Vilseledandet.

Råkade på det här roliga idag: Alla SKA med.

Hjälparen.

Någon gång har jag skrivit här att jag håller på med en bok. Eller en lång text snarare. Fast det enklaste är egentligen att säga att jag skriver på en bok, men problemet med det är att jag ju inte vet om det blir en bok.

Jag har skrivit på ett manus och just idag, denna oktoberonsdag då löven rasslade fram över stadens stenbeläggning, blev första versionen av detta bokmanus klart. Det borde ha skett för 8-9 månader sedan, men det är en liten detalj i berättelsen som jag inte varit nöjd med och som jag har skjutit framför mig. Idag tog jag tag i det. Det var lätt. Det tog inte ens en timme. (Varför tog det sån tid innan jag fixade det? Vad är det med mig?)

Nu har jag precis mejlat till en författare/lektör/skrivpedagog som jag tror är den perfekta personen att utveckla min berättelse. Jag hoppas att hon har tid med mig.

Han tog fram en påse med kläder som hängde inne i skåpet.

- Det är studentkostymen. Fatta, jag höll säkert på i en timme och provade kläder!
- Jaha.
- Jag fick pejja två och sju. Två och sju!

Plötsligt dök Lisa Norberg upp vid sitt skåp.

- Och du fick MVG, antar jag, sa Oskar.

Lisa Norberg tittade rakt in i skåpet med ett tillbakahållet leende samtidigt som hon sträckte ena armen efter sin väska. Hon verkade leta efter något att säga. Sedan låste hon skåpet.

- Ja, sa hon bara och gick iväg med samma leende i korridoren.

Oskar Lindén vände sig mot mig.

- Blev det något All Star Meal i natt?
- Ja, faktiskt.
- Vad tyckte du då?
- Jaa, det var väl gott. Tror jag. Jag minns inte riktigt.
- Tänkte du på det där med dressingen?
- Näe.

 Det har tagit längre än det borde, som sagt, men det kan jag inte göra något åt nu. Varför inte istället vara glad och tralla på en sång?

Förflutenheten.

Jag satt här idag och började plötsligt undra över var alla mina gamla MD-skivor är. Jag kunde inte plocka fram i min hjärna platsen där detta mitt privata lilla radioarkiv var placerat. En liten skräck infann sig att MD:arna skulle ha gått samma väg som alla mina affischer gjorde när jag flyttade från Piteå, nämligen ut i intet, spårlöst bort.

Jag började titta på tänkbara platser och redan på tredje stället stod den kartongfärgade kartongen där. På filmiskt vis fick jag blåsa bort dammet från den. Sedan öppnade jag locket och insåg direkt att samlingen stannade i maj 2007. Då gjorde jag min sista MD-inspelning och då avslutade jag min studentradiotid.

2001-2007. Allt finns inte samlat i lådan, men det ger en mycket bra bild. Från Bollen är rund med sportradioteatern Barry och programmet om det svenska tennisundret via Café, Verkligheten, Tusen dagar (härifrån), Betong, Bobby´s hammond, Popsie, SRS Topp 20 till min och Jonas resa i Jordanien, Syrien, Libanon och Turkiet. Det sista ledde också till en tredelad serie i P1 sommaren 2007.

Jag hade blivit proffs. En epok var över.

Två saker:
1. Det var alltid så svårt att få till bra ljud på mikrofonerna i studion.
2. Det var vansinnigt roligt att redigera.

Här nedan några stickprov ur förflutenhetens radiolandskap (med exempel på både dåligt studioljud och redigeringsglädje). Dessutom bakom kulisserna till Bollens tennisprogram. Höj volymen!

   Järryds telefonsignal by Tvivlet

   Accelerator - The big one by Tvivlet

   Ljudäventyr 9 april by Tvivlet

Brahmsvalet.

Det är ganska vanligt att tidningar av olika slag frågor människor vilka som helst om vad som helst. Det kan vara en spalt som heter Fem röster eller som i Aftonbladet Vi 5. Skräcken för Tvivlet är ju att någon plötsligt dyker upp och ska ha en att välja mellan två alternativ.

Därför har jag övat mig lite grann idag. Om en framfusig reporter till exempel vill ha reda på vilken som är bäst: Brahms ungerska dans nr 1 eller Brahms ungerska dans nr 5, då gäller det att vara beredd.





Ettan! Eller femman kanske... Äh, spela roll. Jo, ettan förresten. Om jag verkligen måste välja. Fast varför måste jag det egentligen? Nej, det måste jag ju inte. Men jag tar ändå ettan. De flesta gångerna i alla fall.

Så.