Samarbete.

Tjena, alla monsterdiggare! Här kommer den läskiga monsterkören! (Som kanske inte är så läskig egentligen. Särskilt mumien visar sig vara en hygglig prick från 4.15 till slutet.)

Konstnären.

Gårdagens inlägg om Kjartan Slettemark bidrog till bilden av konstnären som en tokfrans utan pengar. Det blir ganska ofta så. Antingen eller eller både och. Arbetsskygghet ingår gärna i bilden också. Här är till exempel några låtar om konstnärer. (De två sista är de som mest spelar på konstnärsschablonen.)


(Första femtio sekunderna.)

Konsten.

Vi får inte glömma konsten heller.

"Jag har socialhjälp. Jag har socialhjääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄlp! Hjälphjälphjälphjälphjälp. Jag är konstnääääääääääär. Hahahaha."

Idag stötte jag på ett radioinslag från 1969 med en härligt bohemisk Kjartan Slettemark. Citatet ovan är ur en improviserad sång i slutet av reportaget, i vilket han även säger:

"Jag arbetar också med pengar - det nya konstnärsmaterialet man inte kan köpa för konst."

Och andra roliga saker. Men det är inte bara roligt. Det är intressant också.

Vägen till lyssning är lite konstig. Gå in här:

http://sverigesradio.se/p1/src/src8/index2.htm

Välj Spela med öga och kör sedan den enarmade banditen tills du får Kjartan i alla rutor.

Musiken.

"Varifrån kommer musiken?"

Ingmar Bergmans fråga från hans sommarprogram 2004 får sitt svar måndag till onsdag 22.30 i P2.

Musiken kommer från Kalejdoskop. Och just ikväll kommer den från Tvivlets Kalejdoskop. Det blev en lugn och skön mix den här gången. Inga konstigheter.

Kalejdoskop - Sen musik - måndag 14 februari 2011

Bergmans fråga fick många att skriva till Sveriges Radio. Breven låg till grund för en serie kortkorta program där en del av brevskrivarna läste upp vad de skrivit. Frågan kan besvaras på många olika och intressanta sätt.

Breven till Bergman

En av brevskrivarna, Ladislaus Horatius (vilket namn!), säger att musiken kommer från tystnaden och går mot tystnaden, precis som dag kommer ur natt och går mot natt. Men Horatius tror inte på svar, bara på frågor och belysningar, och därför avslutar han med en ny fråga: Hur kan vi leva musikaliskt?

Även där är förstås svaret: Lyssna på Kalejdoskop ikväll!

O evighet.

Den åttonde februari förra året skrev jag om det otänkbara. Jag framkastade att det otänkbara, som exempelvis evigheten, inte bör tänkas på eftersom det inte går att tänka på. Man blir olycklig.

Igår kväll låg jag intet ont anande och läste om 1695 års psalmbok i Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien och plötsligt uppenbarar sig psalm 407, skriven Lasse Lucidor för mer än 400 år sedan:

O evighet, din längd mig fast förskräcker,
som början har, men aldrig ändan räcker.
O evighet, en tid förutan tid,
din hugkomst gör, att jag där hissnar vid.

Hägg skriver om psalmen: "I skrämmande svindel och ångest begrundar en enkel själ det ofattbara i evigheten. [...] I inspirerande bilder försöker [Lucidor] åskådliggöra ändlösheten. Om evigheten bara vore så lång - då skulle de fördömdas pina ändå lätta."

Exakt!

O evighet! för dig mitt hjärta bävar,
när i ditt djup min häpna tanke svävar,
Begrundande hur gräslig pinan är,
Som dödar allt, men intet liv avskär.

Den är ödslig den där evigheten, så är det. Och på Lasse Lucidors tid var ju människan extra fördömd och förtappad, syndfull och säkerligen övergiven av Gud.

Så länge Gud är Gud, och Gud månd' bliva,
Skall plågan ej de dömda övergiva
I mörkrets djup. Då lyktas våndan där,
När Herren Gud ej mera evig är.

I tolv verser manar han fram den ena kusligheten efter den andra. Läs själv här.

Faktum kvarstår - bäst att inte tänka på det där. Men ändå trevligt att genom poesin finna något gemensamt med en 1600-talsperson.

Det är väl en evig fråga, får man anta.