Omtanke.

En vithårig man i 60-årsåldern intill mig är mycket upprörd över att Svenska Dagbladet bara gav en tvåa till Whitney Houston när Göteborgs-Posten nu visar ha givit en fyra. Eftersom jag är i Göteborg pratar han triumfartad göteborgska.

- Då kanske hon inte var så jävla dålig ändå! Hon är nog inte uträknad ändå ska du se!

Antingen är han ett Whitney Houston-fan eller så känner han bara för människan Whitney Houston.

Jag låter denna fundering bero och går istället till Heden. Det är en stor loppis där idag. I soliga, men blåsiga Göteborg.

Semester.

Jag missade när den kom, men har idag upptäckt att det finns en skiva som heter Vaggvisor från ondskans axelmakter. Briljant. Jag ser framför mig hur de onda människorna, eller muslimerna (för det är ju det de är, ondingarna), försöker vagga sina barn till sömns. Åh, vad onda de är när de sjunger sin onda vaggvisor!

Annars: Jag ska till Frankrike. Där är de också lite onda, hyllar gamla tyranniska faraoner med hedersvakter och så vidare, och så vidare. Så nu ska man ner och sprida lite sällt ljus.

Jag lovar att bli en sundare och mindre ironisk människa under semestern!

Och säll. Sällare.

Ingivelse II.

Om jag skriver ett filmmanus någon gång - och det ska jag väl - då ska jag ha en berättarröst med. Kanske Gösta Ekman eller Maria Lundqvist. Maria Lundqvist tror jag på. Hon ska berätta om en liten flicka som hälsar på i en by med konstiga tanter och farbröder. Hennes röst ska vara snäll och bara ge en minimal liten aning om att räven sitter där bakom örat. Jag tror på Maria. Jag tror på tanter och farbröder som bryter mot normerna. Och jag tror på små flickor med stora hjärtan. För ett sådant ska hon ha.

Vaktparad.

Det kom ett mess häromdagen.

"Hur var det nu med farao Ramses mumie när den flögs till Paris? Har vi pratat om det eller minns jag fel?"

Nej, du minns rätt. Såhär var det:

när farao ramses mumie
flögs från egypten till paris
för en medicinsk undersökning
som skulle hindra kroppens förfall
mötte en militär hedersvakt upp
ute på flygplatsen
som vid ett utländskt statsbesök
jag såg något hoppfullt i det här
oklart vad

I alla fall enligt Bruno K. Öijer.

(Tack Johan, tack Martin.)

Personligt.

Personligt i P3, i kväll igen! Den här gången om två fotbollskillar som varit kompisar jämt. Det handlar om vad deras relation bygger på och om hur det är att bli vuxen. UR:s hemsida kan kollas in också.

Ingivelse.

Om jag någon gång skriver ett filmmanus - och det ska jag väl - då ska det innehålla svävande och drömska partier. Kanske sagolika som i en målning av Chagall. Och kanske lite nostalgiska som i videon till Nutids Bodensia. Jag tror jag måste sätta pennan till pappret nu med detsamma.

Tillstånd.

En gång kom det fram en massa kor till mig. Jag frågade om de kunde tänka sig att vara med på bild och de sa ja. Snälla kor!

Komplettering.

Här är bildspelet jag nämnde i senaste inlägget. Jag levererade massor med bilder och trodde att en bildredaktör skulle göra ett urval, men de har tydligen dundrat upp allesammans. Tidsbrist har vi allihopa.

Kanske.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska skriva lite om buffeldressyr eller om Kvar i Lund - programmet där två experter pratar förstånd med varandra. Nej, vi tar en sång istället. Jag antar att du har glömt den svårt musikaliska kvartetten Årtullarna:

Psykiatrireporter.

I morgon, 20.06 i P3, sänds ett reportage som jag har gjort. Det handlar om Ida som har sin ångest i en låda. Det är ett program i Utbildningsradions serie Personligt - om relationer. Om inte radiotiden passar imorgon, antar jag att programmet kommer att dyka upp på UR:s hemsida vad det lider. Det är utlovat ett bildspel som jag har tagit massor av bilder till, så jag rekommenderar att lyssna via webben.

Jag ser att UR har kategoriserat programmet under "samlevnad, rehabilitering, psykiatri". Tunga grejer!

Absolut Inte

Ymnighetshornet flödade på lördagskvällen. Söndagen blev en lidandets dag. Att ta det försiktigt med det starka, Tvivlet, det borde du ha lärt dig. Jojo. Jojo. Men det var ett ytterst trevligt garden party.

Vägdöd.

På väg hem från Storsjöyran mitt i natten körde vi på en räv. Det blänkte till i dess ögon och sedan försvann den under bilen med ett rasslande ljud och ett lätt gupp.

Men Thåström var larmande och intensiv.