Pokerfejjan.

En liten anekdot besläktad med det förra inlägget.

När jag på grund av anställningsregler och skum personalpolitik var tvungen att sluta på mitt jobb i slutet av februari och var osäker på om jag skulle få komma tillbaka skyndade jag mig att ta ut friskvårdsbidraget på 1 500 kronor.

Jag köpte klippkort till ett träningsställe. 10 besök kostade 750 kronor, så jag kunde alltså ladda kortet med det dubbla. Under våren har jag varit en ganska flitig gäst där och länge tänkt "nu måste det vara slut på det där kortet snart", men eftersom kortdragaren varje gång glatt plingat sitt välkomstljud har jag fortsatt köra på.

När jag kom dit igår för att träna fick jag tillfälle att fråga receptionisten. En mullig man med keps som fastän det nog inte är superlikt nu för mitt inre har antagit Michael Moores skepnad.

- Kan du se hur mycket det är kvar på mitt kort?
- Ja, då ska vi se...

Jag förberedde mig på att det nog var sista klippet.

- Ja, du har ju årskort till den 2:a mars då.

Blixtsnabb överläggning om jag ska säga att det nog inte kan stämma eller om jag ska låtsas som ingenting och "kommer han att genomskåda mig om jag låtsas som att jag egentligen vet att jag har årskort" (för det borde man väl rimligen veta). Ut kommer:

- Jaha. Var det så? Ja, det var ju genom jobbet det där.

Och det var det ju.