vi aker tidigt imorgon.

Vi tycker foljande.

Nej, det ar ju alldeles sjalvklart att min inte kan fanga graden av kunskaper och kvaliteten pa prestationer med hjalp av sifferbeteckning. Livet ar mycket storre an sa. "Enkelhet ar en dygd, forenkling ar ett otyg", som min gamla sociologilarare sa. Sifferbetyg ar ett otyg.

Vi ska till stranden idag.
Hupp!
Nar togs det har beslutet? Hur tankte vi da?

Onsdagarna den 11/7, 18/7 och 25/7 klockan 14:30 kommer tre program om musik i Amman, Beirut och Damaskus ga i P1. Lyssna garna!

Vamos a la playa.
(Oh-ooh-oh)

Vad sager vi egentligen om sifferbetyg?

Midsommar. Nu gar vi mot morkare tider. Haha!

Allvarligt talat: Sommaren kanns redan lang. Den var som att den kom fardig och hel till Pitea sista veckan i maj och sen dess har solen lyst vart an jag befunnit mig. Spetsigt genom bussfonstret i Helsingborg, flodande varmt over det tyska kulturlandskapet utanfor Hannover, stekande i mitten av rondellen vid IKEA i Barcelona och ymnigt, ymnigt utanfor skuggan av det trad vi rakar befinna oss under.

10 av 10.

Vi kallar det en dag.

Bolmarn kommer in i rummet: "Jag at en sjukt dekadent spansk frukost med en chokladcroissant stor som ett hus." Eftersom han börjar jobba 12:30 är han igang innan mig och Martin. När han gatt iväg till sin hotellreception börjar jag och Martin fundera pa frukost. Eller, det är inte sa mycket att fundera pa egentligen. Det blir X-men-mat som vanligt. En stora gryta med ris, passerade tomater, majs och kikärter samt salt och peppar.

Vi intar maltiden i tystnad lyssnandes pa ska, reggae och dub. Sen borstar vi tänderna och promenerar gnom Raval och Barrio Gótico för att sätta oss i Parc de la Ciutadella. Vi läser i vara böcker och spelar kort. Vi äter nötter och delar en flaska vin.

Pa vägen hem gar vi vilse och hamnar nere i hamnen. Martin välter en papperskorg när han ska klättra upp pa ett tak. Han slar smalbenet.

Vi kommer hem och haller Bolmarns ofrivilliga lägenhetskompis sällskap ett tag. Han är en frilansande brasiliansk musiker som förasta dagen lämnade en lapp till Bolmis om att han skulle diska. Och Bolm, som har stora problem med personer som lämnar lappar, men ännu större med människor som säger at honom vad han borde göra, intog den oresonligaste av positioner. Brasilianaren ber honom att städa. Bolmarn säger att det inte behövs. Brasilianaren säger att Bolm inte visar nagon respekt. Bolmarn rycker pa axlarna.

Jag och Martin äter upp resterna av X-men-maten. Brasilianaren lämnar lägenheten. Klockan är 20:45 och Bolmis kommer hem. Han värmer en pizza.

Martin, den gamla kortoxen, initierar ett pokerspel. Vi hinner med fyra partier och lite sangría. Jag vinner tre, Bolmarn ett och Martin far ga och lägga sig byxlös.

Vi kallar det en dag.

Efter Sónar.

Det flyter pa bra har. Verkligen vacaciones.
Anti-Sónar var en synnerligen trashig parallelfest som vi avslutade vart festivalbesok med. Det kandes pa satt och vis uppfriskande jamfort med arty Sónar, som emellertid var supernice den ocksa.
Nu kan vi borja insupa sjalva staden.

Atertraff.

Hur langt jag an reser slipper jag inte mig sjalv. I natt 03:00 snurrade Justice igang sitt dj-set och hur man an vrider och vander pa mig kommer det alltid att finnas en rocker darinne. Jag trodde inte att Rage against the machine kunde vara sa dansant.

Det var Justice. Kommande natt ser jag fram emot Mogwai och Jeff Mills.

Sonar kanns pa det hela taget modernt.

Ett par timmar i Narbonne.

Nouveau message. Det gar inte att gora radmatningar tydligen. Inte med enter-knappen i alla fall. Vi ar i Narbonne och vantar pa nasta tag mot Port Bou. Langsta stoppet hittills var Kopenhamn med maktiga tre timmar. Alla andra vi kanner flyger ner. Men dom hinner inte spela lika mycket kort som vi. Sen var det dar med klimatet, men det ar val mest fafanga. Inte raddar vi varlden genom att aka tag inte. Men vi foregar atminstone med gott exempel.

Lite till bara.

Men eftersom en ny resa är i faggorna kör jag väl ett tag till.

Barcelona och det elektroniska musikparadiset Sonar.
Amsterdam bara för att Martins kompis Lisa bor där.
Roskilde, ja, det är ju något av en tradition och det är mycket bra när det ingår i en tradition att upptäcka ny musik. Alla traditioner borde syfta framåt.

Jag åker idag. Sporadiska rapporter utlovas nästan.

Vägskäl.

Tvivlet upprättades för att berätta om livet i Piteå. Nu bor jag inte i Piteå längre.

Hur mycket har jag egentligen berättat om livet i Piteå? Kan det här verkligen sägas ha varit en livet i pite-blogg? Nej, Tvivlet har saknat vinkel.

Men under april, när jag och Jonas var i Mellanöstern, fick bloggen plötsligt en vinkel. Den började handla om en resa. Och efter att vi kommit hem har det visat sig att några oväntade personer blivit läsare av Tvivlet.

Att blogga eller att inte blogga. Det är nu frågan.

Pip.

Plötsligt blev det högsommar. Det luktar nymålat, nyklippt och nygrillat. Jo, jag har faktiskt tagit en promenad. Gick ner till Pitebo med mina nycklar. Jag köpte även en glass på Coop. Tänkte först köpa Girlie, men sen såg jag att den bara vägde 55 gram mot Spirellos 72 - för samma pris. Skäms lite grann för att jag tänker på det där viset. Men är samtidigt rätt nöjd över min iakttagelse att de 17 grammen extra spirelloglass har ersatts av en idé i Girlie. Drömmen om att vara en girlie. Vi köper drömmar och idéer, så är det.

Jag är klar med mina program. Jag borde jubla, men jag har tappat känslan för längesen. Får se hur det blir när jag hör dom någon gång framöver. Kanske blir jag nöjd, kanske tycker jag det är pinsamt.

Piteå. Det är väldigt fint här nu, men det är det väl överallt.

Pip och brus från datorer som står på. Det tjuter i mitt huvud.

Tomrumsdisco.

Såhär bor jag i natt. Sen blir det par ett par nätter utan datorn. Och på liggunderlag! Fast jag tycker att det borde gå att ordna nåt mjukare att sova på. Dock - discolampan är också kvar!




















Så jag ligger i lampans sken och lyssnar på en av det gångna årets favoriter.

Van Rivers - Kill the disco (original mix)

Självömkan.

Grönskan är krispig och fantastisk utanför mitt fönster. Däremellan balkongen i nyskick - endast använd en gång!

Så ljust, så ljust, så sanslöst ljust. Sommarens attribut är på plats. Jag sitter bortvänd och stirrar på en skärm.

Jag jobbar ihjäl mig några dagar till. Hoppas på god skörd, men känner mig långt ifrån säker.

Början på slutet.

Ingen online på msn.
Jag har gått förbi trötthet.
Men jag är inte ensam kvar på redaktionen. Linda och Charlotte, min eviga radiovänner, är här. Det visste vi egentligen redan för längesen, att när terminen befinner sig i sina sista skälvande timmar, då kommer just vi tre, och endast vi, att sitta på redaktionen.

Om några timmar ska vi redovisa inför klassen. Vi har kommit överens om att inte säga att vi har lagt ner mycket tid.

Så det här är livet. Ett hus till salu. En kärlek i upplösning. En era som når sitt slut.

På fredag är jag inte student längre. Jag går ut med högt huvud och klump i magen.

Öga, öra.

Tänk om ögonen ploppar ut.
Kan det på nåt sätt vara farligt att titta på en dataskärm i ett helt liv?
Äh, skit i det.

Idag kommunicerar Tvivlet mest via Pixbox.

27.

Men, jag fyller ju 27 i sommar. Hur ska det här gå nu då? Ska jag dö som alla andra?

27 forever:
Jimi Hendrix (vin och sömntabletter)
Janis Joplin (heroin)
Brian Jones (swimmingpool)
Jim Morrison (hjärtfel)
Kurt Cobain (gevär)

Jag väljer nog swimmingpool.

Behov.

Det verkar som att jag behöver sömn. Kroppen hinner alltid ikapp ett sinne som vill ha sexton timmars arbetsdag. Men jag har njutit när jag gått hem i det alltid lika friska och smått mystiska nattljuset.

En lekamen i dataställning och en deadline i antågande. Mina muskler knölar ihop sig.
Jag säger: Ett par timmars eftermiddagssömn och en ledig kväll. Sedan slutspurt.

En grej bara, de sa på Ekot imorse att Svenskt Näingslivs VD "anklagar regeringen för feghet." Herre gud, går det att bli mer formell? Ge mig argumentet för att inte säga "Svenskt Näringlivs VD tycker att regeringen är feg" istället"!

Sju dagar till glädje.

Dessa shortsmän. Temperaturen närmar sig elva-tolv och direkt vill folk ta på sig det allra fulaste plagget de har i sin ägo. Gå omkring och se ut som några jävla scouter.

Men jag behöver inte bry mig om det. Solen är här nu. Gå ut och var glad! (Om du inte är pollenallergiker.)

Jag sitter dock inomhus i en vecka till. Kanske att lite hänryckning kan komma i fråga senare.

Ofred

De skjuter varann i Libanon. Jag får lust att ringa Charbel och fråga hur läget är. Men så kommer jag på att han är i Cannes och spelar med sitt band.

När man varit i ett land, pratat med och varit hem till människor som bor där, känns bilder på soldater som skjuter mer. Fast i Beirut är nog allt precis som vanligt idag.

Osol

Men kom igen nu, släpp in solen!

Jag väntar, men det är tråkigt att bara vänta. Jag kommer att fortsätta vänta - vad har jag för val? - men det kommer kanske inte märkas lika mycket.

Arbete som tillflykt, kanske också ett måste.
Två massiva veckor.

Min sol skiner så gott den kan.

Mat och klimat

Jag jublade över lokala grönsaker senast och det är ju förstås bra att det finns sådana även här uppe i norr. Men de är växthusodlade i ett kallt klimat, vilket kräver mycket energi för uppvärmning av växthusen. Morötter och kålrötter och potatis och allt sånt som odlas på friland är mycket bättre, både för att hålla landskapet öppet och för den snåla energiåtgången. Tack, solen.

Värst är dock djuruppfödningen när det gäller energiförbrukning. Jag hörde på radion igår att den står för 18 procent av växthusgaserna, nästan en femtedel alltså. Jag saxar lite från Djurens rätts hemsida, som i sin tur har saxat från andra:

"Att äta ko till frukost, lunch och middag är ingen hälsokur för vare sig hjärtat eller själen, men de allvarligaste följderna syns inte i den inre miljön utan i den yttre. När klimatförändringarna klättrar på dagordningen riktas ljuset oundvikligen mot köttindustrin."
Niklas Ekdal, DN, 11 februari 2007

"Djuruppfödningen orsakar i dag två tredjedelar av människans totala utsläpp av den mest potenta växthusgasen kväveoxid."
Henrik Ennart, SvD, 19 februari 2007

"Ät grönsaker! Produktion av kött är både koldioxid- och metanintensivt och kräver stora mängder vatten. Faktum är att idisslande djur som kor, får och getter är stora producenter av metan till följd av hur deras matsmältningssystem fungerar."
Europeiska kommissionen

Grönsakstillgång

I torsdags upptäckte jag en härlig sak.
Både hietalagurkan (Övertorneå) och pitholmstomaten finns nu i affärerna.
Doo-dodo-do-do-do I'm lovin' it.
(McDonalds långt fram i hjärnbarken. Precis vad de vill. Fan, indoktrinerad och besudlad igen.)

Ettårsdag

För ett år sedan, söndagen den 7:e maj, skrev jag:

35.9 grader visar termometern på min balkong, men runt Fårön ligger ännu isen. Jag är nyss hemkommen från en joggingrunda och där nere vid vattnet var det kallt och skönt i luften, men vassen luktade vass. Sen sprang jag upp på Grisberget där det fortfarande ligger snö i elljusspåret medan det på andra ställen var så hett att det blev svårt att andas.

Det var tider det! När de benlösa sprang och de fingerlösa spelte gitarr så det klang...
Jag har sprungit idag också. Tänkte att jag kanske skulle komma på lite saker om framtida storverk, men allt jag kunde tänka på var hur jobbigt det var. Jag fick kämpa från första till sista steget.

Nu ska jag tänka på motsatser.

Sanning

Jag har sagt till människor jag har mött i Mellanöstern att jag bor skitlångt upp i Sverige och att det fortfarande är typ vinter där. Jag har känt att jag kanske har överdrivit en smula.

Vad händer när jag anländer till Piteå?















Snö händer såklart. (Om man tittar noga.)
Men det har slutat nu. Termometern visar 2.6. Björkarna är i startgroparna.
Hej, Piteå!

Nya bilder

Om två timmar bär det av mot Piteå. Mellanösterfisken ska fjällas och benas och filéas och stekas och serveras som ett sällsynt njutningsfullt konststycke till radiomåltid. Werner Vögeli ska le i sin himmel. Kanske har han herr Wretman vid sin sida.

Fast egentligen är det ju Cajsa Warg som är idealet. To hell with Vögeli!

Vad pratar jag om egentligen?

Det är inte gott att veta. Det jag vet att en rejäl laddning bilder från de senaste veckorna finns här.

Dag 33

Den delen av resdagar som innebär att man faktiskt har rest gillar jag. Att man på kvällen kan tänka "i morse vaknade jag på en båt långt ute i skärgården och nu är jag här, hemma i min piteåsäng".

Idag går turen från Istanbul till Uppsala pch då kommer jag att tänka att i morse torkade sig Jonas, efter mycket skön dusch, med hostelets lakan, sedan drog vi raka vägen till den stad vi har gemensamt.

Inshallah.

Jahapp, sista dagen på resan alltså. Det är nu man ska skriva en vacker sammanfattning över de senaste trettiotre dagarna. Men jag gör inte det. Vi gör radio av det istället, och skriver några längre texter under maj. Om drygt en månad ska allt vara klart och då lägger också den här bloggen ner.

Vi ses i Uppsala.

Dag 32

Okej, så mycket diskopunk var det kanske inte över Popcorn. Mer en ganska blek kopia av Franz Ferdinand. Franz Ferdinands inflytande över indiepopen framstår tydligare och tydligare utan att någon riktigt säger det rakt ut. Höstens hype av Klaxons till exempel. Det snackades om "new rave" och med lite distans ser vi att det bara är en Franz Ferdinand-ripoff.

Istanbul är nice. Vi har gått runt lite i second hand-butiker idag. Trevlig sysselsättning även om vi inte hittade något förutom en t-shirt åt mig. Det är ett av sätten att läsa av en stad, antar jag. (I guess... Svenskan blir anglofierad efter ett tag på resande fot.)

Vi läste på dn.se att ett höghus har rasat i Istanbul. Vi har inte sett eller märkt det.

Dag 31

Härliga Istanbul! Okej, det är lite kallt här, men vi känner oss som hemma. Njuter av att det kan vara mycket folk utan att vara trångt och att vara på ett ställe man känner igen.

Och när vi ändå har tempot uppe gick vi helt sonika till finfina skivbolaget Double Moon och frågade om de hade några band i stan som vi kunde prata med.
- Baba Zula, som typ turnerar över hela världen, är hemma för att avsluta inspelningarna av nya skivan. Funkar det?
- Ja, okej då.
Så vi satt på en takterass i Besiktas i en timme och pratade om saz med deras sazspelande sångare Murat Ertel. Han tyckte också att vi borde kolla upp ett nytt som heter Popcorn.
- De spelar discopunk med turkiska texter.
- Ja, okej då.
Så vi gick till repetitioner och fick lite spritt i benen av dansrocken med koskällan.

Nu ligger vi på våra sängar och tänker "vad skönt att inte vara i Damaskus!".

Dag 30

Det tog 30 timmar, inklusive ett obegripligt sjutimmarsstopp i Antakya, fran Damaskus till Istanbul. Ja, det gick ju, men sarskilt roligt var det inte. Det ar fortfarande inte sarskilt roligt. Det kanske blir roligt nar jag har fatt sova lite i en sang.

Mer an sa orkar jag inte nu.

Dag 28

Vi akte upp pa berget och sag Damaskus breda ut sig med miljontals lampor i den syriska natten. Efter fyra veckors intervjuande i Amman, Beirut och Damaskus var det nu dags for det allra sista samtalet.

Sangerskan Lena Chamamyam sag ut over staden. "Det ar som en spegel av himlen", sa hon. "Jag vill att min musik ska vara som den har staden, lika varm." Sedan sjong hon det vackraste hon kunde for oss.

Jag och Jonas kanner oss ratt nojda. Det kan nog bli ganska bra radio och en och annan fin tidningsartikel av det har. Vi far se.

Harnast vantar dock en mardrom. Ikvall satter vi oss pa bussen mot Istanbul. En resa pa sisadar 36 timmar. Jag vet inte hur vi har tankt riktigt. Just nu ar jag ganska nojjig over att min mage som har varit i exemplariskt skick under hela resan ska fa for sig nagot. Jag menar, tank om magsjukan slar till under den har monsterbussresan, da ar det inte roligt att vara manniska.

Hej da, Damaskus. Tack hotell, tack falafel, tack morotsjuice, tack italienaren pa hornet, tack ci@o net och tack alla trevliga musiker. Inte tack Anas Abou Kows.

Dag 26

Vad ar det med alla som skriker nar de pratar i telefon eller dodar tangentbordet nar de skriver? I ett alldeles fantastiskt fredagsljummet Damaskus stor dessa idioter friden. Jag vill ju bara kolla min mejl. Inte hora er kackla och hamra. Aja, smaaktigt att klaga pa sadana grejer forstas.

Fredagar ar sondagar har och jag alskar sondagar i storstader. Damaskus ar en larmig sexmiljonersstad som till vardags dranks i tutor och trafik. Idag ar butikerna stangda, folk tar en kaffe pa cafeet pa hornet och trafikbruset hors bara pa avstand. Pa en fredag som denna ar det boneutropen som dominerar ljudmiljon. Det ska vi spela in.

Jag har ont i halsen och Jonas ar trott hela tiden. Han ligger just nu och sover pa hotellrummet. Det ar markligt hur en nedtrappning infinner nar man borjar se slutet pa nagonting. Nej, det har haller inte. Om en vecka lamnar vi Istanbul for Sverige. Battre an sahar kan vi.

Dag 25

Vi suckar och tycker att Damaskus ar boring. Musikerna vi traffar verkar mest tycka att det gar ut pa att vara valutbildad och kunna spela sitt instrument pa ett tekniskt skickligt vis. Dessutom traffade vi en man som ville starta en egen tv-kanal for att slippa alla prostituerade popartister pa MTV och istallet promota sin egna, "akta", kompisar.

Under intervjun kom en tjej och satte sig bredvid mannen. Han fingrade henne i ansiktet och sa att det har ar min van, men inte min flickvan. "Hon ar mycket mer an sa. Hon ar min lilla flicka. Hon ar som min dotter". Vi gillade inte honom. Han var acklig.

Sa nu langtar vi bort fran den har trakiga stan som har funnits sedan det fanns stader och som med all sakerhet bjuder pa helt otroliga saker att ta del av som turist. Musiklivet, an sa lange, gor oss daremot somniga.

Dag 24

Han igar hette inte Omar, utan Ourwa. Han hade en svart, ihallande blick och verkade ensam i Syrien. Har finns ingen som forstar sig pa elektronisk musik som inte ar kommersiell. Ourwa drack en halv flaska vodka medan vi var dar och berattade om nar han tog sjukt mycket ecstasy under tva vilda dygn mellan Amsterdam och Beirut. Vi forstod inte detaljerna for hans engelska var lite knackig, men hans utsatthet var glasklar. Han har varit deprimerad i tva ar, fast det verkade battre nu. Han jobbar som skadespelare.

Jao, han sa en massa jobbiga saker i alla fall.

Idag: Grattis Ginger pa fodelsedagen!

Dag 23

Forlat mig Syrien! Varfor skulle det inte finnas snabba internetuppkopplingar har? Det galler bara att ga till ratt stallen.

Duggregn i Damaskus. Sma, sma stank hela dagen. Det kanns skont. Det kanns ocksa skont att vara tillbaka i ett riktigt arabland dar boneutropen hors ordentligt. Beirut ar alldeles for kristet.

Vi motte ett par man pa gatan idag. Nar de var ungefar ett par meter ifran oss rackte den ena fram handerna som om han vill ge oss nagonting. Da ser vi att han gar omkring och bar pa en orm. Jonas skrek rakt ut och jag backade genast ett steg och blev helt stel. Alla pa gatan vande sig om, men mannen bara skrattade och gick vidare.

Ikvall aker vi hem till Omar som, ja, vi vet inte riktigt vad han gor, men han sa pa telefon att han har turntables och vin hemma sa det blir nog sjyst.

Till sist, grattis Anton pa fodelsedagen!

Dag 22

Hej då, Beirut. Tack för allt.

Nu bär det av till Damaskus igen. Internet är segt i Syrien så det kanske blir ett litet blogguppehåll nu. Vi får se.

Tills vidare kan ni kolla på bilder. Igår lade jag upp några till från Amman och några från Beirut också tror jag.

Dag 21

Jag har ont i huvet. Vi var på fest igår med fri bar. Beiruts alternativelit (paradoxalt ord) var där, dvs. många av de vi pratat med under den gångna veckan. Det var mycket trevligt.
Men jag har ont i huvet nu och trafiken utanför vårt fönster bullrar kolossalt.
Jag är törstig.

Igår var vi också hem till pianisten Marc Ernest. Han spelar långa improvisationer med lite cabaret- och mellankrigscaféstämning (det var ju också ett ord). Han bara spelar och spelar. Det är liksom ingen hejd på honom. Han sa att han spelar för att bringa ordning i sitt inre kaos.

De senaste två lördagarna har P3 Planet sänt små inslag vi gjort. Man kan förstås lyssna i efterhand på deras hemsida: P3 Planet. I båda programmen var vi med direkt efter första låten. By the way, de där jordgubbarna har Jonas fotat.

Dag 20

Folk pratar om Beirut som en smältdegel. Jo, det kanske är så. Igår när vi passerade en vakt sa Jonas "good evening", jag sa "bon soir" och vakten svarade nåt på arabiska.

Här spelas klassisk arabisk musik, jazz, metal, hiphop, electroclash, pop, bossanova, world fusion (eller hur man säger), postpunk, triphop... Fast det gör man ju i Stockholm också. Att många stilar och kulturer möts är knappast unikt för Beirut. Det finns många smältdeglar nuförtiden.

Igår kväll hängde vi med hiphopcrewet Kitaa Beirut (Beirutsektorn typ). Vi följde med när de graffade. Kitaa Beirut har en spännande historia. Började som Libanons första hiphopare 1996, men medlemmarna lever nu på skilda håll på grund av dramatiska omständigheter. Men det tar vi en annan gång.

Det finns fler bilder från Beirut nu: Tvivlet Bild.

Dag 19

En vägg full med affischer. 2Pac, Ché Guevara, Bob Marley, The Doors... Han sätter sig vid datorn och spelar upp sin egen grupp. Det är hiphop på arabiska. Hiphop som handlar om att några kommer utifrån och prackar på en sina drömmar och om hur NGO's (non-governmental organisations, Röda Korset etc.) missköts.
Vår kompis Zeid tog igår med mig och Jonas till Chemriyah (tror jag det heter), den av Beiruts förorter som också är ett palestinskt flyktingläger. En stat i staten.
Vi lyssnade på musiken. Sju killar nickade i takt.
Sedan rappade de tre palestinska killarna (jag kommer inte ihåg namnet på dom, sorry) för oss. Libanesen RGB agerade human beatbox. Vi spelade in dom och det kändes bra.
Vi kände efteråt att musiken var bra på ett sätt som Andres Lokko eller Sonic skriver om. Det här var viktigt på ett helt annat sätt. Musik som kopplar ihop Kalifornien med Palestina. (Nej, jag kan inte formulera det här, men jag tror ni fattar grejen. Jag, och Jonas, återkommer med en radioberättelse i slutet av maj eller så. Då har vi tänkt lite mer.)

Dag 16

Vi borjar komma in i ratt kretsar har. De kommande dagarna ar fullbokade med intervjuer. Beirut har haftiga grejer. Stans kosmopolitiska karaktar marks tydligt pa musikscenen. Aja, far se vad de sager under intervjuerna sen. Ska bli kul.

Vadret har ar perfekt.

Vad mer ska jag saga?

Pratade med en cafeagare igar. Han hette Sokrates. Mycket bra namn. Han fragade vad jag tyckte om Beirut. Jag gav honom det oerhort uttomliga svaret "nice".
"Det tycker jag ocksa", sa han. "Om det inte var for Hizbollah. Alla problem det har landet har haft beror pa dom."

Vad mer?

En viktig lardom: Alla araber ar inte muslimer. Det finns kristna araber, judiska araber, alla mojliga araber.

Jag ar torstig.

Slut.

Dag 14

Söndag igen.
Bra precis två år sen sist.

Jag sitter i jeans och t-shirt på en stenbänk längs strandpromenaden i Beirut. Folk är lediga och har slagit sig ned på medtagna stolar bredvid havet. De pratar, röker vattenpipa och tittar på folk. En del män fiskar, en del pojkar badar.

Ibland går människor i träningsoveraller förbi. De motionerar. De andra människorna - som har jeans, skor med klack, sjalar - de flanerar.

Nu kommer det en man i cowboyhatt rökandes pipa. Det måste vara en amerikan.
Du tänker att han är tjock.
Ja, han är tjock.
Nu går han förbi, bräkandes.

Beirut är bra för den som gillar att lyssna på arabiska och franska. Det gör jag. Här får man både och.

Det finns fin amerikanska också.

På ena sidan strandpromenaden löper en palmbekantad gata. På andra sidan finns Medelhavet. Det är som Florida eller nåt. Men i Florida finns inga kulhål i väggarna. Förmodligen heller inga urblåsta, övergivna skelett till hus.

Beirut har genomgått, och genomgår fortfarande, en kraftfull återuppbyggnadsfas efter väpnade konflikter med Israel och inbördeskrig. Downtown, eller centrum kanske det heter på svenska, var helt demolerat i slutet av 90-talet. Nästan två miljoner kvadratmeter har de senaste tio åren varit en konstant byggnadsplats i detta område. Ungefär en tredjedel av denna yta låg dränkt under havet, men har nu vallats in och återbebyggts.

Men så kom flera bomber. Fjolårets krig med Israel tog naturligtvis hårt på en befolkning i en positiv återuppbyggnad. Det började bli ordning på Beirut igen, Libanons hjärta. På vägen från Damaskus såg vi en söndertrasad bro utanför Beirut. Det gjorde ont att se. Krig är verkligen värsta skiten.

I Amman pratade vi med popbandet Vengo. Det var en av våra första intervjuer. De pratade om att de ville ha fred i Mellanöstern och jag tyckte att de lät naiva. Men när jag ser spåren av krigen, när förstörelsen bli konkret och jag kan känna lite, lite av lidandet då förstår jag att man, när en långväga journalister kommer på besök, säger till dessa: "Vi är vänliga människor. Vi vill ha fred."

För det är verkligen vänliga människor här. Herre gud, vad folk har hjälpt oss! Skrivit lappar på arabiska, gått med oss i flera hundra meter för att visa vägen, fixat elkontakter och bjudit på frukt. De är helsjysta.

Men just nu sitter jag i min ensamhet på strandpromenaden. Jag gillar att vara ensam bland ledigt flanerade människor. Att vara delaktig i lojheten, men ändå inta iakttagarens utanförskap och till exempel le åt folk som joggar med märkliga rörelsemönster eller njuta av stiligt klädda sjalbärerskor och tänka att man nästa gång i Damaskus ska köpa ett gäng sjalar. Då säger jag som Jonas sa efter att vi smakat årets första jordgubbar: "Det är en ynnest att leva."

Dag 13

Igår var vi på improvisationsmusikfestival. Vi träffade oerhört trevligt folk som bjöd med oss på efterfesten. Vi kände oss hemma igen, efter alla aversioner mot publiken på BO18.
Fast helt hemma kände vi oss natuligtvis inte, särskilt eftersom festen igår ägde rum i en palatsliknande villa med marmor och tjänstefolk. Improvisationsmusikerna här har mest överklassbakgrund. Inte så konstigt. Kultur är lyx. De flesta vi har träffat hittills på vår resa kommer från välbärgade hem. Jonas och jag är alltid fattigast och vågar inte säga på vilket hotell vi bor på.

Just nu sitter vi på Starbucks med trådlös och snabb uppkoppling. Jag skriver på Jonas dator. Därför har jag tillgång till alla svenska bokstäver. Det känns ovant. Annars känner jag mig som vanligt tacksam för den höga standarden på engelskundervisningen i Sverige. Och tycker att det är lite synd att jag inte läste franska på högstadiet. I Beirut pratar nästan alla franska.

Idag har vi intervjuat en libanesisk tjej som ifjol sommar lämnade Libanon två veckor efter att de israeliska bomberna börjat falla. Hon åkte på ökenrave i Jordanien och sen tillbaka. Att festa är hennes sätt att överleva krig och politisk instabilitet.

Dag 12

Pa grund av daliga internetuppkopplingar har rapporteringen blivit lidande.

Vi tog oss fran Amman till Damaskus i mandags. Under tre dagar i Damaskus fick vi massor av telefonnummer och gjorde dessutom tva intervjuer. Vi var pa en konsert pa operahuset ocksa. Jonas somnade.

Forst var jag lite sur och allmant negativ till Damaskus. Amman var ju sa trevligt med snalla manniskor och bra med hotell med harlig frukost. Det ar jobbigt att etablera sig pa ett nytt stalle.

Darfor verkar det kanske lite orimligt att nar vi precis borjat fa lite grepp om Damaskus stack till Beirut, men vi fick i Amman informationen att Beirut skule vara nagot alldeles extra under paskhelgen. Ur klubbsynvinkel alltsa. Sa i natt var vi pa B 018 som tydligen ska vara ett hett stalle, men det kandes mest som Bastad eller Visby sommartid. Pa parkeringen stod porschar och humrar och dar inne bestalldes helror och champagne. Vi sag bara en forutom oss som drack ol.

Jag gillar inte Beirut sa har langt. Det ar jobbigt att etablera sig pa ett nytt stalle.

Dag 7

Igar borjade molnigt. Pa dagen vaxlande molnighet och runt 23 grader. Pa kvallen drog ett regn in.

Vi traffade MC Niz-R som rappar pa arabiska och vi repade med bandet Vengo, som jag tror kallar sig rockband, men det ar i sa fall ett fjasigt rockband. Vi spelade ocksa in nar Jonas fick ansiktsmassage.

Nu finns det minsann bilder att titta pa ocksa, men eftersom internetuppkopplingen ar seg har pa hotellet blev det inte sa manga.
Se lank till Tvivlet Bild har intill.

Dag 5

Vi genomlever oerhort intensiva dagar, men har ocksa oerhort roligt. Bara igar var vi pa en konsert i en kyrka (kristen alltsa), spelade in tjejer i tioarsaldern som sjong ramsor, intervjuade sangerskan Macadi Nahhas och avslutade med technoklubb.

Idag ska vi vara med nar bandet Vengo repar och nar DJ Bee Bee sander sin radioshow med electro, house och ja, dansmusik helt enkelt.

Nu ska vi ga och ta en farskpressad pa juicehaket Palestine Jucie tvars over gatan.

Dag 4

Det rullar pa.

Vart kontaktnat vaxer for varje timme kanns det som. Snart har vi kartlagt de band och artister som sysslar med modern musik i Amman. Det ar hiphop, rock, jazz, pop, trance och metal. Har anordnas ett rave oknen varje ar ocksa.

Forsta bandintervjun ar ocksa avklarad. Vi intervjuade tva av medlemmarna i sangarens Peugeot. Det var roligt.

Dag 3

Idag ska vi träffa Lina Attel som är general director of performing arts här i Jordanien. Hon jobbar på Royal Cultural Centre. Vi ska ringa när vi är utanför och då skickar hon en bil som tar oss upp till hennes kontor.

Vi ska fråga om kulturklimatet i allmänhet, musikklimatet i synnerhet. Det blir nog bra.

För övrigt har vi bytt hotell. Vi bor nu på Palace som har varmvatten.

Dag 1

Jag är i Jordanien och sitter pa Goetheinstitutet i Amman med ett nästansvenskt tangentbord. Jonas och jag rekognoscerar.
Det är inte sa att det star en musikant i varje hörn direkt. Nej, gatumusikanter verkar inte existerar. Den enda musikaliska händelse som vi har hittat är en sopran som sjunger pa det hotellet Hayatt. Det är ett mycket fint hotell. Vi avböjer. Fragan är om vi ens skulle komma in.
Det är fint i Amman. Ordnat och trevligt. Grönt och lagom varmt.

Ännu oklart

Jaha, jag åker tydligen till Jordanien imorgon. Om jag kommer iväg. Har nämligen blivit av med mitt bankkort och det måste man ha när man hämtar ut biljetten. Men jag har nylagade jeans och pengar på fickan.

Det ska bli bra det här.

Vara glad på Haiti 1956

Kanske till och med dumglad.

Nelson Riddle - Port au Prince

(Okej, nu kanske man börjar tro att det här ska bli en mp3-blogg, men så är det inte. Hej.)

Vara cool, ha flow

Flow.
Det är det vi vill ha.
Ni vet, Csikszentmihalyi.

Jag jobbar på mitt flow då och då.

(Verse 4)
And now, a word from the President!
Damn it feels good to be a gangsta
Gettin voted into the White House
Everything lookin good to the people of the world
But the Mafia family is my boss
So every now and then I owe a favor gettin' down
like lettin' a big drug shipment through
And send 'em to the poor community
So we can bust you know who
So voters of the world keep supportin' me
And I promise to take you very far
Other leaders better not upset me
Or I'll send a million troops to die at war
To all you Republicans, that helped me win
I sincerely like to thank you
Cuz now I got the world swingin' from my nuts
And damn it feels good to be a gangsta

Nästa gång någon frågar vad jag lyssnar på (och det är mycket möjligt att det kommer att hända helgen eftersom jag kommer träffa lite nytt folk) ska jag nicka sakta och säga: Geto Boys - Damn it feels good to be a gangster

Hela texten.

Contact service

Nej, jag kommer inte att kontakta service. Var sak har sin tid. Även gamla trotjänare måste till slut få vila.

Hoppas du kommer till mobilhimlen.

Livet går emellertid obevekligt vidare. Någon som har en gammal mobil liggandes?

Apropå ingenting. Det här var ju ganska kul: Aina has never been a princess before.

Fri radio

Vi läser lite olika kurser i min klass här i Piteå nu. En del läser marknadsföring. Det verkar gå ut rätt mycket på att marknadsföra sig själv. Bland annat läser de en bok som heter "Ditt personliga varumärke".
Allvarligt talat. Jag hatar entreprenörsretorik. Men så drabbas jag ju då och då av ett starkt hat gentemot kapitalet också.
Jag är glad för varje stund jag slipper vara konsument, men det är ju fan omöjligt. Man kan inte ta ett steg utan att någon tjänar pengar på det. Ska jag då ge upp, spela med i spelet och bli ett personligt varumärke? Eller ska jag fortsätta förhålla mig skeptisk till det ekonomiska systemet?

Jag tänker på hur jag har betett mig ikväll. Jag träffade en radioproducent som jag vill sälja reportage till. När jag pratade med henne tänkte jag på att bekräfta det hon sa, säga smarta saker som ändå ingen kunde säga emot eller ta illa vid sig av och bara allmänt vara fin och inge förtroende. Jag marknadsförde mig själv.

Och det är ju så Sveriges Radio vill ha det - externa produktionsbolag och frilansar. Journalister som jönsar runt på marknaden och skriker "ta mig, ta mig". Man nätverkar och marknadsför och säljer sig. Ler sina vinnande leenden.

Jag undrar vad som händer med journalistiken när journalisterna blir personliga varumärken. Är det över huvud taget genomförbart att ha som personligt varumärke att man vill krossa kapitalet? Kanske. Marknaden är ju fri.

Ge mig en karriärcoach så jag kan bli riktigt fri!

Söndagschill

Dagens finaste visa om kärlek.

Gustaf Torrestad - I rosenrött jag drömmer (1948)

Vad gör man med rödbetan?

Jag rekommenderar borsjtj. Hur lätt som helst att laga och mycket gott. Blir en stabil måltid med knäckebröd och créme fraiche.

Hey ho, let's go!

From To:	Flight:	Date:	Departure Time:	Arrival Time:	Class:	Cabin:
Stockholm Arlanda Airport - Istanbul Ataturk Airport	TK1794	25.03.2007	14:10	18:45	Y	Economy
Istanbul Ataturk Airport - Amman Queen Alia Airport	TK1212	25.03.2007	23:40	00:40	Y	Economy

Passenger(s)

Mr Tvivlet
TK1794 meal:	Vegeterian Meal
TK1212 meal:	Vegeterian Meal

Långweekend

Jag lämnar imorgon Piteå för Åre.
Vi hörs om ett tag.
Ha det bra så länge.

Forumhumor

På hubben:
miramir81: Måste man regga för att söka eller? Lyckas inte fixa mina inställningar. Har trådlöst.
[VIP]Ärtan: Sätt in tråden då.
miramir81: ärtan får ja stoppa in ballen i dig först?

Synd att miramir81 inte verkar ha någon humor för då kanske han lite lättare skulle kunna uppskatta allt fantastiskt som skrivs i olika internetforum.

Finns det någon språkvetare som forskat på forum? Det är ju ett nytt rum för den sorts kommunikation som även har plats för nonsens, ja, som ibland till och med bara är nonsens. Innan internet fanns bara toalettväggarna. (Eller?)

Längre än så har jag inte tänkt.

Besök

Jehovas ringde på igår och jag fick ett nummer av Vakttornet.

















Och så sa dom att jorden inte kommer att gå under eftersom Gud vet hur den är inrättad: "Med vattnet och kretsloppet och allt det där." Jag tror att dom syftade på växthuseffekten.

Gå till mötes

Jag faller för kravet på efterbild.

Saxinsats

Ingen ser och ingen hör

Ibland händer det att Tvivlet sitter vaken om natten, lyssnar på Satie och läser dikter högt för sig själv.

Med hål genom bröstet
sönderskjuten av kunskapen
vandrar människan upprymd.
Alltmera ihålig blir hon,
alltmera obehindrad
stormar verkligheten igenom henne.
Fri, ropar hon, fri är jag!

(Sandro Key-Åberg)

Erik Satie - Gnossienne no 3

Öde för fullbordan

På bussen mellan Piteå och Sundsvall fick jag idén att skriva en dikt om hur jag regnar ner från skyn i tusentals små droppar och om hur en som vill mig väl samlar upp mig i en hink.

Jag skrev ingen dikt. Och det kanske delvis berodde på att alla skulle tro att jag hade snott det bildspråket från Fröken Märkvärdig, men jag lovar, det var inte så.

Det är så många idéer i mitt huvud som aldrig blir utskrivna. Jag kanske måste åka till någon riktigt ödslig plats nån gång.

Februaritemp.

-26.
Idag kan man värma sig med Popsie.
Lyssna via www.pitefm.se klockan 18:30.

Tendens

Den 15:e september 2005 kommenterade jag en Sonic-artikel om omvärderingen av eurodiscon. En "mr frajdhome" lämnade följande synpunkt:

Eurodiscons återkomst är en del av högervågen som sköljer över Sverige. Ok, den är mest en krusning, men vi ser ändå vartåt det bär.

När var det eurodiscon slog igenom förresten? I början av 90-talet. Vilka politiska vindar blåste då? Just det.

Nu kan vi alltså tillfoga frågan: Vad hände i valet ganska precis ett år efter mr frajdhomes inlägg?

Jag är ändå lite skeptisk till sambandet. Att tala om en återkomst för eurodiscon är lite magstarkt. När var den i så fall borta? Och hur inne var den egentligen vid tiden för valet?

Will the real mr frajdhome please stand up?

Jokkmokk t o r

Världens kallaste marknad var inte alls kall idag. Nollgradig och molnfri. Brukar det inte vara svinigt kallt när vädret är så klart? I Norrlands inland? På vintern?

Jag sammanfattar Jokkmokks vintermarknad i tre punkter:
1. Många former av döda djur
2. Många svordomar ("Gud förbannat!" till exempel)
3. God gáhkku

Se även bilder.

Hunger

När man precis kommit i gång och känner att "fan, det här är kul, det här vill jag göra mer", då är det skönt att leva. Sedan kanske man inser att det blir nog ganska mycket jobb med det här och då avtar hungern en smula.

I alla fall, mitt lilla musikprogram Popsie ska ut i radion igen. Just nu är känslan mycket positiv.

En annan sak som kan dämpa framåtandan är att det man förutsatt sig att göra inte blir lika bra som man tänkt. Jag vet sedan tidigare att jag inte borde ha med visuell utformning att göra. Det blir ju nästan alltid skit. Igår störtade jag ändå i Paint (ja, den nivån rör jag mig kring) och gjorde en bild till nämnda radioprogram.

Popsies hemsida där cool artwork kan avnjutas, och även programmet avlyssnas, finns via PiteFM-länken här intill.

Att ta bort ett blad

Man ska ta bort ett blad som nästan är helt brunt. Och då följer hela jävla blomman med.
















Yuccapalmens status i Tvivlets lägenhet har därmed nått en ofattbart låg nivå.




















Men det finns hjälp att få och förebilder att ta efter.

Trevlig helg och lycka till med dina gröna vänner!

Dåliga författare

Förra hösten såg jag på dagensbok.com att bokförlaget Forum, tidningen Expressen och bokklubben Månadens Bok hade utlyst en romantävling. Det gällde att skriva en samtidsroman där en okonventionell kärlekshistoria och ett brott mot minst ett av de tio budorden skulle ingå. Jag tänkte att jag skulle vara med, men jag var för odisciplinerad för att få ihop en bok.

Igår kom juryns beslut om tävlingens utgång. Ingen vann. Juryn säger i ett pressmeddelande att inget av de 318 bidragen var en stor samtidsroman. För dåliga bidrag helt enkelt.

Utbetalningen av 500 000 kronor och utgivningen i fyra länder ställs alltså in. Vad synd. Jag hade gärna tagit emot det.

När Eddie var ung

Positiv förvåning. Det har dagens musiklyssning bringat mig.

I mitten av 80-talet gavs en kassett med Eddie Meduzas tidigaste inspelningar ut. Den hette "1964-1972 Första försöken". Ljudet är brusigt och svajigt. Eddie var runt tjugo när de där låtarna spelades in och några av spåren visar att han kunde ha blivit en helt annan artist än den han blev.

"In the neighbourhood" och "Running" låter som Kinks eller nåt. Rena britpopen. Och "Popping up" är en rolig instrumentalare. Miltals från den senare boogierocken med titlar som "Mera brännvin", "Ronka, runke kuk" och "Slit mig i röven". Han kanske blev förbittrad över alla recensenters sågningar, förbittrad och trotsig. Det skulle i så fall vara en sympatisk tolkning av hans artistskap. Jag menar, de tidigaste låtarna visar att han försökt vara en seriös artist. Enligt eddiemeduza.se låg till och med barndomsskildringen "13 år" från Eddies debutalbum på Svensktoppen.

1979 kom plattan "Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs". Eddie var raggarnas artist och stod i opposition mot punkarna. Bland musikjournalisterna var punken kreddig och Eddie Meduza led ett svårt nederlag hos rockkritikerna. Han svarade med att skriva några låtar om Sveriges mest inflytelserika kritiker på den tiden: "Mats Olsson runkar kuken", "Mats Olsson e en jävla bög" och "Kuken står på Mats Olsson". En smula infantilt kan man tycka. Jag tycker ändå att det verkar som att Meduza sjunger ut en ärligt känd bitterhet.

Här står man och försöker göra nånting bra
Men mina låtar är det ingen som vill ha
Åå-oh, jävla kukar!

Det kvittar om jag gör världens bästa bit
För alla tycks ändå tycka det är skit
Åå-oh, jävla kukar!

Slit mig i röven så skiten rinner
Sug min kuk, era jävla svin
Åå-oh, jävla kukar!

(ur "Slit mig i röven" från skivan Fräckisar, 1983)

Men som sagt, på de första hemmagjorda inspelningarna finns en annan sida av Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette.
Lyssna på:
Eddie Meduza - In the neighbourhood

Upphöjt i min hjärna

Vissa saker etsar sig fast. Ibland vet man inte varför. Jag kommer ihåg att vår lärare Maud, som vi hade i fyran, ägde en tax som hette Shadow. Jag kommer ihåg att de hade äggburgare på grillen i Pilgrimstad, men att jag tog en parisare. Det var typ 1989. Jag kommer också ihåg en gång när jag såg min pappa styrketräna med en ful jävla hemmagjord skivstång, som inte var någon skivstång utan bara ett metallrör med tunga fyrkantiga saker fastsvetsade i ändarna. Men då tyckte jag inte att den var ful. Då var den bara normal för då var jag ett litet barn.

Varför minns jag just detta? Det finns ju tusentals liknande händelser som är bortglömda. Befann sig min hjärna i ett särskilt fördelaktigt minnesläge?

Andra saker vet jag emellertid precis varför jag kommer ihåg. Jag minns en artikel av Andreas Malm i DN för att den var viktig, välskriven och allmänt briljant. Ett och ett halvt år efter att den publicerades kan jag med säkerhet säga att den bidrog till min förståelse av livet på jorden. Det är väl något att minnas. Artikeln hade rubriken "Oljeomloppets eldfängda logik". Läs den gärna. (Och har du redan läst, läs den gärna igen.)

Stora ungdomssucken

Åh.
Farväl Falkenberg.
Hej då Uppsala.

Varför har jag så svårt att hantera att jag inte kommer vara ung för evigt?
När jag försöker tänka förnuftigt på det ser jag att det går bra att vara 45 också. Men jag vill inte. Eller det går inte.
Jag är inte klar. Jag kommer aldrig bli klar. Jag får svårt att andas av saker som aldrig blev gjorda. Och av saker som inte kommer att hända igen.

Kan jag inte få göra om?
Jag vill leva en gång till.

Det här är det jag tänker allra mest på. Inte för att jag är olycklig. Inte för att jag ångrar hur jag levt mitt liv. Utan för att jag vill så mycket mer och för att jag hatar livets obeveklighet.

Vad är det jag rädd för?
Är jag rädd för att dö?
Eller bara för att åldras?
För att stelna?
För att aldrig få uppleva extas igen?

Tvivlet jagar en ny kick. Ett nytt kvitto på att han är ung.
Det är inte vad vi kallar hållbar tillväxt.

Växter i Norrbotten

Jag har en klasskamrat som hyr ett rum av en familj. Hon har pratat med mamman i familjen om varför det är så svårt att hålla krukväxterna fina. Min kursares växter har nämligen magrat av succesivt under vintern och hennes värd har haft samma problem, vilket hon inte brukar ha.

Hennes teori var att norrbottnisk vinter utan snö blev alltför mörk för växterna. De mår inte bra.

Men nu ligger snön, vit och fin. Vi får se om det blir någon skillnad. Det kanske är för sent dock. Våra kära blommor är måhända redan alltför svaga.

Jag förstår er

Åter i mitt hem. Krukväxttemat gör sig påmint.

















Så går det. Skönt med nåt omkomplicerat.

Samtal

Att ta det lugnt. Att ha tid.
Det kräver tankekraft. Motstånd.

Så mycket fantastisk musik att upptäcka, så många texter att läsa, så många videoklipp att se och så många radioprogram att höra.

Just nu tror jag på det fysiska mötet. Lyssna och prata med mina för ändamålet avsedda organ.

Att ha tid för människor utan media.
Jag kanske klarar det. Medgång.

Tillskott

Efter det gångna succéåret och efter noga genomförd omvärldsanalys har Tvivlet besluta att utöka verksamheten med en bildredaktion. Dess utsökta fotografier publiceras på en helt egen adress: tvivlet.pixbox.se.

Nu ser vi framåt mot nya djärva verk.

Kreativa 07

Jag ville bli lite mer kreativ och tänkte att inspiration kanske fanns att hämta i en bok jag fick vid ett besök hos Master.

"Det hjälper inte att gå originellt klädd, låta hår och skägg växa och se aldrig så märkvärdig och genialisk ut. Endast genom klar tanke, träget arbete och ett fullkomligt behärskande av uttrycksmedlen har han en möjlighet att nå de stora resultaten.

Medan jag talar om konstnärens arbete, kanske jag också ska tala litet om ordet inspiration. Många människor tror att konstnären är någon sorts gudabenådad varelse, som ligger på ett sofflock, stirrar i taket, röker på en krokig pipa och så helt plötsligt rusar han upp gripen av den gudomliga inspirationen, fattar penslar och palett och börjar liksom i ett rus kasta ned sina ingivelser på duken. Detta är en romantisk karikatyr av konstnärligt arbete. Går man bara omkring och väntar på att inspirationen skall infinna sig, löper man nog risken att inte veta hur man skall hantera sina verktyg, när den väl kommer." (Ur "Ur konstens värld. Läsebok för grundskolan" 1962)

Det är ett hårt arbete att vara konstnär.
Nåja, jag kan ju ändå inte rita så bra. Men jag är i alla fall man. Det verkar vara en förutsättning. Jag får göra något annat istället.

Samklang

Skrumpnande krukväxter är ett av den torra januaris kännetecken. Om man inte vet hur man vårdar sina gröna vänner.
Ett annat är de vilande alarnas oslagbara gråhet. Al är inte ett särskilt vackert träd ens under perioden av grönska.
Skrumpnande krukväxter är förstås alla månaders kännetecken. Så otroligt kortsiktigt av mig att påstå att det skulle vara något januarispecifikt. Det gäller ju bara att vattna.
Martin har köpt en luftrenande fikus. Den vill ha mycket ljus. Om den får vatten och ändå skrumpnar kanske vi kan säga något om årstiden.

De andra dagarna

Nyårsdag.
Sitter ensam i ett okänt rum som jag fick nyckeln till igår. Lyssnar på Labradorband.
Första dagen på nya året och jag är rastlös. Det är en jobbig känsla nu, men om den håller sig blir 2007 ett händelserikt år.
Ojdå. 2006 är inte här längre.
På spegeln i det okända rummet sitter en Stenmarkbild. Två personer blickar bort från betraktaren ut i evigheten. Den ena säger:
- En dag ska vi alla dö.
Svaret:
- Alla andra dagar ska vi inte det.