Recept.

Hallå? Kontakt!
Hallå?
Jag står inte i kontakt.

Men här är i alla fall en konversation jag av någon anledning tyckte var roande.

- De har en pizza där som heter Carl Philip. En djävulsk pizza vet du. Så jävla härlig och god.

- Vad är det på den då?

- Ja, det är fläsk och grönsaker i vanlig ordning.

Omhändertaget.

Lyfte luren och ringde till Hemköp.

- Välkommen till Hemköp! Det är Katrin.
- Hej! Jag heter Tvivlet och jag handlade hos er för en timme sen eller så.
- Jaha?
- Jag måste ha drabbats av nån förvirring för jag tror att jag glömde packa ner både den pepparotsvisp och de vita bönor jag köpte.

Det är vid sådana här tillfällen som tron på samhället stärks och känslan av trygghet ökar för Katrin sa:

- Ja, vi har dom här.

Det innebär även en anledning till att ta en kvällspromenad. Kanske lyssna på när Merit Hemmingson spelade på nån festival i Norge 1973.

Sammantaget.

Människan är liten
Solen är stor
Vi klarar det inte själva
Det är därför vi tror

Stil.

"Likasom så många af det gamla, ärorika Sveriges store män har äfven jag utgått ur en ringa koja."

Det kan vara så trevligt med gammal litteratur. Denna mening är ur Skollärare John Chronschoughs memoarer.

Pokerfejjan.

En liten anekdot besläktad med det förra inlägget.

När jag på grund av anställningsregler och skum personalpolitik var tvungen att sluta på mitt jobb i slutet av februari och var osäker på om jag skulle få komma tillbaka skyndade jag mig att ta ut friskvårdsbidraget på 1 500 kronor.

Jag köpte klippkort till ett träningsställe. 10 besök kostade 750 kronor, så jag kunde alltså ladda kortet med det dubbla. Under våren har jag varit en ganska flitig gäst där och länge tänkt "nu måste det vara slut på det där kortet snart", men eftersom kortdragaren varje gång glatt plingat sitt välkomstljud har jag fortsatt köra på.

När jag kom dit igår för att träna fick jag tillfälle att fråga receptionisten. En mullig man med keps som fastän det nog inte är superlikt nu för mitt inre har antagit Michael Moores skepnad.

- Kan du se hur mycket det är kvar på mitt kort?
- Ja, då ska vi se...

Jag förberedde mig på att det nog var sista klippet.

- Ja, du har ju årskort till den 2:a mars då.

Blixtsnabb överläggning om jag ska säga att det nog inte kan stämma eller om jag ska låtsas som ingenting och "kommer han att genomskåda mig om jag låtsas som att jag egentligen vet att jag har årskort" (för det borde man väl rimligen veta). Ut kommer:

- Jaha. Var det så? Ja, det var ju genom jobbet det där.

Och det var det ju.

Tack?

Konduktören flydde från Turkiet på 90-talet. Det är i stort sett det enda jag vet om det. Och att han dök upp i min klass. Var det i femman eller redan i fyran?

Nu är det årets hittills varmaste dag - över 30 grader - och plötsligt sticker någon fram en Coca-Cola under näsan på mig. Det är han. Han vill vara bussig. Och jag som aldrig dricker colaläsk. Jag minns hur han blev utstött i klassen. Varför vill han ge mig en Cola? Jag måste ta emot den här. Eller? Jo. Jag tar emot den. Han är diskret, så jag nickar bara ett tack.

Han går iväg. Jag börjar fundera över alternativen. Gå ikapp honom och be om en annan smak? Nej, han bjöd från ingenstans, då kan man inte börja konstra. Dricka upp den? Nej, det vill jag ju helt enkelt inte. Byta ut den på eget bevåg?

Lång blick genom vagnarna. Han är på väg bortåt. Tre kylskåp på rad i tåggången. I första bara frukt och choklad. Nästa tomt. I tredje dryck. Jag tar första bästa. Colan byts ut mot en Fanta. Jag går snabbt tillbaka till min plats. Ser inte åt någon annan passagerare.

Så, här sitter man nu och känner sig både lite otacksam och som en tjuv. Dessutom med rädslan att min gamla skolkamrat ska komma förbi och se att jag dricker Fanta.

Tåget stannar i Härnösand.

Vad du ska trassla till det, Tvivlet.

Testbrist.

Vissa saker fastnar märkligt hårt. Jag minns ett test av osthyvlar i tidningen. Precis ett sånt där när testaren jämför olika egenskaper hos ett gäng fabrikat av en vara och får fram en BÄST I TEST.

En av sakerna de kontrollerade var hur bra osthyveln kunde hyvla vitkål. Ja. En av sakerna de kontrollerade var hur bra osthyveln kunde hyvla vitkål. De till och med lyfta fram det i texten nedanför rutmönstret med de olika mätvärdena att den och den osthyveln var minsann bra att hyvla vitkål med.

Nästa gång vi testar stövlar, varför inte testa hur långt det går att kasta dom? Eller när vi testar grillar, hur bra det går att använda dom som slagverk i en orkester?

Om jag hade varit osthyveltillverkare hade jag föreslagit, till nästa test, att testa hur bra det går att hyvla den som gjorde det förra testet.

Som sagt, vissa saker fastnar märkligt hårt.

Association.

Ensam kvällspromenad. Skogen, ljuset och dimman.

Jag tog en bild och när jag tittade på den i mobilen kom jag att tänka på en fransk tv-serie jag inte kunde komma på namnet på. Men jag mindes att Mogwai - de fantastiska skottarna! - hade gjort musiken. Så det var snabbt gjort att ta reda på att serien hette Les Revenants (Gengångare var den svenska titeln) och när jag såg omslagsbilden till soundtracket förstod jag varför jag hade gjort sammankopplingen, delvis i alla fall.

Dimmig mystik.

Se serien om du får chansen. "Spännande" om den ska beskrivas med ett ord. Musiken är också mycket bra. Smakprov:

Fågelsången.

Jag såg en kråka hoppa upp på räcket intill vägen.
Ensam.
Förskjuten för sina desperata ögon och sin svarta skrud
Men livlig och öppen.
Jag skulle vilja ha den på min axel.

Samhörighet.

Epikuros levde för 2 300 år sen. Det är längesen. Han tyckte att man skulle ha det bra bara. Söka njutning och välbehag och inte vara rädd för att bli straffad efter döden eller bli utsatt för gudarnas vrede. På det stora hela stod han för en sympatisk filosofi. Han höll till i en trädgård också, vilket självklart ger pluspoäng.

Men det som verkligen gör honom mänsklig och inte über som många andra filosofer är hans tilltalande matvanor. Från Wikipedia:

"Bröd lär ha varit Epikuros främsta kostkälla och vid festligheter åt han gärna ost. Angående ost, så lär Epikuros ha sagt: 'Skicka mig lite ost, så att när jag vill ha en festmåltid, ska jag ha möjligheten att ha det.'"

Ma.

Om dem som hysa ambition kunde man

säga att de liknar den flitige gossen i
byskolan som rabblar svaret innan lära-
ren hinner fråga. Nu detta liv är icke
någon byskola. Himmel, himmel, jag har
väntat länge på frågan.

         - Willy Kyrklund

Kärlekssång.

Det finns fina saker i den här världen också.

Matglädje.

Vi serverade middag för tretton personer på nyårsafton och tallrikarna räckte inte, så en av gästerna fick äta på ett av de ovala uppläggningsfaten istället. Hon uttalade sig flera gånger uppskattande om detta, vilket gladde oss alla.