Dag 33

Den delen av resdagar som innebär att man faktiskt har rest gillar jag. Att man på kvällen kan tänka "i morse vaknade jag på en båt långt ute i skärgården och nu är jag här, hemma i min piteåsäng".

Idag går turen från Istanbul till Uppsala pch då kommer jag att tänka att i morse torkade sig Jonas, efter mycket skön dusch, med hostelets lakan, sedan drog vi raka vägen till den stad vi har gemensamt.

Inshallah.

Jahapp, sista dagen på resan alltså. Det är nu man ska skriva en vacker sammanfattning över de senaste trettiotre dagarna. Men jag gör inte det. Vi gör radio av det istället, och skriver några längre texter under maj. Om drygt en månad ska allt vara klart och då lägger också den här bloggen ner.

Vi ses i Uppsala.

Dag 32

Okej, så mycket diskopunk var det kanske inte över Popcorn. Mer en ganska blek kopia av Franz Ferdinand. Franz Ferdinands inflytande över indiepopen framstår tydligare och tydligare utan att någon riktigt säger det rakt ut. Höstens hype av Klaxons till exempel. Det snackades om "new rave" och med lite distans ser vi att det bara är en Franz Ferdinand-ripoff.

Istanbul är nice. Vi har gått runt lite i second hand-butiker idag. Trevlig sysselsättning även om vi inte hittade något förutom en t-shirt åt mig. Det är ett av sätten att läsa av en stad, antar jag. (I guess... Svenskan blir anglofierad efter ett tag på resande fot.)

Vi läste på dn.se att ett höghus har rasat i Istanbul. Vi har inte sett eller märkt det.

Dag 31

Härliga Istanbul! Okej, det är lite kallt här, men vi känner oss som hemma. Njuter av att det kan vara mycket folk utan att vara trångt och att vara på ett ställe man känner igen.

Och när vi ändå har tempot uppe gick vi helt sonika till finfina skivbolaget Double Moon och frågade om de hade några band i stan som vi kunde prata med.
- Baba Zula, som typ turnerar över hela världen, är hemma för att avsluta inspelningarna av nya skivan. Funkar det?
- Ja, okej då.
Så vi satt på en takterass i Besiktas i en timme och pratade om saz med deras sazspelande sångare Murat Ertel. Han tyckte också att vi borde kolla upp ett nytt som heter Popcorn.
- De spelar discopunk med turkiska texter.
- Ja, okej då.
Så vi gick till repetitioner och fick lite spritt i benen av dansrocken med koskällan.

Nu ligger vi på våra sängar och tänker "vad skönt att inte vara i Damaskus!".

Dag 30

Det tog 30 timmar, inklusive ett obegripligt sjutimmarsstopp i Antakya, fran Damaskus till Istanbul. Ja, det gick ju, men sarskilt roligt var det inte. Det ar fortfarande inte sarskilt roligt. Det kanske blir roligt nar jag har fatt sova lite i en sang.

Mer an sa orkar jag inte nu.

Dag 28

Vi akte upp pa berget och sag Damaskus breda ut sig med miljontals lampor i den syriska natten. Efter fyra veckors intervjuande i Amman, Beirut och Damaskus var det nu dags for det allra sista samtalet.

Sangerskan Lena Chamamyam sag ut over staden. "Det ar som en spegel av himlen", sa hon. "Jag vill att min musik ska vara som den har staden, lika varm." Sedan sjong hon det vackraste hon kunde for oss.

Jag och Jonas kanner oss ratt nojda. Det kan nog bli ganska bra radio och en och annan fin tidningsartikel av det har. Vi far se.

Harnast vantar dock en mardrom. Ikvall satter vi oss pa bussen mot Istanbul. En resa pa sisadar 36 timmar. Jag vet inte hur vi har tankt riktigt. Just nu ar jag ganska nojjig over att min mage som har varit i exemplariskt skick under hela resan ska fa for sig nagot. Jag menar, tank om magsjukan slar till under den har monsterbussresan, da ar det inte roligt att vara manniska.

Hej da, Damaskus. Tack hotell, tack falafel, tack morotsjuice, tack italienaren pa hornet, tack ci@o net och tack alla trevliga musiker. Inte tack Anas Abou Kows.

Dag 26

Vad ar det med alla som skriker nar de pratar i telefon eller dodar tangentbordet nar de skriver? I ett alldeles fantastiskt fredagsljummet Damaskus stor dessa idioter friden. Jag vill ju bara kolla min mejl. Inte hora er kackla och hamra. Aja, smaaktigt att klaga pa sadana grejer forstas.

Fredagar ar sondagar har och jag alskar sondagar i storstader. Damaskus ar en larmig sexmiljonersstad som till vardags dranks i tutor och trafik. Idag ar butikerna stangda, folk tar en kaffe pa cafeet pa hornet och trafikbruset hors bara pa avstand. Pa en fredag som denna ar det boneutropen som dominerar ljudmiljon. Det ska vi spela in.

Jag har ont i halsen och Jonas ar trott hela tiden. Han ligger just nu och sover pa hotellrummet. Det ar markligt hur en nedtrappning infinner nar man borjar se slutet pa nagonting. Nej, det har haller inte. Om en vecka lamnar vi Istanbul for Sverige. Battre an sahar kan vi.

Dag 25

Vi suckar och tycker att Damaskus ar boring. Musikerna vi traffar verkar mest tycka att det gar ut pa att vara valutbildad och kunna spela sitt instrument pa ett tekniskt skickligt vis. Dessutom traffade vi en man som ville starta en egen tv-kanal for att slippa alla prostituerade popartister pa MTV och istallet promota sin egna, "akta", kompisar.

Under intervjun kom en tjej och satte sig bredvid mannen. Han fingrade henne i ansiktet och sa att det har ar min van, men inte min flickvan. "Hon ar mycket mer an sa. Hon ar min lilla flicka. Hon ar som min dotter". Vi gillade inte honom. Han var acklig.

Sa nu langtar vi bort fran den har trakiga stan som har funnits sedan det fanns stader och som med all sakerhet bjuder pa helt otroliga saker att ta del av som turist. Musiklivet, an sa lange, gor oss daremot somniga.

Dag 24

Han igar hette inte Omar, utan Ourwa. Han hade en svart, ihallande blick och verkade ensam i Syrien. Har finns ingen som forstar sig pa elektronisk musik som inte ar kommersiell. Ourwa drack en halv flaska vodka medan vi var dar och berattade om nar han tog sjukt mycket ecstasy under tva vilda dygn mellan Amsterdam och Beirut. Vi forstod inte detaljerna for hans engelska var lite knackig, men hans utsatthet var glasklar. Han har varit deprimerad i tva ar, fast det verkade battre nu. Han jobbar som skadespelare.

Jao, han sa en massa jobbiga saker i alla fall.

Idag: Grattis Ginger pa fodelsedagen!

Dag 23

Forlat mig Syrien! Varfor skulle det inte finnas snabba internetuppkopplingar har? Det galler bara att ga till ratt stallen.

Duggregn i Damaskus. Sma, sma stank hela dagen. Det kanns skont. Det kanns ocksa skont att vara tillbaka i ett riktigt arabland dar boneutropen hors ordentligt. Beirut ar alldeles for kristet.

Vi motte ett par man pa gatan idag. Nar de var ungefar ett par meter ifran oss rackte den ena fram handerna som om han vill ge oss nagonting. Da ser vi att han gar omkring och bar pa en orm. Jonas skrek rakt ut och jag backade genast ett steg och blev helt stel. Alla pa gatan vande sig om, men mannen bara skrattade och gick vidare.

Ikvall aker vi hem till Omar som, ja, vi vet inte riktigt vad han gor, men han sa pa telefon att han har turntables och vin hemma sa det blir nog sjyst.

Till sist, grattis Anton pa fodelsedagen!

Dag 22

Hej då, Beirut. Tack för allt.

Nu bär det av till Damaskus igen. Internet är segt i Syrien så det kanske blir ett litet blogguppehåll nu. Vi får se.

Tills vidare kan ni kolla på bilder. Igår lade jag upp några till från Amman och några från Beirut också tror jag.

Dag 21

Jag har ont i huvet. Vi var på fest igår med fri bar. Beiruts alternativelit (paradoxalt ord) var där, dvs. många av de vi pratat med under den gångna veckan. Det var mycket trevligt.
Men jag har ont i huvet nu och trafiken utanför vårt fönster bullrar kolossalt.
Jag är törstig.

Igår var vi också hem till pianisten Marc Ernest. Han spelar långa improvisationer med lite cabaret- och mellankrigscaféstämning (det var ju också ett ord). Han bara spelar och spelar. Det är liksom ingen hejd på honom. Han sa att han spelar för att bringa ordning i sitt inre kaos.

De senaste två lördagarna har P3 Planet sänt små inslag vi gjort. Man kan förstås lyssna i efterhand på deras hemsida: P3 Planet. I båda programmen var vi med direkt efter första låten. By the way, de där jordgubbarna har Jonas fotat.

Dag 20

Folk pratar om Beirut som en smältdegel. Jo, det kanske är så. Igår när vi passerade en vakt sa Jonas "good evening", jag sa "bon soir" och vakten svarade nåt på arabiska.

Här spelas klassisk arabisk musik, jazz, metal, hiphop, electroclash, pop, bossanova, world fusion (eller hur man säger), postpunk, triphop... Fast det gör man ju i Stockholm också. Att många stilar och kulturer möts är knappast unikt för Beirut. Det finns många smältdeglar nuförtiden.

Igår kväll hängde vi med hiphopcrewet Kitaa Beirut (Beirutsektorn typ). Vi följde med när de graffade. Kitaa Beirut har en spännande historia. Började som Libanons första hiphopare 1996, men medlemmarna lever nu på skilda håll på grund av dramatiska omständigheter. Men det tar vi en annan gång.

Det finns fler bilder från Beirut nu: Tvivlet Bild.

Dag 19

En vägg full med affischer. 2Pac, Ché Guevara, Bob Marley, The Doors... Han sätter sig vid datorn och spelar upp sin egen grupp. Det är hiphop på arabiska. Hiphop som handlar om att några kommer utifrån och prackar på en sina drömmar och om hur NGO's (non-governmental organisations, Röda Korset etc.) missköts.
Vår kompis Zeid tog igår med mig och Jonas till Chemriyah (tror jag det heter), den av Beiruts förorter som också är ett palestinskt flyktingläger. En stat i staten.
Vi lyssnade på musiken. Sju killar nickade i takt.
Sedan rappade de tre palestinska killarna (jag kommer inte ihåg namnet på dom, sorry) för oss. Libanesen RGB agerade human beatbox. Vi spelade in dom och det kändes bra.
Vi kände efteråt att musiken var bra på ett sätt som Andres Lokko eller Sonic skriver om. Det här var viktigt på ett helt annat sätt. Musik som kopplar ihop Kalifornien med Palestina. (Nej, jag kan inte formulera det här, men jag tror ni fattar grejen. Jag, och Jonas, återkommer med en radioberättelse i slutet av maj eller så. Då har vi tänkt lite mer.)

Dag 16

Vi borjar komma in i ratt kretsar har. De kommande dagarna ar fullbokade med intervjuer. Beirut har haftiga grejer. Stans kosmopolitiska karaktar marks tydligt pa musikscenen. Aja, far se vad de sager under intervjuerna sen. Ska bli kul.

Vadret har ar perfekt.

Vad mer ska jag saga?

Pratade med en cafeagare igar. Han hette Sokrates. Mycket bra namn. Han fragade vad jag tyckte om Beirut. Jag gav honom det oerhort uttomliga svaret "nice".
"Det tycker jag ocksa", sa han. "Om det inte var for Hizbollah. Alla problem det har landet har haft beror pa dom."

Vad mer?

En viktig lardom: Alla araber ar inte muslimer. Det finns kristna araber, judiska araber, alla mojliga araber.

Jag ar torstig.

Slut.

Dag 14

Söndag igen.
Bra precis två år sen sist.

Jag sitter i jeans och t-shirt på en stenbänk längs strandpromenaden i Beirut. Folk är lediga och har slagit sig ned på medtagna stolar bredvid havet. De pratar, röker vattenpipa och tittar på folk. En del män fiskar, en del pojkar badar.

Ibland går människor i träningsoveraller förbi. De motionerar. De andra människorna - som har jeans, skor med klack, sjalar - de flanerar.

Nu kommer det en man i cowboyhatt rökandes pipa. Det måste vara en amerikan.
Du tänker att han är tjock.
Ja, han är tjock.
Nu går han förbi, bräkandes.

Beirut är bra för den som gillar att lyssna på arabiska och franska. Det gör jag. Här får man både och.

Det finns fin amerikanska också.

På ena sidan strandpromenaden löper en palmbekantad gata. På andra sidan finns Medelhavet. Det är som Florida eller nåt. Men i Florida finns inga kulhål i väggarna. Förmodligen heller inga urblåsta, övergivna skelett till hus.

Beirut har genomgått, och genomgår fortfarande, en kraftfull återuppbyggnadsfas efter väpnade konflikter med Israel och inbördeskrig. Downtown, eller centrum kanske det heter på svenska, var helt demolerat i slutet av 90-talet. Nästan två miljoner kvadratmeter har de senaste tio åren varit en konstant byggnadsplats i detta område. Ungefär en tredjedel av denna yta låg dränkt under havet, men har nu vallats in och återbebyggts.

Men så kom flera bomber. Fjolårets krig med Israel tog naturligtvis hårt på en befolkning i en positiv återuppbyggnad. Det började bli ordning på Beirut igen, Libanons hjärta. På vägen från Damaskus såg vi en söndertrasad bro utanför Beirut. Det gjorde ont att se. Krig är verkligen värsta skiten.

I Amman pratade vi med popbandet Vengo. Det var en av våra första intervjuer. De pratade om att de ville ha fred i Mellanöstern och jag tyckte att de lät naiva. Men när jag ser spåren av krigen, när förstörelsen bli konkret och jag kan känna lite, lite av lidandet då förstår jag att man, när en långväga journalister kommer på besök, säger till dessa: "Vi är vänliga människor. Vi vill ha fred."

För det är verkligen vänliga människor här. Herre gud, vad folk har hjälpt oss! Skrivit lappar på arabiska, gått med oss i flera hundra meter för att visa vägen, fixat elkontakter och bjudit på frukt. De är helsjysta.

Men just nu sitter jag i min ensamhet på strandpromenaden. Jag gillar att vara ensam bland ledigt flanerade människor. Att vara delaktig i lojheten, men ändå inta iakttagarens utanförskap och till exempel le åt folk som joggar med märkliga rörelsemönster eller njuta av stiligt klädda sjalbärerskor och tänka att man nästa gång i Damaskus ska köpa ett gäng sjalar. Då säger jag som Jonas sa efter att vi smakat årets första jordgubbar: "Det är en ynnest att leva."

Dag 13

Igår var vi på improvisationsmusikfestival. Vi träffade oerhört trevligt folk som bjöd med oss på efterfesten. Vi kände oss hemma igen, efter alla aversioner mot publiken på BO18.
Fast helt hemma kände vi oss natuligtvis inte, särskilt eftersom festen igår ägde rum i en palatsliknande villa med marmor och tjänstefolk. Improvisationsmusikerna här har mest överklassbakgrund. Inte så konstigt. Kultur är lyx. De flesta vi har träffat hittills på vår resa kommer från välbärgade hem. Jonas och jag är alltid fattigast och vågar inte säga på vilket hotell vi bor på.

Just nu sitter vi på Starbucks med trådlös och snabb uppkoppling. Jag skriver på Jonas dator. Därför har jag tillgång till alla svenska bokstäver. Det känns ovant. Annars känner jag mig som vanligt tacksam för den höga standarden på engelskundervisningen i Sverige. Och tycker att det är lite synd att jag inte läste franska på högstadiet. I Beirut pratar nästan alla franska.

Idag har vi intervjuat en libanesisk tjej som ifjol sommar lämnade Libanon två veckor efter att de israeliska bomberna börjat falla. Hon åkte på ökenrave i Jordanien och sen tillbaka. Att festa är hennes sätt att överleva krig och politisk instabilitet.

Dag 12

Pa grund av daliga internetuppkopplingar har rapporteringen blivit lidande.

Vi tog oss fran Amman till Damaskus i mandags. Under tre dagar i Damaskus fick vi massor av telefonnummer och gjorde dessutom tva intervjuer. Vi var pa en konsert pa operahuset ocksa. Jonas somnade.

Forst var jag lite sur och allmant negativ till Damaskus. Amman var ju sa trevligt med snalla manniskor och bra med hotell med harlig frukost. Det ar jobbigt att etablera sig pa ett nytt stalle.

Darfor verkar det kanske lite orimligt att nar vi precis borjat fa lite grepp om Damaskus stack till Beirut, men vi fick i Amman informationen att Beirut skule vara nagot alldeles extra under paskhelgen. Ur klubbsynvinkel alltsa. Sa i natt var vi pa B 018 som tydligen ska vara ett hett stalle, men det kandes mest som Bastad eller Visby sommartid. Pa parkeringen stod porschar och humrar och dar inne bestalldes helror och champagne. Vi sag bara en forutom oss som drack ol.

Jag gillar inte Beirut sa har langt. Det ar jobbigt att etablera sig pa ett nytt stalle.

Dag 7

Igar borjade molnigt. Pa dagen vaxlande molnighet och runt 23 grader. Pa kvallen drog ett regn in.

Vi traffade MC Niz-R som rappar pa arabiska och vi repade med bandet Vengo, som jag tror kallar sig rockband, men det ar i sa fall ett fjasigt rockband. Vi spelade ocksa in nar Jonas fick ansiktsmassage.

Nu finns det minsann bilder att titta pa ocksa, men eftersom internetuppkopplingen ar seg har pa hotellet blev det inte sa manga.
Se lank till Tvivlet Bild har intill.