Mellandagar.

Det är njutbart att lägga pussel. Man bedömer färg och form, spanar efter detaljer, organiserar och lägger bit efter bit på dess rätta plats.

Koppla ihop.
Koppla av.

Julekalendaaaria-lalala, del 23 och 24

Idag är ju själva dagen egentligen. Juldagen.

Julinsamlingen summeras och vi fick in angenäma 250 kronor från fem givare. Strålande! Strålande jul!

  Tvivlets julspel by Tvivlet

Julekalendaaaria-lalala, del 22

Alltid.
All tid.
All tid i världen.
Alltid i världen.

Världen?

Det finns alltid tid.
Tid är allt.
Eller inget.

Såhär innan jul smakar jag lite på orden bara.

Julekalendaaaria-lalala, del 21

Zhou Enlai hette en man som var utrikesminister när Mao var Mao i Kina. Sisådär 175 år efter att den hade ägt rum ombads han uttala sig om effekterna av 1789 års franska revolution.

- Det är det alldeles för tidigt att uttala sig om, sa han.

Julekalendaaaria-lalala, del 20

Blir det ljusare snart eller?

Fyra dagar kvar på julinsamlingen!

Julekalendaaaria-lalala, del 19

Oj, jag missa'
oj, jag missa'
oj, jag missa'
oj, jag missa'
missa' en post, post, post
Aj-aj
Aj-aj-aj-aaaaaj

Jag missade en post i kalendern!

Kommer som så många gånger förr att tänka på Galenskaparna. Min inledning är deras slut. Det är från en sång om en skidresa. Och det passar ju bra nu när det är en så grann vinterdag i staden mellan bergen.

"Temat är rokoko!"

Julekalendaaaria-lalala, del 18

Vissa saker kan ligga och gnaga. Dom släpper en aldrig. Saker som blev fel, sånt man sa, sånt man gjorde. Sånt man inte sa, sånt man inte gjorde... Man vaknar ur en dålig dröm i vargtimman och kan inte somna på en gång och då kryper dom fram.

Jag har såna flera saker som troligen kommer att följa med mig livet ut. En del är sånt som får mig att skämmas eller må lite dåligt fortfarande. (Och här tänker jag att om man verkligen, verkligen har gjort något dåligt i sitt liv - vilken outsäglig pina det måste bli!) Andra saker är mer harmlösa. Jag håller mig till en sådan grej här just nu.

I vår mellanstadieklass frågade vår lärare mellanstadielärare oss ibland varför man ska säga "thee", alltså med i, och inte ett vanligt the när man på engelska vill köra bestämd form på ett substantiv som börjar med en vokal. Vi lärde oss svaret ganska snart och upprepade det som dom små automater vi var:

- Det är för att vokalerna inte ska krocka.
- Mm, just det, det är för att vokalerna inte ska krocka, svarade vår lärare då.

Men. Hallå? Vokalerna kunde vi också rabbla och där fanns både e och i med. Ändå kan jag inte komma ihåg att någon frågade:

- Solveig, exakt hur menar du att vokalerna inte krockar när man säger theee?

Ja, hade man varit så vältalig i femteklass hade man väl fått spö för eller senare, men ett litet "vadå" hade vi väl kunnat få ur oss. Nä, vi bara köpte det rakt av. Men ännu värre är ju att en vuxen människa och utbildad lärare står och ba':

- Ja, preciiis, det är för att vokalerna krockar.

Själv ligger man nu och tittar upp i taket och ba': Varförfrågadejaginte, varförsajaginget, varförvardetingensomsanåt, hurkundeallagåmedpådetdär, hurkundehonståochsägasådärhelatiden...

Det bara fortsätter.

Det är okej ändå.

Fast jag undrar ändå, hur ligger det till med den grejen egentligen? Varför ska man säga thee?

Julekalendaaaria-lalala, del 17

"Vi kan utforska rymden tillsammans."

Jag såg K-special om komikern Bill Hicks igår.  Han var rolig och tyckte om att berusa sig. Alla som tyckte att han var rolig bjöd honom på alkohol och droger. Han blev alkoholist. Han blev nykter. Han utvecklades som komiker. Han blev seriös. Seriöst rolig. Sedan dog han.

Se, skratta en del, ta in.

Om du inte orkar se hela, kolla från 55.00 och framåt. "Vi kan utforska rymden tillsammans." Tillsammans gäller även gummor som handlar för lite.

En komikers död – K special | SVT Play (Tillgänglig till 15 januari 2012)

Julekalendaaaria-lalala, del 16

Nu när det lackar mot jul vill jag tipsa om text-tv, eller SVT Text mer precist. Mycket kortfattad och trovärdig nyhetskälla som berättar om stort och smått.

Eva Lindgren i Älvsbyn köpte för 25
år sedan en rulltårta. Sedan dess har
den legat i kylskåpet och när den
öppnades i dag, var den som ny.

-Helt fräsch. Den luktar ingenting,
säger Eva Lindgren till SVT:s Nordnytt. 

Man hade önskat att nyheten var slut här. Tyvärr fortsätter den med en förklaring.

Enligt Livsmedelsverket har rull-
tårtan sannolikt bevarats eftersom
den är så torr och söt att inga
bakterier får fäste i den. Men den
ska inte vara farlig att äta,
åtminstone inte mer farlig än den var
när den köptes för 25 år sedan.

Orkar inte tänka ut någon sammanfattning eller avslutning. Hej då. 

Julekalendaaaria-lalala, del 15

Ibland får man vara med om goda saker också. Sånt som värmer. Sånt som gör en stolt. Som när en närstående person gör något fint.

Det hände idag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3946&artikel=4858909
Lyssna på samtalet och resonemanget!
Läs kommentarerna!

Det värmer som sagt.

Och visst hör vi alla ekot av gårdagens avsnitt av julekalendaaaria-lalalan? Det ligger där som en dov bakgrundston. Eller är det bara i mina öron det hörs?

Enda smolket i glädjebägaren är att Tvivlets julinsamling gick miste om detta. Det var ju så nära. Vilket outstanding record det hade blivit! Men det är klart; det är ganska jobbigt att behöva sms:a 200 gånger...

Julekalendaaaria-lalala, del 14

Julen är som vi alla vet konsumtionens högtid. Man säger: "Men ni har ju allt redan!" Sedan köper man något för sakens skull. I dubbel bemärkelse.

Och så tärde vi ännu lite till på det lilla jordklot vi ska leva av.

Svenskt Näringsliv försökte för några år sedan dämpa vår ångest. De sa: Varukonsumtion gör alla glada. Sluta inte.

Det låter kanske konstigt, men det var precis vad Sagan om gumman som handlade för lite gick ut på.

På Londons gator kommenterar konstnären Banksy det hela.

Julekalendaaaria-lalala, del 13

Hösten var Lalehs. Hon var en vinnare runt vattnet.

Och vi är räddade och fria.

Julekalendaaaria-lalala, del 12

Halvtid i julekalendaaaria-lalalan. Vad passar då bättre än att titta till julinsamlingen?

När man går in på insamlingens egen sida ser man klart och tydligt att 200 kronor hittills är insamlat av fyra givare. Mycket bra! Nytt rekord!

Här finns emellertid ett frågetecken. Ett dubiös figur som kallar sig kanin kommenterar glad i hågen del 7 av julekalendaaaria-lalalan: "Nu har även jag bidragit och konstaterar att det i skrivande stund finns 250 kr i potten."

Dessutom har jag även sett ett anonymt inlägg som endast sa: "300". Men det inlägget har någon raderat. Mystiskt.

Insamlingsgeneralen kan slå fast att finfina 200 kr har kommit in, men det tycks finnas potential för mer. Hur ska detta sluta?

Tvivlets julinsamling pågår till 24 december.

Julekalendaaaria-lalala, del 11

Julekalendaaaria-lalalan och statsministrar var en omtyckt kombination. Nu följs det allra första avsnittet upp. Där stod att Tage Erlander hade sitt telefonnummer i den helt vanliga telefonkatalogen på 50-talet. Nu har det kommit fram att det hade även Olof Palme på 70-talet. Henrik Berggren skriver i Med underbara dagar framför oss:

"I början av sjuttiotalet hade Palme tvingats börja dra ut telefonjacket på kvällarna; han stod fortfarande i telefonkatalogen (370989) och fick omkring femtio telefonsamtal från obekanta varje kväll."

Ganska jobbigt. Och inte nog med det.

"Samtidigt förekom också hot mot familjen som ledde till att den fick förses med livvakter. Den extra husnyckel som dittills förvarats i en träsko under trappan flyttades nu också till en mer undanskymd plats bakom trädgårdsbänken."

Julekalendaaaria-lalala, del 10

När Elton John framträdde hos mupparna på 70-talet visste TV-publiken knappt vem som var mupp och vem som var Elton. Han var fantastisk på den tiden. (Alltså, Crocodile Rock-kreationen...)

Julekalendaaaria-lalala, del 9

Jag var på Slink in i morse. Slink in är ett ställe här i Sundsvall som särskilt välkomnar hemlösa och missbrukare och sådär. Det var en mycket allvarlig man där. Eller surmulen kanske är ett bättre ord. Han stirrade ner i bordet och sa efter att ha suttit tyst ett bra tag:

- Varför skulle inte människan få jaga djur när djur jagar djur? Jag menar lejon jagar antiloper.
- Ja, men människan får inte jaga för mycket, sa en annan. Vi har ju till exempel jagat så mycket att vargen inte har några djur att ta längre. Det är ju därför den söker sig nära människorna.

Det blev tyst en stund och den surmulne mannen satt med sina egna tankar ett tag innan han åter bröt tystnaden:

- Och en orm kan ju äta upp en liten gris.

Paus.

- Om det är en stor orm alltså.

Julekalendaaaria-lalala, del 8

Den där nyheten som kom häromdagen om att teleskopet Kepler har hittat ungefär 1000 potentiella jordliknande planeter sedan det togs i bruk var spännande. En låg tydligen på ungefär samma avstånd från en stjärna som var ungefär som solen, men om planeten bestod av ungefär samma saker som jorden hade man inte koll på ännu. Det skulle kunna visa sig att den är gjord av piroger, men det är mer troligt att den är består av något som närmast kan beskrivas som sten. Eller gas. DEt öppnar för att det möjligen skulle kunna röra sig om gasformiga piroger, även om det är ytterst osannolikt.

Läs mer här: Rymdteleskopet KEPLER har funnit en jordliknande exoplanet + 1.094 ytterligare planetkandidater!

Julekalendaaaria-lalala, del 7

Som insamlingsgeneral är det med stor glädje jag kan konstatera att 2005 års rekord för Tvivlets julinsamling redan är slaget. Efter bara två dagar alltså! Den gamla toppnoteringen på 100 kronor kan vi nu sudda ut och ersätta med prydliga 150 kronor.

Kan vi nå ännu högre?

Till Tvivlets julinsamling.

Insamlingen pågår till 24 december och pengarna går till Röda Korsets arbete i det konfliktdrabbade området Afrikas horn. Där finns en bloggfrände i form av ambassadören Jens Odlander. Han har fullt upp. Titta gärna in: http://blogg.ud.se/fran-afrikas-horn/

Julekalendaaaria-lalala, del 6

Många vill berätta för sina vänner och bekanta om julekalendaaaria-lalalan, men vet inte hur man uttalar namnet. Detta råder vi bot på idag.

Hur man uttalar julekalendaaaria-lalala by Tvivlet
 

Julekalendaaaria-lalala, del 5

I bloggens barndom anordnades en julinsamling till Röda Korset här på Tvivlet. Insamlingen mobiliserade två givare - Tvivlet själv och Cat - som tillsammans skänkte 100 kronor.

Efter en noggrann omvärldsanalys pekar allt mot att läsekretsen är mogen för en ny insamling och förhoppningarna är även stora om att rekordet från 2005 ska slås.

Därför välkomnas samtliga läsare nu till: Tvivlets julinsamling 

Afrikas horn, som är det mest konfliktdrabbade området i världen, tackar på förhand.

Julekalendaaaria-lalala, del 4

Det var inte utan stolthet man läste Sundsvalls Tidning idag.

Tack för det, Åsa Jinder!

Julekalendaaaria-lalala, del 3

Det fanns en tid då julekalendaaaria-lalalan ännu inte existerade. Det är längesen nu, men det var en tid då vi pratade om brott och straff. Om slagsmål och dess påföljder. Om ishockeymän som bör få slåss utan att bli avstängda från sin egen idrott, ty "annars blir det snabbt innebandy över det". Två matcher var aaaalldeles för långt, tyckte sportchefen från Karlstad.

Parallellt i handbollen. Redbergslidsspelaren Nacor Medina sänker en motståndare med en knytnäve. Igår kom handbollsförbundets dom: Avstängning sex månader. Det är resten av säsongen det.

Tvivlet träder in. Just det. Är det inte det ena så är det det andra. Var det inte lite väl hårt?

SVT Sport: RIK-spelare stängs av sex månader

Julekalendaaaria-lalala, del 2

Åh, herrehud, nej, herregud, menar jag, vi är redan framme vid del 2!

Även idag ska det handla om en gammal statsminister. Han heter Carl. Jaha, tänker du, nu ska det handla om Carl Johan Thyselius här. Men nej, där bedrar du dig. Och det är inte heller Carl Swartz eller Carl Gustaf Ekman det gäller. Inte ens Karl Staaf, men det var ju uppenbart redan från början.

Det handlar förstås om Carl Bildt (att du inte tog det på en gång...?) och är kanske både lite roligare och lite allvarligare än gårdagens inlägg. Såhär skriver journalisten Björn Häger om när han en gång per telefon bad att få ut information om Bildts deklaration från Skatteverket:

- Var det något mer?
Jag var just på väg att tacka och lägga på. Kvinnan på Skattemyndigheten hade ju gett mig de uppgifter jag bett om från Carl Bildts deklaration. Men det var något med hennes lätt forcerade röst som signalerade att det fanns mer att begära ut. Så kom jag på frågan jag inte hade ställt:
- Har han överklagat?
En stund senare hade jag fått överklagandet faxat till redaktionen. Det blev en pikant nyhet i Ekot att Bildt som hade skattefri miljonlön för sitt FN-uppdrag i Bosnien överklagat för att slippa skatt även på sin svenska riksdagslön.

Häger skrev dessa ord för att illustrera en grej om journalister och offentlighetsprincipen, men det är ju naturligtvis ingen som minns det där om gåsen Bildt som levt hela sitt vuxna liv i politiken (skulle inte klara att driva en korvkiosk, enligt hands-on-mannen Bert Karlsson) och på ett förunderligt sätt klarat sig undan drev och ännu är att räkna med.

Tankesmedjan i P3 ger här en del av förklaringen:

Julekalendaaaria-lalala, del 1

För att pigga upp saker och ting lite ska vi minsann ha en julkalender här hos Tvivlet. Det är ännu inte bestämt vad den ska handla om, men här är första delen.

Ett INTRESSANT och HÄPNADSVÄCKANDE faktum, som ger perspektiv på den MATERIELLA UTVECKLINGEN i Sverige från mitten av förra seklet till idag:

1953 bodde Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander i en hyreslägenhet om tre rum tillsammans med sin fru och sina två söner. (Hans namn stod även i telefonkatalogen.)

Nu är första delen av Tvivlets julekalendaaaria-lalala slut, men man kan fortsätta att ha trevligt med nedanstående videoklipp. Efter fem minuter kommer det dagens huvudperson kanske är mest känd för.

Tristessen.

Förut har jag tyckt att november är grå och tröstlös. Tråkig. Numer tycker jag att november är hederlig och skönt lågmåld. Man vet vad som gäller och ingen skriker att det är en härlig tid med chans att ta tag i sitt liv. November är månaden då man kan vara tyst och känna ro.

 Citatet är sex år gammalt och kommer från mig själv. Tvivlet tvivlar på det där nu. November var inte bra i år.

Här syns ju inget som som skiljer denna november från andra novembrar, men man vill gärna hitta en orsak eller en förklaring eller bara någon form av berättelse som passar till sånt man känner.

Hockeyvåld.

Mer från sportens område.

Svensk herrhockey har under hösten haft problem med tacklingar som lett till att flera spelare fått hjärnskakning. Många vill se hårdare straff för tacklingar mot huvudet. I det läget tycker Färjestads sportchef Thomas Rundqvist att det är bra att diskutera en strafflindring för en annan form av våld – slagsmål utan handskar.

"Att stängas av två matcher för att ha utdelat några slag känns inte rimligt, då blir det snabbt innebandy över det", säger han till Aftonbladet.

När hockeyspelare slänger av sig handskarna för att slåss med knytnävarna (som riktiga karlar och inte några innebandyfjollor), då har ju dom själva lämnat ishockeyn för något annat, så det är lika bra att ge dom ett par matcher eftersom dom ändå inte vill vara med.

Hur som helst är det inte mer våldsamheter hockeyn behöver. Den behöver lirare.

Den bästa sekvensen med spelare som kastar handskarna på klassiskt duellmanér är den här:

Den inre resan.

Sundsvalls Tidning skriver väldigt mycket om fotbollslaget GIF Sundsvall. Idag ägnar man till exempel ett helt uppslag åt var alla spelare och ledare ska åka på semester nu när säsongen är slut. Sju åker till Thailand och lika många till Bali. För andra gäller bland annat Mexiko, Brasilien och USA.

Befriande ord bland alla långresenärer står avgående assisterande tränaren och ljusdalsbon Sören Ericson för:

Jag stannar hemma. I fjol satt jag bara inne och läste och gick ut och skottade snö med jämna mellanrum. Det var fantastiskt. Jag hoppas att det blir så i år också.

Melodiradio.

(Inbäddningen blir inte snyggare än sådär.)

Ost.

Ventilering.

"Det är sista gången jag går här. Jag är försenad, men låter varje steg dröja. Korridorerna och det stora trapphuset är öde. Det smäller mellan väggarna när jag sätter ner klackarna. Alla klasser har gått in i lektionssalarna för klassföreståndarnas avsked. Jag är lätt berusad. Det kryper i kroppen och bränner under fötterna."

Jojo. Det är sånt där jag ägnar en timme varje förmiddag åt.

Jag tycker att det är svårt att skriva lång text. Att ha driv i varje stycke, varje mening, varje ord, och förutom det även hålla rätt på dom långa bågarna. Dels kapitel för kapitel, dels hela berättelsens utveckling - själva "boken".

Det är lätt att hitta brister och lätt att tvivla, men just det är ju inget som skiljer sig från andra saker här i livet. Alltid: Kämpa på. Man gör så gott man kan.

Och är det inte just det hela det här tilltaget handlar om?

Jo.

Konsumtionssamhället.

Oberoende tankar leder till kaos.
Att tänka är tråkigt.
Att tänka är hårt arbete och det är inte värt energin.

Skulptur.

Frihet av Zenos Frudakis

Att den är placerad utanför en läkemedeltillverkares huvudkontor får mig att tänka på en av Cornelis låttitlar: "Halleluja, jag är frisk igen"

Priset.

Litteraturhösten har pågått bra precis en månad här på Tvivlet och just idag är vi många som blir hjälpta på traven till att tänka på litteratur. Svenska akademien har precis offentliggjort årets nobelpristagare. Det blev Tomas Tranströmer.

En gång var jag på poesifestival anordnad av tidningen 00-tal. Ett av uppträdandena bestod i att slagverksensemblen Kroumata tolkade dikter av Tranströmer. Det är något av det mest abstrakta jag har varit med om.

Men det finns en dikt av Tranströmer som jag gillar skarpt. I alla fall hälften av den. Den heter Dagsmeja.

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som 

glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 

gram inte mer. 

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm

och kall.

Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn

framför sig. 

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången

på länge.

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Dikten fortsätter ungefär lika långt till med något om timmerstockar och flygplan.

Fotnot: Tidskriften 00-tal heter numer 10-tal.

Sömninträdet.

Jag skrev en gång om att jag försökte mig på att räkna får när jag inte kunde somna, men att jag hade problem med gestaltningen inne i huvudet. Nu på sistone har jag två gånger räknat får med lyckat resultat, dvs. sömn. Senast i natt då jag något uppskruvad ändå ville försöka somna eftersom klockan var mycket. "Det är ju en dag imorgon också", viskade jag in i kudden.

Den här gången föreställde jag mig att fåren gick på ett led över böljande gröna kullar i ett landskap som taget från något shire på brittiska öarna. Jag tittade på dom i fågelperspektiv. Ganska snabbt förvandlades fåren till molntussar och ledet löstes upp. Tussarna blev till ett molntäcke, men med ganska många luckor i och i dom luckorna kunde jag se hur en flod blänkande strömmade fram. Nu somnar jag, hann jag tänka.

När jag tänkte på det här i morse kom jag på att Karl Ove Knausgård i Min Kamp 1 beskriver en sömnlös natt som slutar med att han går iväg till sitt arbetsrum halv fem på morgonen utan att ha sovit. Väl där kommer han på att det är helt fel och går hem till sin höggravida flickvän igen.

Jag makade mig intill henne och lade handen på hennes mage igen. Från hallen smällde det i brevinkastet. En lastbil körde förbi utanför, den verkade vara stor, det skallrade i fönsterrutorna. Jag slöt ögonen. När medvetandets alla tankar och bilder snart började röra sig i riktningar som jag inte rådde över, och jag liksom låg och betraktade dem som en medvetandets slöa vakthund, förstod jag att sömnen väntade alldeles i närheten. Det var bara att fira sig ner i mörkret.

Just så.

Aten - dag 11.

Sista riktiga dagen i Aten blev en ledig dag. Det blev det efter att skrivkrampen infann sig direkt efter frukost. Han lät det hända helt enkelt.

Åkte till stranden istället.

Och himlen har samma färg som bloggens bakgrund! Det är ju sånt man drömmer om, men som vanligt är det små marginaler i den här sporten. Nästa gång kan det lika gärna vara stolpe ut och då är det ju krigsrubriker i pressen imorgon och alla vill att man ska avgå. Men nu ska vi se till att njuta av det här och kanske äta och dricka lite gott och sedan laddar vi om för nästa match. Vi får försöka ta en i taget här framöver.

Aten - dag 10.

Hur har jag det med peripetin egentligen?

Det är frågan som tankarna kretsat kring samtidigt som megafonförstärkta röster och polissirener strömmat in genom mitt fönster. Jag tror också att jag kom på en bra mening till slutklämmen.

Här kan man lyssna på radio i ca 28 dagar till:

Aten - dag 8.

I husets gästbok berättas att när en stipendiat i ett grekiskt rus uppe på terassen vred upp Mikis Theodorakis på hög volym kom upphovsmannen själv ut fly förbannad på balkongen ovanför och gormade om att stänga av den satans musiken.

Han kan alltså bo i huset ovanför, men jag vet inte.

Han är inte med i kvällens Kalejdoskop i alla fall.

Aten - dag 7.

På den sjunde dagen sprang han återigen upp på berget. Det dammade kring fötterna på honom. Förutom stenar och grus bestod den bara av torrt gräs. Han klev snett. Han tappade fotfästet allt som oftast. Han kämpade uppför berget. Och i munhålan växte sig törsten större och större.

Jag kom på idag att mina löprundor finns ju perfekt gestaltade på film: Öppningen av Yrrol.

Aten - dag 6.

Direkt från Hellas! Där de härliga lagrarna gro!

Det blir lätt så att man tänker en del på språk när man hamnar på ett ställe där det är helt obegripligt. En gång fick jag höra att de viktigaste orden i de relationer vi har är hej, tack och förlåt. Så kan det nog vara. Jag känner i alla fall ett direkt behov av de orden här i Aten, inte minst för att visa både välvilja och respekt. Och det är nog just därför de tre orden är så viktiga för en relation.

Men för sin egen hälsas skull bör man kunna säga ett ordentligt nej också.

Ikväll äter jag min middag i Plaka.

Aten - dag 4.

Idag har det varit strejk. Buss- och taxichaufförer lade ner arbetet. Och igår sa man till mig att det blir nog ganska vilda demonstrationer, "så undvik de mest centrala delarna. Om du inte gillar tårgas."

Jag har inte märkt något överhuvudtaget.

Ett par bilder från Filopappou.

Aten - dag 3.

I huset finns ett rum med en massa böcker ditställda av folk som varit huset tidigare. Alla möjliga sorters böcker. Den svenska högtidsboken, Röster från Närke, Hundra år av ensamhet... Där stod också ett par antologier med namnet Dagens dikt. Det rör sig alltså om dikter som lästs i radioprogrammet Dagens dikt i P1.

Jag bläddrade runt lite och stötte på Birger Norman. Han var från mina trakter. Eller nästan i alla fall. Han föddes 1914 i eller på Svanö i Kramfors kommun. Ett lyckligt sammanträffande är att Birger Normans dikt handlar om Aten.

Han som bär brödet

Vi rastade på en bänk av sten.
Vi såg planen komma in
eller lyfta
borta i diset över havsbukten.
Under oss låg den kalkstensfärgade
staden.
Det var i de branta
vägarna upp mot
Lykabettos.
Klippan
som kröner Aten.

Det var då han kom.
På huvudet bar han
en meterhög
pelare av bröd.
En yngling
med lätta steg.
Som hade han
vingar vid sin häl.
Rak
nästan dansande
under bördan.

Vi följde långsamt efter
och såg honom sitta
bland sina vänner.
Skrattade, rökte
en cigarett
som gick från hand
till hand.
Han var hemma här.
Det var hans berg
och hav.

I mitt hjärtas mörker
söker jag teckna
som med krita
mot en röksvärtad tid,
hoppet att du en dag
får välja -
vänner och den börda
du vill bära.

Detta hände alltså på Lykabettos. Själv var jag på ett annat berg idag, Filopappou. Jag såg ingen som bar en pelare av bröd, men jag såg två sköldpaddor. Under mig låg den kalkstensfärgade staden. Hade jag valt den börda jag bar? Jag vet inte. Jag vet inte vad för slags börda som avses. En tolkning är att arbetarförfattaren Norman här önskar att samhället inte ska vara så präglat av klasstillhörighet utan att man ska kunna göra sig vänner som kommer från lite varstans och att man formellt ska kunna utbilda sig till vilket jobb som helst.

Eller så betyder det något annat.

Aten - dag 2.

När jag kom hit var det mörkt och nu är det mörkt igen, men däremellan var det ljust. Då åt jag frukost på en terass med utsikt över en stor del av stan. Dessförinnan hade jag släntrat nerför trapporna till minilivsen och försökt göra mig förstådd. Pekade på äggen och sa: "Three". "Tria", sa gubben på bakom disken. "Eggs", sa jag. "Äeegkschi", sa han. "Tria Äeegkschi", sa jag.

Jag gick hem och packade upp specerierna. Det låg sex ägg i påsen. "Hexi äeegkschi", sa jag.

Nu har jag alltså fått ett stipendium från journalistförbundet som gör att jag får vistas i ett hus i Aten i två veckor. Jag hade lite text på gång sedan tidigare, så jag ägnade förmiddagen åt att läsa igenom det jag skrivit. Tog bort en del. Ändrade formuleringar. Flyttade ett långt stycke från fjärde till det sjunde och sista kapitlet. När jag skulle börja producera ny text tog det dock emot. Jag blev trött och la mig och sov.

Två och en halv timme.

Hela eftermiddagen kan man säga.

Sedan började det regna och jag stack ut och sprang. Akropolis runt. Skum upplevelse. Det kändes förbjudet att springa bland alla fornlämningar. Regndroppar rann nerför ansiktet när jag hattade fram bland turister, olivlundar och gamla ruiner.

Ruinlundar och gamla oliver.

Summa: Sex ägg, en rejäl siesta och en springtur i maratonets själva vagga.

Jag plussar på ett sjudundrade åskväder, en kall Alfa i ett glas ur frysen på internetbaren, topplistedisco (som alltid blir mycket bättre vid Medelhavet) och snart även zucchinibullar efter rekommendation i husets gästbok av tidigare stipendiaten Thella Johnson.

Aten - dag 1.

Den första dagen var en dag av transport.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Men det stämde inte i det här fallet för när jag blev törstig drack jag Minute Maids apelsinjuice. Ingen god juice det.

För övrigt åt jag pizza, läste två recensioner av Stockholms stadsteaters uppsättning av Orestien (tyckte att det på nåt sätt angick mig när jag var på väg till dramats ursprungsland) och åkte tunnelbana. På tunnelbanan funderade jag i ungefär elva stationer på att inleda en konversation med en mycket ung kvinna som satt mittemot med en enorm ryggsäck. Jag ville fråga var hon kom ifrån. Men del blev inget.

När jag kom upp på gatan slog värmen emot mig. Folk satt på uteserveringar längs gatan Darkou. Jag gick till en kiosk, sa mitt namn och fick nycklarna till rummet. Jag kände mig hemlig.

Prolog.

Några regnstänk träffar Tvivlet när han drar sin resväska längs Vasabron. Från vänster till höger har han fyra pampiga byggnader i form av Riksdagshuset, Högsta Domstolen, Riddarhuset och Norstedts förlag.

Han tittar på Riksdagen och tänker att han visserligen är en pragmatiker av rang, full av kompromissvilja, men att den grundläggande övertygelsen nog saknas.

Blicken vandrar vidare till Högsta Domstolen. Hålla rätt på alla de där krångliga lagtexterna? Går icke.

Så till Riddarhuset. Nej, här blev det fel redan från början. Eller kan han gifta sig in kanske? Det får bli den allra sista utvägen i så fall när allt och alla har honom övergivit. Tvivlet Natt och Dag skulle klinga fint.

Kvarstår Norstedts. De blå neonskyltarna signalerar mer skrällig kommers än humanistisk högborg. Hur är det möjligt för en poet av ärlighet att ha sin hemvist här?

Valet mellan adel, jurister, politiker och böcker ter sig ändå enkelt. Tvivlet kröker lite på nacken när regndropparna blir fler och större. I morgon förmiddag går flyget till Aten där han sätter sig strax nedanför Akropolis platå. Han har samlat ihop sina anteckningar. Nu ska det bli litteratur.

Förslag.

Så många anteckningar och små utkast som aldrig blir något. En inte liten del av anledningen till varför det blir så är nog att jag tycker om anteckningarna precis som de är. Med alla vaga, men storartade drömmar kvar om hur fenomenalt det här skulle kunna bli.

Ex. Varje dag åker hon med samma buss, men hon vet inte var bussen går efter att hon klivit av. Hon måste få vetskap och en dag fortsätter hon.

Fantasmagori eller dokumentär?
Gudomligt eller vardagsvackert?

Stekande hetta.
Sjukt varmt.

Gammsvenska.

Palme d.y., vilken redan under sin skoltid var ett underbarn, fullföljer sina framgångar genom att samtidigt studera juridik och ryska och vara boxningsreporter och jitterbugsexpert i Sv. D., allt med största lycka, och dessutom uppnå full poäng i svenska arméns kvistiga frågesport för mönstrande ynglingar. Var månne detta sluta?

Skoltidningen Suum Cuique på Sigtunas humanistiska läroverk, där Olof Palme gick, berättar hösten 1944 om den unge Palmes förehavanden direkt efter studenten.

Jag läser Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över den gamla statsministern. Berggren låter den skönlitteratur och poesi som Palme läste ta stor plats. Om ni frågar mig ett mycket fruktbart grepp som leder till många intressanta iakttagelser om Palmes och hans samtids utveckling. Men lika roligt är det att ta del av gamla citat som ovanstående. Det är väl språket som lockar.

"Svenska arméns kvistiga frågesport".

Och eftersom Henrik Berggren har läst brev som skickats inom familjen Palme bjuds det på många fina citat i gammeldags språkdräkt. Min favorit hittills kommer från Olofs pappa Gunnar som när han trodde att han skulle dö skrev till frun Müsi (Elisabeth):

"Kom för övrigt ihåg att lära barnen förstå och icke döma."

Litteraturen.

Idag börjar det skrivna ordets höst. Det talade radio-ordet får ta ett steg tillbaka ett tag. Jag har tänkt att detta också ska inbegripa ett uppsving för Tvivlet.

Det fanns litterära ambitioner med Tvivlet från början. Då, hösten 2005, var rubriken Liv i Piteå. Jag skulle berätta om min norrbottniska exil och när den var slut levde bloggen farligt. Men den överlevde och då och då har det slagit små litterära vågor mot bloggstranden.

Vad är litteratur? Ja, en definition är enligt NE "skrivna texter som uppfyller vissa estetiska kriterier". Vilka de kriterierna är är nog omöjligt att säga, men dom flesta känner igen litteraturen när dom ser den.

Det skriva ordets höst, den litterära hösten hos Tvivlet, börjar med en och en halv sida ur Jeffrey Eugenides formidabla Middlesex. Sedan får vi se vart det tar vägen.

"Jag sitter i mattesalen någon gång under vintern i sjätte klass. Miss Grotowski, vår unga lärarinna, skriver upp en ekvation på svarta tavlan. Bakom henne sitter eleverna i sina träbänkar och följer med i hennes beräkningar eller halvsover eller sparkar varandra i ryggen. Det är en grå vinterdag i Michigan. Gräset utanför fönstren ser ut att vara av tenn. De tända lysrören i taket försöker skingra årstidens dunkel. På ena väggen hänger ett fotografi av den store matematikern Ramanujan (som vi flickor till en början tog för miss Grotowskis utländske pojkvän). Luften är instängd på det speciella sätt som den bara är i skolan.

Och bakom ryggen på vår lärarinna flyger vi framåt i våra bänkar. Trettio unga flickor och pojkar i sex prydliga rader som rusar genom tiden i en hastighet som vi inte är medvetna om. Medan miss Grotowski skriver ekvationer på svarta tavlan börjar alla klasskamrater omkring mig förändras. Jane Blunts lår, till exempel, verkar bli lite längre för varje vecka som går. Hennes tröjor sväller över brösten. Sedan en dag lyfter Beverly Maas, som sitter alldeles bredvid mig, upp handen och jag skymtar något mörkt under blusärmen: lite hår i en ljusbrun fläck. När fick hon den? Igår? I förrgår? Ekvationerna blir längre och längre under årets lopp och alltmer komplicerade, och kanske är det alla siffrorna eller multiplikationstabellerna; vi lär oss att beräkna stora summor medan våra kroppar, enligt sin egen matematik, kommer fram till oväntade svar. Peter Quails röst är två oktaver lägre än förra månaden och han märker det inte. Varför inte? Han flyger för fort. Pojkarna får fjun på överläppen. Pannor och näsor växer ut. Det mest påfallande av allt: flickor förvandlas till kvinnor. Inte mentalt eller ens känslomässigt, men fysiskt. Naturen gör sina förberedelser. Tidsgränser som ligger inkodade hos arten börjar löpa ut.

Det är bara Calliope i andra raden som inte rör sig, som av någon anledning blivit hejdad sin bänk, så att hon är den enda som verkligen lägger märke till metamorfoserna runt omkring sig. Medan hon löser matematiska problem är hon medveten om Tricia Lambs handväska på golvet bredvid hennes bänk, om tampongen som hon uppfångade en skymt av tidigare på morgonen - och som man använder hur, exakt? - och vem kan hon fråga? Även om Calliope fortfarande är söt upptäcker hon snart att hon är den kortaste flickan i klassen. Hon tappar sitt suddgummi. Ingen pojke plockar upp det åt henne längre. I julspelet får hon inte rollen som Maria som förr om åren, utan som en älva...

Men det finns fortfarande hopp, eller hur?... för bänkarna flyger, dag efter dag; i sin framilande formation girar eleverna och susar med ett vrål genom tiden, så att Callie en eftermiddag lyfter blicken från sitt bläckfläckade papper och ser att det har blivit vår, att blommorna knoppas, att forsythian har slagit ut, att almarna grönskar. På rasterna ser hon flickor och pojkar gå hand i hand och ibland kyssa varandra bakom ett träd, och Callie känner sig bedragen, lurad. 'Har du glömt mig?', säger hon till naturen. 'Jag väntar. Jag är fortfarande kvar.'"

Kollage.

Ibland har jag allting på gång samtidigt.

Stretchar, dricker lite vatten, diskar en kopp, stretchar, tar en tugga pastasallad, går på toa, dricker lite vatten, klottrar ner stödord till ett blogginlägg, går runt rastlöst i vardagsrummet, tar en tugga pastasallad, stretchar, klär av mig, tar en tugga pastasallad, duschar, dricker lite vatten, slår igång datorn, tar en tugga pastasallad, lägger tillbaka en ryggsäck i garderoben.

Går i bitar.

När blev jag såhär? Beror det på distraktionskulturen jag utsätter mig för när jag jobbar på internet mer eller mindre hela dagarna? Förresten är jag där när jag inte jobbar också? Tittar på skärmen där det nästan alltid finns något som inte har med saken jag egentligen har för handen att göra. Alltid något annat som vill ha min uppmärksamhet.

Jag har hört att när hjärnan under en tid har bearbetat många intryck börjar den efter ett tag vilja ha fler intryck att distrahera sig med. Och att man måste ta det lugnt ett bra tag innan det där går över. Till en början får man abstinensbesvär i form av rastlöshet.

Tja, jag vet inte. Helt bra känns det inte i alla fall. Jag vill vara samlad, men det kanske inte går.

Tvivlets 119:e dröm

Jag kanske blir excentrisk miljardär. Bohemisk mecenat med kulturprojekt i Calcuttas slum och på Centralafrikas landsbygd. Jag besöker deltagarna 5-6 veckor per år. Annars spelar jag långgolf i skräddarsydda kläder. Började när jag var 27. Vinner klubbmästerskapet i klassen H65. Har stora middagar med min brokiga vänskara. Bjuder in konstnärer till min egendom ett par-tre mil utanför stan. Där finns en skulpturpark.

Distraktion.

Jag hade väl tänkt att skriva något tänkvärt och sådär, men fastnade på Cute Overload istället. Blir så ibland. Hittade den här till exempel.



Och smågetterna.

Kalejdo.

"Var ska man börja? Alla låtar går ju ut och in i varandra. Leo Kottke drar i alla fall i väg med sitt flinka gitarrspel innan programmet knappt ens har börjat. Men sen...

The KLF tycks lira på en egen frekvens när de åker omkring längs amerikanska sydkusten och plötsligt får in Elvis i sitt suggestiva ljudlandskap. Presley alltså. Och norska Ensemble 96 hamnar med sitt stycke om den odödlige Bach mellan en Charles Darwin-balett och industrifigurerna Ain Sophs liturgiska mässande.

Äh, det är väl inte mycket säga om egentligen. Bara lyssna. Utan att sortera."

Det här handlar om ett Kalejdoskop som jag har sammanfogat. Hörs i P2 ikväll!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2195&artikel=4564144

Ultramarin.

Simma i havet.
Simma i det oändliga.
Simma och simma men aldrig komma till horisonten.

Avtagande.

Och de två kvinnorna på tåget, den ena med astma och den andra med århundradets rökhosta, vilken glädje de fann i sitt yatzyspel! Till en början i alla fall. Sedan blev det ett hyggligt tidsfördriv. Till slut något man bara tar sig igenom.

Mekaniska kast, mekaniska kast.

- Jag får stryka liten.

Promenadkonsert.

Och så åkte vi till London och hamnade på ett fullsatt Royal Albert Hall där vi skulle lyssna på Mahlers nionde symfoni. Dirigenten var skröplig och fick vifta sittandes. Orkestern var enorm och hade två harpor. Konserten var en del av BBC Proms.

The Proms är konserter under avspända former varje dag i nästan två månader. Namnet är en förkortning av "promenadkonserter" vilket betyder att publiken är delvis stående inne i arenan. Vi hade fått plats högst upp, i det så kallade galleriet, som är en bred pelargång runt Albert Hall. Biljetterna till galleriet kan bara köpas samma dag och kostar endast fem pund.

Jag tog tillfället i akt att verkligen promenera medan orkestern fyllde lokalen med ett stort, luftigt och dynamiskt ljud. Uppe i galleriet deltog folk på skiftande sätt. Många stod lutade mot räcket och tittade på den böljande orkestern. Fagotter som vajade, violinister som gungade i takt och en pukist som dundrade in ett par slag då och då.

Andra hade rullat ut tunna madrasser och låg ner. En del satt på stolarna längst bak mot väggen. Några hade slagit sig ner på golvet tecknandes, läsandes, skrivandes. Där fanns också ett omslingrat par. Någon kollade facebook. En följde med i partituret på sin iPad. Och jag gick mitt ibland alla, bland utbredda filtar där folk satt barfota med matsäck och flaskvatten. Allting omslutet av Mahlers nia. Det var festival.

Och jag återvänder gärna.

Versen.

I en ovanligt lyckad dag på semestern ingick ett besök på Svartsö Krog. Där läste jag vad en Filippa hade skrivit i gästboken.

Tack för maten, den var god
Tur att jag inte åt min sko
Den hadde
säckert smakat svät
så jag tog istället en plät
När maten var slut
då gick jag ut.

Vacaciones.

Trevlig semesterbit.

-

- Vad brun du är! Har du ätit brunsås?
- Nej, jag gillar inte brunsås.

Spårvagnsmöte.

- Hej, vad heter du?
- Jag heter Tvivlet. Vad heter du?
- Jag heter Alice.
- Okej.
- Vi har varit på utflykt.
- Jaha. Vart då?

Alice tänker en stund.

- På Universeum.
- Vad hände där då?
- De hade en jättestor krabba.

Alice griper i luften med sina händer som klor. Vänder sedan sitt ansikte mot mig och tittar på min hals.

- Vad har du där?
- Det är mitt struphuvud. Det kallas adamsäpple också.
- Mm. Adamsäpple.

"Stannar vid Sahlgrenskas huvudentré" och Tvivlet säger hej då, kliver av.

Inledning.

Sommaren kom. Havsbad tre dagar av fem möjliga, varav två vid otjänliga Röda Sten. Det måste betraktas som rivstart. Snittet kommer inte att hållas

Har även spelat fotboll mot Gellert Tamas, men det har egentligen inte så mycket med sommar att göra. Dock hade vi alla kortab yxor. 5-3 till oss.

Säsongsupptakt.

Så det har blivit juni. Den första sommarmånaden. Under några år sa jag att sommaren alltid börjar med Hultsfredsfestivalen, men nu har ju den flyttat till mitten av juli, så det håller inte längre.

I år tror jag att sommaren kommer att börja i Göteborg. Kanske med ett besök hos Kallbadhusets vänner. Eller med en promenad till Kville biljard (Hisingens största nöjesoas!). Eller med en het spelning av Amazigh Kateb på Clandestinofestivalen.

Clandestino är anledningen till att jag åker till Göteborg just nu. Jag gillar festivaler som känns som att de står på gränsen till hela världen. Och på gränsen till sommaren. Och jag kan väl lika gärna säga det nu på en gång istället för att glömma återkomma till det i ett liknande inlägg om ett år: Sommaren börjar alltid med Clandestino! Det är ju det jag så gärna vill.

Konsert.

Jag läser Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny, en bok som kunde ha fått vara mer lättläst - dramturgi har Sereny inte brytt sig om så mycket - men den är ändå oerhört fascinerande. Särskilt nu när det handlar om de sista skälvande dagarna innan Tysklands kapitulation.

Albert Speer var Hitlers speciella arkitekt som framför allt visade sig vara en mycket begåvad organisatör. Under andra halvan av kriget fick han rollen som rustningsminister. I krigsslutet riskerade han livet genom att ständigt gå emot Hitlers order om att allt av värde i Tyskland skulle förstöras. Speer hjälpte på detta sätt till att rädda massor av industrier, broar och till och med hela städer.

Förutom det hade han även ett finger med i en av de mäktigaste konserter som någonsin givits. Han bad nämligen Berlinfilharmonikerna om en sista konsert i april 1945. Speer: "När jag bad dem att spela Bruckners Romantiska symfoni var det ett tecken som betydde att slutet var nära och att musikerna skulle göra sig beredda att lämna Berlin."

Berlins konserthus var smockfullt den där eftermiddagen den 12 april då de allierades flygplan samtidigt bombade Berlin. Flygvapenadjutanten Nicolaus von Below var där:

"Det var ett oförglömligt ögonblick. Jag satt tillsammans med Speer och amiral Dönitz och lyssnade på Beethovens violinkonsert, finalen ur Ragnarök och Bruckners symfoni. Kan det någonsin ha funnits ett sådant ögonblick, en sådan upplevelse? Efter konserten promenerade vi i tystnad över det totalförstörda Potsdamer Platz, tillbaka till rikskansliet."

Efter konserten, berättar Speers sekreterare Annemarie Kempf för Sereny, fick konsertbesökarna en gåva från barn utskickade av nazistpartiet. Hitler-Jugend stod där i uniformer och delade ut små korgar med cyanidampuller.

Det sista kan gälla som en ganska bra symbol för nazitiden; absurd och vedervärdig.

Lingo.

Knodd. Roligt och ganska användbart ord.

1 (åld.) butiksbiträde, expedit, bodknodd 2 (vard.) obildad snobb, uppkomling, bracka, halvherre, parveny; baby, unge

Purjolöksången.

En kär återupptäckt ikväll. Den här har berett mig mycken glädje.



Jatsu tsappari dikkari dallan
tittari tillan titstan dullaa,
dipidapi dallaa ruppati rupiran
kurikan kukka ja kirikan kuu.

Ratsatsaa ja ripidabi dilla
beritstan dillan dellan doo.
A baribbattaa baribbariiba
ribiribi distan dellan doo.

Ja barillas dillan deia dooa
daba daba daba daba daba duvja vuu.
Baristal dillas dillan duu ba daga
daiga daida duu duu deiga dou.

Tvivlets 118:e dröm

- Måste du gå nu, frågade hon.

Det rådde ingen tvekan om vad hon egentligen ville.

eller såhär

De skulle aldrig ses igen och båda visste det.

Att komma på starter till berättelser är ju inte så svårt. Nån gång ska jag komma på ett slut också. Och sedan allting mittemellan.

Precis.

Perception.

Jag åt på väg ner genom trapphuset. Grannen Karlsson, på väg in med sina borderterrier, utbrister:

- Öl och korv!
- Nej, julmust och banan.

Julmust och öl kan man ju förstå, men banan och korv?

Laserguns 117:e dröm

Konfalägret -03. Fotbollsmatch och Johan sköt i krysset från halva plan. Han sköt stenhårt rakt upp i krysset - från halva plan.

Råd.

Tvivlet ska upp i fjällen igen. De svenska fjällen har länge varit en destination för resande med intresse för natur och rekreation. I Svenska Turistföreningens Årsbok skrev man 1889 om kvinnliga fjällvandrare:

"Ömma mödrar och ängsliga tanter uppkasta ofta den frågan: 'Är det försvarligt att sända damer ensamma ut på fjällvandring?' Härpå svarar jag: 'Oförsvarligt är det icke!' men hava damerna tillfälle till herrsällskap, måste detta betraktas som en stor vinst. En erfaren äldre turist - helst en släkting - (man kommer på en fottur i mångahanda situationer ofta av en rätt delikat natur) kan i väsentlig grad bidraga till att göra färden angenäm. Men oerfaren turistglop är sämre än ingenting. Han uppträder alltsomoftast i den mindre lyckliga rollen av konfusionsråd och kan bringa sina kvinnliga följeslagare i den största av belägenheter. Jag uppställer följaktligen icke herrsällskap som ett absolut villkor, men i en punkt ger jag icke med mig: en erfaren - helst litet äldre turist - manlig eller kvinnlig, skall vara sällskapets anförare."

Apan.

Jag har en kompis som då och då brukar påpeka att människan inte är något annat än en avancerad apa. Vid sådana tillfällen pratar han om Apan och manar fram bilder där apor har tagit människans plats. Apan åker omkring i motordrivna fyrhjuliga fordon, tutar och utstöter apljud. Apan kilar in i sina celler där den sitter och tittar på skärmar där andra apor har styrt upp stora tävlingar med avancerade mätistrument för att se vem som hoppar längst och så (men är egentligen ganska medioker på det jämfört med de andra djuren). Apan hittar på många saker. Apan kan förbereda och genomföra sjöslag.

Här är ett filmklipp med Apan i högform.

Programilainen.

Ikväll 22.30: Kalejdoskop - Bred musik

Därefter på webbilainen i 30 dagar.

Freddies 116:e dröm

Jag sov mycket sunt en lördagsmorgon. Drömde jag var Al Capone.

Det går ett rykte och jag måste sticka från stan. Jag luktar som ett torrt fiskben. Här kommer lagen. Jag ska bryta mig igenom den där dörren. Jag ska bära iväg med mig ännu en gång. Aldrig, aldrig vill jag det igen. Jag måste bort från det här stenkalla golvet.

Galet. Stenkallt galet, du vet.

Konstigt. Men drömmar är ju konstiga.

Tvivlets 115:e dröm

Annat var det för ett år sedan. Då var det livat här på bloggen, oj oj oj! Det var tider det. När de benlösa sprang och de fingerlösa spelte gitarr så det klang.

Nej, hörnini, nu rakar jag av mig skägget och drar till fjälls innan jag gör kvälls och äter karamells och fröjdar hela dagen uti flora. Och fauna.

King!

Kong!

Respons.

Nä, det gör det inte.

Introspektiv.

Här händer det inte mycket.

Samarbete.

Tjena, alla monsterdiggare! Här kommer den läskiga monsterkören! (Som kanske inte är så läskig egentligen. Särskilt mumien visar sig vara en hygglig prick från 4.15 till slutet.)

Konstnären.

Gårdagens inlägg om Kjartan Slettemark bidrog till bilden av konstnären som en tokfrans utan pengar. Det blir ganska ofta så. Antingen eller eller både och. Arbetsskygghet ingår gärna i bilden också. Här är till exempel några låtar om konstnärer. (De två sista är de som mest spelar på konstnärsschablonen.)


(Första femtio sekunderna.)

Konsten.

Vi får inte glömma konsten heller.

"Jag har socialhjälp. Jag har socialhjääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄlp! Hjälphjälphjälphjälphjälp. Jag är konstnääääääääääär. Hahahaha."

Idag stötte jag på ett radioinslag från 1969 med en härligt bohemisk Kjartan Slettemark. Citatet ovan är ur en improviserad sång i slutet av reportaget, i vilket han även säger:

"Jag arbetar också med pengar - det nya konstnärsmaterialet man inte kan köpa för konst."

Och andra roliga saker. Men det är inte bara roligt. Det är intressant också.

Vägen till lyssning är lite konstig. Gå in här:

http://sverigesradio.se/p1/src/src8/index2.htm

Välj Spela med öga och kör sedan den enarmade banditen tills du får Kjartan i alla rutor.

Musiken.

"Varifrån kommer musiken?"

Ingmar Bergmans fråga från hans sommarprogram 2004 får sitt svar måndag till onsdag 22.30 i P2.

Musiken kommer från Kalejdoskop. Och just ikväll kommer den från Tvivlets Kalejdoskop. Det blev en lugn och skön mix den här gången. Inga konstigheter.

Kalejdoskop - Sen musik - måndag 14 februari 2011

Bergmans fråga fick många att skriva till Sveriges Radio. Breven låg till grund för en serie kortkorta program där en del av brevskrivarna läste upp vad de skrivit. Frågan kan besvaras på många olika och intressanta sätt.

Breven till Bergman

En av brevskrivarna, Ladislaus Horatius (vilket namn!), säger att musiken kommer från tystnaden och går mot tystnaden, precis som dag kommer ur natt och går mot natt. Men Horatius tror inte på svar, bara på frågor och belysningar, och därför avslutar han med en ny fråga: Hur kan vi leva musikaliskt?

Även där är förstås svaret: Lyssna på Kalejdoskop ikväll!

O evighet.

Den åttonde februari förra året skrev jag om det otänkbara. Jag framkastade att det otänkbara, som exempelvis evigheten, inte bör tänkas på eftersom det inte går att tänka på. Man blir olycklig.

Igår kväll låg jag intet ont anande och läste om 1695 års psalmbok i Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien och plötsligt uppenbarar sig psalm 407, skriven Lasse Lucidor för mer än 400 år sedan:

O evighet, din längd mig fast förskräcker,
som början har, men aldrig ändan räcker.
O evighet, en tid förutan tid,
din hugkomst gör, att jag där hissnar vid.

Hägg skriver om psalmen: "I skrämmande svindel och ångest begrundar en enkel själ det ofattbara i evigheten. [...] I inspirerande bilder försöker [Lucidor] åskådliggöra ändlösheten. Om evigheten bara vore så lång - då skulle de fördömdas pina ändå lätta."

Exakt!

O evighet! för dig mitt hjärta bävar,
när i ditt djup min häpna tanke svävar,
Begrundande hur gräslig pinan är,
Som dödar allt, men intet liv avskär.

Den är ödslig den där evigheten, så är det. Och på Lasse Lucidors tid var ju människan extra fördömd och förtappad, syndfull och säkerligen övergiven av Gud.

Så länge Gud är Gud, och Gud månd' bliva,
Skall plågan ej de dömda övergiva
I mörkrets djup. Då lyktas våndan där,
När Herren Gud ej mera evig är.

I tolv verser manar han fram den ena kusligheten efter den andra. Läs själv här.

Faktum kvarstår - bäst att inte tänka på det där. Men ändå trevligt att genom poesin finna något gemensamt med en 1600-talsperson.

Det är väl en evig fråga, får man anta.

Påstående.

Det är gott med nyponsoppa.

Underskrift.

Ibland uppmanas man att skriva på för att protestera mot nåt hemskt som händer i världen. En av de största rörelserna för namninsamlingar på nätet är Avaaz. Avaaz betyder tydligen röst (som i engelskans voice) på flera språk. Jag brukar skriva på, men alltid med tanken "jaja, det är väl bra, men det gör nog ingen skillnad". Det blir lätt så när man genom nyhetsrapporteringen dagligen översköljs av världens olyckor.

Men idag när jag skrev på för att Sydafrikas regering ska börja arbeta mot en särskild typ av våldtäkter blev jag lite peppad ändå. "Det finns hopp", tänkte jag (och det skänker alltid en varm känsla.) När man satt sitt namn på Avaazs petition kommer man till en sida där man ser vilka som gör detsamma i detta nu. Varje sekund tickar ett nytt namn fram.

Erika Pineros, Cambodia
Zvejdzan, Bosnia and Herzegovina
Maria Deliou, Greece
Marta Zu, Spain
Per Olof Wiktorsson, Sweden
Amanda Brett, United Kingdom
Giuliano Naretto, Italy

Och det tar aldrig slut eller gör uppehåll. Människor från Ryssland, Australien, Finland, USA, Malaysia har precis skrivit på när deras namn kommer upp skärmen och det känns verkligen som att det är just som Avaazs slogan säger - The World In Action.

Insamlingen i fråga handlade om att lesbiska kvinnor i Sydafrika blir våldtagna för att deras sexualitet på så sätt ska "botas" och etablissemanget bryr sig tydligen inte om det så mycket. Protestera du också!

http://www.avaaz.org/en/stop_corrective_rape?fp

Och när vi ändå är igång. Läs om gamla franska diplomaten Stéphane Hessels uppmaning om att protestera lite (eller mycket) mer.

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/en-hyllning-till-motstandet

Gift.

En
En
En
En eller två räcker inte
För jag vill ha allt.

Och en sipp
En sipp
En sipp eller en sked räcker inte
Nej, jag vill ha hela.

Och jag hoppas
Jag hoppas
Hoppas att du vet vad jag tänker på
Jag vill ha all din kärlek
Jag behöver all din kärlek

Hon sa
"Om kärleken
om kärleken
är en giftbägare
drick då upp den

För en sipp
En sipp
Eller en sked räcker inte
Kommer inte göra nånting
förutom att göra kaos av dig"

Och jag hoppas
Jag hoppas
Hoppas du vet vad det här betyder
Jag kommer att ge dig allt
Jag kommer att ge dig allt

Det här är en snabb översättning av M. Wards låt Poison Cup. Jag gillar den för att den på samma gång fångar det starka och det sköra i kärleken. Och peppar mig att ge allt!



Bonus: SongMeanings är en trevlig hemsida där folk berättar i kommentarsfältet vad låtarna betyder för dom. Här är just Posion Cup: http://www.songmeanings.net/songs/view/3530822107858622959/

Mening.

A.
Jag tänker ofta på den här bloggen. Varje dag tänker jag ut saker som jag skulle kunna skriva, men sedan inte skriver. Idag skrev jag till och med. Jag velade länge om jag skulle publicera eller inte. Nu tänker jag att det vore ett slöseri att inte publicera det jag har skrivit.

Tvivlet har varit närvarande på sistone. Varför gör jag som jag gör? Vad vill jag - egentligen? Sådana frågor bubblar upp.

B.
Ska jag ta och säga något om livets mening? Inte rent allmänt i så fall, men om det jag själv finner meningsfullt. Jag tror att det förhåller sig så, att vi själva, var och en av oss, skapar vår egen mening. (Och redan där sa jag något allmänt ändå.)

problem
Jag åkte tåg och läste tågtidningen Kupé med artisten Eva Dahlgren på omslaget. Hon sade att meningen med livet nog är att vara så lycklig som möjligt. Precis som Dalai Lama säger.

Jag har hittills inte fått ihop det där. Kanske är min definition av lycka för smal. För mig hör lycka ihop med en stark känsla av välbefinnande och den är fantastisk och eftersträvansvärd, men också förgänglig. Lyckan så som jag känner den är av övergående art. Att ständigt jaga lyckan och försöka maximera den låter därför som ett oroligt företag.

Det har också hänt att jag i till synes lyckliga stunder, kanske i glada vänners lag en solig sommardag, undrat vad som egentligen är meningen med det hela. Jag har känt tomhet.

en lösning
"Det finns inget bättre än när det vänder", sjöng Peter LeMarc.

Inför ihållande olycka har jag aldrig känt tomhet eller likgiltighet. Jag tänker då: "Såhär vill jag inte ha det. Detta måste jag försöka ändra på."

I DN häromdagen, i en text som inte i första hand handlade om lycka och meningsskapande, skrev författaren Bodil Malmsten: "Jag går till apoteket för att hämta ut den antidepressiva medicin som gör att jag någorlunda kan hantera min vrede över hur det är." Det är ungefär där jag placerar mig, längre ner än Eva Dahlgren på en tänkt skala som går från lidande till lycka. Det verkligt meningsfulla är att undvika lidande, att kunna hantera det där onda. Och om man gör det med sådan framgång att man rentav blir lycklig, då är det bara att ödmjukt fortsätta sträva, ty livet stannar inte.

slutsats
Mening skapas i relation mellan det önskvärda och det icke önskvärda. Exempel: Ingen fest utan vardag.

att fundera på
1. Kommer jag, när jag är äldre och har mer samlat mer lidande i min ryggsäck, kunna vara lycklig i längre perioder? Ju mer olycka man kan relatera till, desto fler möjligheter att känna lycka?
2. Är det egentligen så att jag menar att meningen med livet är att känna mening?

C.
Mottot lever: Äh, jag vet inte.

Nostalgia.

När jag var 11-12 år dök det upp ett kassettband där hemma, förmodligen via brorsan på nåt sätt, med Metropols 70-talslista. Det var alltså radioprogrammet Metropol som hade en omröstning bland sina lyssna om vilken låt som var 1970-talets bästa.

På senare år har jag många gånger tänkt på hur starkt de där låtarna har satt sig. Ett tag måste jag ha lyssnat intensivt på bandet. På ett barns öppna och uppslukade vis, antar jag, lät jag hjärnan inetsas av Chicagos If You Leave Me Now, David Bowies Life On Mars, 10cc:s I'm Not In Love, Rolling Stones Angie (som var avhuggen eftersom bandet tog slut där).

Jag kan räkna upp alla för jag minns hela listan och jag tycker att låtarna är mästerverk allihopa. Iggy Pops "The Passenger", Bruce Springsteens "Born To Run", Sweets "Ballroom Blitz", John Lennons "Imagine".

Nu kan jag se att det egentligen är en väldigt smal lista, som bara innehåller manlig rock från USA och England. Det måste ha varit en viss kategori män som identifierade sig med listan och brydde sig om att rösta. Sådana som till exempel anser att musiken bara är värd att ta på allvar om den spelas på vissa instrument, nämligen, gitarr, bas, trumma och piano. Förstärkt med blås och stråkar ibland, men synthar är definitivt förbjudna. Då är musiken konstgjord eller nåt. Precis de männen säger också att det inte har gjorts någon bra låt efter 1979.

Hur som helst finns ingen av all den fantastiska soul- och discomusik som gjordes på 70-talet på listan. Inte heller ABBA eller några andra svenska låtar. Och inte en enda kvinna på listan.

Men det tänkte ju inte jag på då. (Visst var det så att det blev okej att gilla lite vad som helst under 90-talet? Mer luft rent allmänt. Världen öppnade sig med kabel-tv och annat jox.)

Anledningen till att jag skriver är att jag på förmiddagen kom att höra "Goodbye Yellow Brick Road" med Elton John. Även den med på listan. Jag fick ingivelsen att googla efter listan och se; jag hittade hela klabbet på radiogodis.se.

http://radiogodis.se/RadioGodis/Metropol/Metropols_70-talslista_880401.mp3

Vilken nåd! Ingvar Storm och Niklas Levy som säger att man kan få plats 60-40 på listan om man vrider balansratten till höger och plats 40-20 om man vrider den till vänster.

Vem var etta?

Led Zeppelin - Stairway To Heaven, men precis som med Angie tog bandet slut och bara starten var med.

Sedan var det faktiskt ett par låtar som jag inte slukade med själ och hjärta. God Save The Queen med Sex Pistols (för skränig) och Sailing med Rod Stewart (töntig).

Beirut Moderna.

Välkommen till 2011 med Tvivlet! En radiobomb släpps på direkten.

Ni som följde mig 2010 kommer kanske ihåg Beirut. Där bjöds på Bakom kulisserna-inlägg från min och Jonas reportageresa. Såhär till exempel:

Vi har bytt ett lyhört och nedgånget hostel vid en hårt trafikerad väg mot en rymlig och tyst lägenhet på en av Beiruts hippaste gator. Det är dessutom mycket billigare att vara inneboende här än att bo på det förra stället. Och när hon som har lägenheten till råga på allt har åkt iväg för lite scuba diving i helgen och vi kan rumstera för oss själva känns det förstås extra bra.

Nu har resultatet från resan äntligen kommit fram till radion. Serien heter Det Moderna Beirut och hörs i P2 klockan 14.00 på söndagar. Första programmet har redan gått, så det får man lyssna till via webben. Det är bara att fälla ner ryggstödet och flyga iväg.

Om Musik: Det Moderna Beirut finns här.